Lolium remotum
linrepe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
linrepe är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Inga foton finns för detta taxon.
Inga nycklar finns för detta taxon.
Detta linogräs har endast rapporterats en gång: Älvros: linåkrar vid Älvros 1853 (16E 6i, Fristedt 1854). Lokalen är nämnd av Birger (1908a).
264 Lolium remotum Schrank
This species is mainly restricted to Europe. Its origin seems to be uncertain. It was formerly more common, as a weed in flax fields, than it is today.
Linrepe, som är ettårigt, växte förr som ogräs i linåkrar men är sedan länge utgången. En äldre iakttagelse vid Biskopshagen av Sieurin (1844) förtjänar att återges: ”Ett jordstycke i grannskapet heraf, som förut begagnats till linåker, var helt och hållet bevext med Lolium arvense, utan inblandning af några andra vexter.”
Linodling i större skala upphörde i Halland på 1960-talet, men troligen försvann linrepen redan under senare delen av 1800-talet. Ahlfvengren (1924) uppger den som tämligen sällsynt, men några belägg från 1900-talet har vi inte funnit.
Ogräs i linåkrar, i takt med linodlingens upphörande minskande, utdöd i Sverige (Gärdenfors 2010).
Gammal bofast art, nu utgången.
Förr ogräs i linåkrar. Betecknades av Fristedt (1857) som "allm.". Senaste belägg från landskapet 1910 (jfr Nilsson & Gustafsson 1979a). Torde som följd av förbättrad frörensning ha försvunnit från linåkrarna redan före linodlingens upphörande (Malmgren 1982). - 6 (6).
Larsson 1851 anger arten som ny för landskapet, men meddelar ingen lokaluppgift. Ej upptagen av Larsson 1859.
8 fynd på skilda håll fr.o.m. 1844 (Odensvi N: torpet vid Okärn enligt Post manuskript c) t.o.m. 1921 (Järnboås: Hultatorp, Binning, GB). Först publicerad hos POST 1846 så som L. arvense (Köping: Korslöt, linåker). - [Tre lokaler senare bokförda, alla i Kungsörstrakten 1949–52 av Hamrin. Anledning finns att tro, att förväxling här skett med L. perenne eller L. multiflorum.]
Denna art fanns förr som ogräs i lin i stora delar av landet men är numera försvunnen. I Småland var den enligt Scheutz (1857, 1864) vanlig till spridd, men det torde främst ha gällt de västra, södra och centrala delarna. E. Fries (1825–26) angav att den var vanlig i Hylte Femsjö, och Forsander (ms 1810a) noterade från Vaggeryd Hagshult: ´På hemvägen [från Mjöhult till Packebo] fann jag … Lolium temulentum β muticum ömnigt i alla Linåkrar.´ Från nordöstra fjärdedelen finns det – trots Linköpingsstudenternas flit i fält sedan tidigt 1800-tal – däremot bara två uppgifter, och de gäller troligen samma fynd: Västervik Hjorted 1866 (J. P. Johansson i LD); Gissebo (Östberg ms 1867). – Arten fanns i landskapet ännu i början av 1920-talet, men då var den sällsynt eftersom linodlingen hade blivit omodern (Hård 1924). Det sista fyndet gjordes i Mönsterås Mönsterås 1928 (se lokalförteckningen).
Liksom klätt Agrostemma githago, purrhavre Avena strigosa och råglosta Bromus secalinus är linrepe ett utsädesburet ogräs; i det nordiska klimatet kan varken groddplantor eller frön överleva vintern ute (Jessen & Lind 1922–23). Arten kunde förekomma hos oss endast därför att en del av fröna följde med linets och såddes ut följande år tillsammans med detta.
I Småland är linrepet aldrig noterat från någon annan gröda än lin och inte heller från skräpmark.
Linrepe var förr ett vanligt ogräs främst i åkrar med lin Linum usitatissimum men försvann då odlingen minskade och utsädet med linfrö rensades bättre. Gräset anses utdött i Sverige men finns kvar idag på några få platser genom odling i allmogeåkrar. På Öland har linrepe en likartad historia som "gammal medlöpare" i linodlingar (Sterner 1986). Enligt Sjöstrand (1850) sedd endast en gång utanför kulturmark, i fuktig buskmark vid Gösslunda, Hulterstad sn.
Gammal kulturföljeslagare, förr bofast, numera utgången.
Kulturföljeslagare, tillfällig.
Tidigare ogräs i linåkrar, men ”Ej allm., enär lin föga odlas” (Johansson 1897). Senast funnen i linåker söder om Klintehamn i Klinte 1924 (Fr i S; Nilsson & Gustafsson 1979a).
Linrepe förekom förr i linåkrar men har tydligen alltid varit sällsynt. Senaste belägg i denna miljö är från 1890-talet. Efter detta har arten någon gång dykt upp på ruderatmark.
Under 1800-talet var linrepen ett vanligt ettårigt ogräs i linåkrar. Arten försvann tillsammans med andra linogräs i och med att husbehovsodlingen av lin helt upphörde. Den senaste uppgiften om sådan förekomst är från Svärta 1902. Därefter finns enstaka skräpmarksfynd.
Sällsynt och tillfällig art, förr inhemskt ogräs i linåkrar, numera ansedd som utdöd i landet. Arten odlas i s.k. allmogeåkrar och kan förväntas spridas med avfall även utanför odling.
Ej funnen efter 1990, senaste fynd 1973 i Uppsala, se nedan.
Almq. Tämligen sällsynt, för närvarande mest anträffbar i skärgården och norra Uppland, knappast i Mälartrakten.
Det numera utdöda linogräset har i äldre tid noterats tio gånger. Enligt Aronsson (1999) var Lohammars fynd i Söderala 1951 det sista fyndet i Hälsingland och Sverige. Arten försvann i samband med bättre utsädesrensning och minskning av linodling, eftersom fröna inte klarade av att övervintra i jorden i Sverige (Svensson & Thor 1994).
