löktåg

Se vanlig löktåg Juncus bulbosus subsp. bulbosus och atlanttåg Juncus bulbosus subsp. kochii

Gammal bofast art. 

Allmän

Täml. allm. vatten- och kärrväxt i gärna försurade sjöar och vattendrag, källkärr, myr-, och skogsdiken, grustag etc. I den nästan torrlagda sjön Leken i Hidinge sågs 1989 ofantliga mängder i laguner på torrlagda bottnar.

Fertila landformer på dystränder vid tjärnar, sjöar och vattendrag, dybottnar och gölkanter i kärr, även i leriga diken t ex vid skogsbilvägar. Huvudsakligen sterila undervattensformer i sjöar och vattendrag, ibland ymniga bestånd i åar och älvar. - 97 (39).

Först uppgiven av Thedenius (1842), som i sin dagbok för den 17 juni 1842 skriver: "Från berget [vid Kolsätt] gingo vi ned till bäcken, der Juncus supinus fluitans (ny för floran) simmade." Belägg taget vid detta tillfälle finns i UPS.

186 Juncus bulbosus L.

Syn.: J. supinus Moench

The taxonomy and nomenclature of this mainly European species s. lat. is intricate. It occurs in most of Europe and adjacent parts of Africa and probably in W. Asia and eastern N. America. Thus it may belong to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphiatl., p. 130 and map 112). It has been introduced into New Zealand. In W. Europe a closely related taxon occurs, viz. J. kochii Schultz (Hegi Il, ed. 2, p. 212: J. supinus subsp. kochii Syme). In N. America and on Greenland the related 1 subtilis E. Mey. Is distinguished (Fernald, Manual 1950, p. 416).

Allmän i Bergslagen; tämligen allmän i Skogslåglandets skogstrakter (i kulturområdet strödda förekomster); numera tämligen sällsynt-sällsynt på Mälarslätten, förr något vanligare (i forna kärr). Vissa fynd på Mälarslätten och annorstädes i tämligen eutrof omgivning, i stort dock inskränkt till mesotrofa-oligotrofa förhållanden (alla ståndorter). Detta främsta förklaringen till tunnsåddheten inom slättområdena. Utbredningstyp: N1.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såväl vanlig löktåg J. b. subsp. bulbosus som atlanttåg J. b. subsp. kochii har uppgivits från landskapet, men deras taxonomiska status är omdiskuterad och de har endast sällan urskilts och knappast alls uppmärksammats under inventeringen.

J. kochii
Löktåg föredrar näringsfattig och sur, våt eller fuktig jord – helst torv, dy eller sand – på vegetationslösa platser eller i ett glest växttäcke. Den uppträder på stränder, i havsstrandängar, kärr, pölar, torvgravar och diken, i hjulspår och körskador etc. I vatten växer arten ner till flera meters djup.

I starkt försurade sjöar ökar löktåg och och kan till slut bli allenarådande tillsammans med vitmossa Sphagnum, medan rosettväxter som notblomster Lobelia dortmanna, strandpryl Plantago uniflora och styvt braxengräs Isoëtes lacustris slås ut. De viktigaste orsakerna till att löktågen trivs i sådana vatten är dess extrema tolerans mot lågt pH, höga halter av metaller, t.ex. aluminium, samt dess förmåga att tillgodogöra sig den ökade koldioxidhalten och att tillväxa i sparsamt ljus (Svedäng 1990).

Av omstritt värde är ssp. kochii, atlanttåg. Hos exempelvis Hård (1923b) och Lid & Lid (1994) upptogs den som en västlig ras, skild från vanlig löktåg ssp. bulbosus genom att vanligen ha sex ståndare med mycket korta knappar, längre stråblad med svartaktig, förtjockad spets samt kortare och upptill bredare kapsel med konkavare sidoytor och mera urnupen spets. Den skulle främst växa på lösbottnar och gungfly i markvattenpåverkade myrar. I Sverige har den angivits förekomma från Skåne till Värmland (Lid 1963). Andra författare, till exempel Hylander (1953) och Stace (1997), förnekar dock atlanttågens existens och menar att de angivna karaktärerna inte är korrelerade. – Atlanttågen har beaktats mycket lite, både under inventeringen och tidigare. Aktuella uppgifter föreligger endast från 3 rutor, äldre sådana från 5 rutor.

Löktåg växer på fuktig, mager, ofta kalkfattig och sandig mark med för övrigt sparsam vegetation. Den är lite av en opportunist och är funnen vid dammar, sandtag, diken men även i sumpskogar och kanten av kärr. På golfbanan i Saxnäs, Algutsrum sn, dök den upp när fuktig, bar sand exponerades. Även fuktiga hjulspår över hyggen har noterats som växtplatser för löktåg. Undervattensformen av löktåg är bara noterad vid ett tillfälle på Öland, i en bevattningsdamm.

Löktåg är sparsamt förekommande på Öland med flest noteringar längst uppe i norr, Böda och Högby sn. Den växer glest i de västra socknarna, från Räpplinge i norr till Smedby i söder, där den föredrar lokaler väster om landborgen; på övriga Öland finns endast spridda fynd. Löktåg är funnen i samma antal socknar idag som i Sterner (1938) och i ungefär samma områden. En antydd minskning kan ändå skönjas på utbredningskartorna vilket även drabbat andra arter som på Öland växer på fuktiga, magra och kalkfattiga marker. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är något minskande.

Såvitt känt finns endast vanlig löktåg subsp. bubosus på Öland. Denna underart har vanligen tre ståndare där knapp och sträng är liklånga. Atlanttåg subsp. kochii har alltid sex ståndare och strängen är ungefär dubbelt så lång som knappen (Proćków 2008). I Europa har atlanttåg en västlig utbredning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Mest på sandunderlag och i dikade myrar i körspår, hyggesfåror, diken och grustag, mer naturligt i skogskärr och vätar. Johansson (1897) anger också arten som ”Sälls.”. Äldre uppgifter finns från 27 lokaler, där ingen är samma som de nutida fynden.

Såvitt känt förekommer endast vanlig löktåg ssp. bulbosus på Gotland.

Löktåg växer på öppen, frisk till fuktig, näringsfattig sand- eller torvjord vid stränder av sjöar och vattendrag, i kärr och diken, i grustag och stenbrott, längs diken, på stigar och små körvägar. Den mera långsträckta och sällan blommande vattenformen förekommer ofta i grunda gölar, små sjöar och vattensamlingar i fukthed och mossmarker. Förmodligen är arten gynnad av försurning.

Se även atlanttåg Juncus bulbosus subsp. kochii

Löktåg växer främst på bar humus eller morän på fattigsjöarnas stränder och på stigar, i diken och körspår. I sjöar kan det under vatten bilda stora bestånd av halvmeterlånga slingor. Arten har en stor fröreserv i skogsmarken, som mobiliseras vid markstörning. Löktåg hör därför till de tidigaste kolonisatörerna på kalhyggenas vattenfyllda maskinspår och skyddsdiken.

Löktåg är en utpräglat amfibisk och anpassningsbar art med mycket vid utbredning till många slag av våta miljöer. Den kommer rikligt upp ur frö vid lågvatten. Där den växer exponerat för luften på en strand kan den blomma redan i ekorrbärets tid. Ståndarknapparna kan vara tunna och pollen outvecklat, men märkena normala. Fruktsättningen är i allmänhet god. Plantor utan blomma identifieras lätt genom sina uppsvällda skottbaser. Vid högvatten anpassar plantan sig genom att bilda längre skott och blad. Plantor som ständigt är under vatten har denna växtform i utpräglad grad och bildar stora täta bestånd, oftast röd­aktiga, troligen av ­antocyan. Även dessa plantor har lökformigt uppsvällda skottbaser och kan blomma, i mjölkens tid. Hela växten bevaras grön (men rödaktig) över vintern.