liten fetknopp

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

Liten fetknopp är ursprunglig men kulturgynnad. Den ettåriga, konkurrenssvaga och ljuskrävande arten är ett karakteristiskt men vanligen ganska sparsamt inslag i floran på många hällmarker, som oftast ingår i naturbetesmark. Hällarna brukar vara rikligt mossbevuxna och utan högre vegetation.

Sälls.–spridd men i Svennevad täml. allm. (Kjellmert 1947). Sedd i naturlig vegetation i bergbranters skrevor och småfickor i Svennevad och Ödeby (Nilsson, !) och på strandklippor i Askersund, Hammar och Lerbäck (Hallin ms, Stalin ms 1913–1916, !). Växtplatser tycks f.ö. vara mark- och backhällar i åkrar och hagar. Aldrig säkert sedd odlad men växte på kyrkogårdsmuren i Kräcklinge 1990.

Rika förekomster med 100-tal ex. fanns vid Svenstorp i Asker 1929 (Broddeson ms) och på klippor i Hallsberg SÖ om Herrfallsäng 1961 och Stora byn 1967 (Dalhielm ms).

Liten fetknopp är en ettårig ört som växer i skrevor på rikare, vanligen lättvittrade silikatberg på bar mull eller bland mossa, ofta tillsammans med kärleks ört och hällebräken. Den förekommer också ofta på markhällar i betesmarker och på grusiga torr backar.

Europa, östra Nordamerika. I Sverige från Skåne till Norrbotten.

1011 Sedum annuum L.

This arctic-montane species belongs to the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 90 and map 72). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 197.

Sydväxtberg på klipphyllor i tunt vittringsgrus, hällmarker i torrängsbackar. Gynnad av basiskt underlag. - 34 ( 10).

Tämligen allmän på Mälarslätten (lokalt allmän i klippängsrika områden så som på Ängsö och i Västra Munktorp); tämligen sällsynt i Sydöstra Skogslåglandet; högre upp några ströfynd. Fastän arten har tämligen många lokaler i Norrland och i fjällvärlden, ger den västmanländska populationen starkt intryck av att tillhöra landskapets mera temperaturklimatiskt fordrande arter. Lämpliga ståndorter saknas ej i de områden ovan Mälarslätten, där den nu felar. Att utbredningen är ofullbordad är inte troligt. Möjligen tillhör de norrländska populationerna (sin förkärlek för sydbranter till trots) en annan klimatras. Utbredningstyp som antropokor: S3. Som idiokor: S?

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "på bergskammen vid Tennäs och på Henwola vid Serffjellet."

Liten fetknopp är en utpräglad klippängsväxt, som helst växer i tun jord på öppen hällmark. Arten trivs i odlingslandskapets miljöer, t.ex. på hällar i betesmark, på ladugårdsplaner och åkerholmar; någon gång kan den växa på stengärdesgårdar. Den finns även i mera ursprunglig miljö på hällar och i bergbranter, även i gles skog. Arten odlas knappast och förekommer därför inte som förvildad.

Antalet blommande plantor varierar avsevärt från år till år. Vissa somrar kan arten blomma en andra gång.

Landeberg (ms 1811): med det gotländska namnet Kråkebär (jfr Johansson 2010). Detta namn används normalt för vit fetknopp S. album. Säkerligen felaktig uppgift; nämns inte av andra botanister.

Liten fetknopp hör framför allt hemma i jordbrukslandskapet, där den växer exponerat och oftast torrt på tunt jordklädda hällar i betesmarker, på åkerholmar och torrbackar, längs små körvägar och på gårdsplaner, men man träffar också ibland på den på hällar i gles skogsmark.

Korta kompakta skott övervintrar gröna (med rödbrun anstrykning av antocyan). Blomningen börjar i ekorrbärets tid.

Liten fetknopp är ett exempel på att en liten population av en ettårig art kan vara mycket uthållig. I Gryttjesbergen i Delsbo återfann Bengt Stridh arten efter 117 år. På Ranboberget i Mo återfann Åke Ågren den efter 128 år, vilket också var själva upptakten till att han intresserade sig för florainventering. Även i Lilla Öjeberget i Järvsö har den återfunnits, där med 51 års intervall och inte under vår inventering. Arten förefaller ha varit och är mycket sällsynt i Hälsingland, med bara fyra nyfynd under vår inventering. Den förefaller vara mindre knuten till mänsklig aktivitet än vad gul fetknopp är på sina inlandslokaler.