Taxasida

lökgamander

Teucrium scordium

L.

lökgamander är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt
Översikt

lökgamander är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • lökgamander
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Teucrium scordium
Vetenskapligt namn, fullständig form
Teucrium scordium L.
Svenskt namn
lökgamander
Danskt namn
Løgurt
Foton

Inga foton finns för detta taxon.

Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1578 Teucrium scordium L.

This species occurs in Europe (excl. N) and adjacent parts of Asia. It probably originates from the east. In the southern part of the range subsp. scordioides (Schreb.) Maire & Petitm. dominates.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: sakta men säkert minskande. Totalt uppgiven från 75 lokaler; vid slutet av 1800-talet känd från närmare 30 aktuella lokaler och vid den förra inventeringen uppgiven från 19 rutor. På flera av de nu aktuella lokalerna ännu i ganska individrika populationer, men för sin långsiktiga överlevnad beroende av hävd eller återkommande röjning och markstörning.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Lökgamander finns i Sverige som spontan på tidvis vattendränkt, naken kalkjord på Öland och Gotland samt i Skåne (förr även på Östgötaslätten). Från Småland finns det fem osäkra/orimliga uppgifter. Eksjö Ingatorp Bruzaholm, Kvarnängen, 1847 (Brogren ms 1848). Kalmar Halltorp, bokskog, utan år (T. Sundin i UME); uppenbar artefakt (originaletikett saknas). Mönsterås Ålem Skäppentorp 1865 (A. W. Thorén i S). Nässjö Nässjö strax V om Nässjö i ett kärr (A. Granberg i OHN). Växjö Växjö 190 (F. Lengquist i Emdal).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Lökgamander är ursprunglig i stora delar av Europa och vidare österut i Asien. Nordliga utpostlokaler finns i Skåne, Estland samt på Öland och Gotland.

Lökgamander växer på periodvis fuktig mark som är kalkrik. De flesta lokaler är hävdade och hålls öppna genom bete och tramp av kreaturen. Fuktängar, kärr och alvarvätar är de vanligaste växtmiljöerna. Även vid bevattningsdammar och grävda vattenhål för kreaturen, längs bäckar och diken samt i fuktiga sandtag hittar man lökgamander. Ibland växer arten i fuktiga skogsdungar, på traktorvägar och sandiga havsstränder.

Lökgamander är relativt jämnt spridd över Ölands kalkpåverkade marker. Vanligast är den på Stora Alvaret och i Mittlandet. Den saknas nästan helt väster om väg 136 där marken är alltför kalkfattig. På östra Ölands sjömark växer den i betade frisk- och fuktängar. Inom stora delar av Böda Ekopark saknas ekologiska förutsättningar för lökgamander. En del lokaler i Mittlandet är idag ohävdade vilket på sikt missgynnar växten. Men så länge stora delar av sjömarken och alvaret fortsätter att nyttjas som naturbetesmarker kan lökgamander fortleva på ön.

Blommorna saknar överläpp vilket ger dem ett speciellt utseende. Förr när mjölkkorna gick ute på naturbeten kunde mjölken få oönskad smak av den kraftigt vitlöksdoftande växten. Även vildväxande lökar i släktet Allium bidrog säkert till detta. Då fick de öländska bönderna avdrag på mjölkpriset, för vem vill äta jordgubbstårta till midsommar med grädde som smakar lök?

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Vätar (tål sommartorka), fuktängar, här gärna i trampskadad mark, i körspår o.dyl.; även i bleke i dikade, torrlagda träsk samt i fuktiga grustagsbottnar, bryor, fuktsvackor och kärrpartier i ängs- och lövmark. Ofta i stora bestånd. Vita blommor förekommer sällsynt: ”Första gången jag såg vitblomande gamander var 1993 på Hundlausar i Vamlingbo” (Larsson 1994).

Johansson (1897) sammanfattade: ”Allm. (men på n. v. delens hällområde blott h. o. d.)”. Beskrivningen håller även i dag (”h. o. d.” motsvarar frekvensen tämligen allmän), men det förefaller som om utbredningsluckor i jordbruksmark och skogsmark är mer markanta nu.