lin

Spånads-, färg- och läkeväxt, förvildad i Sverige sedan 1760-talet. Sällan meddelad som vildväxande, mest förr åkerodlad som olje- och spånadsväxt, numera även prydnadsodlad. Lin uppträder tillfälligt som rest efter tidigare odling i åkerkanter, vägrenar etc. Enl. Hartman (1866) var den allmänt odlad och ofta förvildad, men i takt med igenväxning eller uppodling har förvildningen stagnerat eller ökat från tid till tid.

Lin är känt i Sverige från järnåldern för 2 000–1 000 år sedan (Hjelmqvist 1956). Det ingick i böndernas tionde enl. Västmannalagen på 1300-talet (Holmbäck & Wessén 1936). I Magnus Erikssons landslag nämns linlakan (Schlyter 1862) liksom i inventariet på Örebro slott på 1550-talet (Waldén 1960). Linleveranser till slottet är kända på 1500-talet och den odlades där 1590 (Grandinson 1901). Vid Askersundsby odlades lin 1559 (Holländer m.fl. 1994).

”Siberiskt lin”

Flerårigt med blå blommor odlades vid Örebro slott på 1700-talet (Waldén 1960) och salufördes i Örebro 1827 (Jonsson 1902).

Detta är den första litteraturuppgiften om vildväxande lin i Sverige (Hylander 1971). Lin har odlats i Halland sedan slutet av järnåldern.

Lin har sannolikt utvecklats ur smalbladigt lin, Linum bienne, vilket är vildväxande i bl a Orienten samt södra och sydvästra Europa, men som också har odlats sedan urminnes tider. I Sverige finns bevis för linodling från järnåldern men sannolikt är odlingen ännu äldre (Fröier & Zienkiewicz 1991).

I Halland upphörde linodling i större skala 1965 och landets sista linberedningsverk, beläget i Laholm, lades ner 1966. Numera odlas lin i liten skala för att få råvara till hemtillverkning av textilier och för att hålla lintraditionen levande. Dessutom har man under de senaste åren börjat odla oljelin som en alternativgröda till spannmål, vilket innebär att man nu åter kan njuta anblicken av blommande, himmelsblå linfält i Halland.

Lin förvildas tillfälligt genom frön som hamnar på tipplatser, utfyllnadsområden och fågelmatningsplatser samt i åker- och vägkanter. En avvikande växtplats är forsklipporna vid Tullbron i Falkenberg.

Tidigare odlad främst som spånadsväxt, samt även som oljeväxt; numera har arten återigen kommit i bruk, och den är tillfälligt förvildad, t.ex. på soptippar, utfyllnadsmarker och i åkrar.

Förr allmänt odlad. Under 1970-talet noterad som åkerogräs från Ånimskog 150 m V Halvorskerud (Hultgård 1978).

Om lin nämner Birger (1908a) att han endast sett det odlas vid Älvros men att det förr odlats mera allmänt så långt västerut som vid Hede. K. Falck anträffade lin som ogräs i en havreåker i Lillhärdals by 1906 (Birger 1908a).

I sammanhanget kan nämnas att den berömda Överhogdalstapeten, vävd i ull- och lingarn, nyligen daterats till år 800–1000. Varifrån linet kom är okänt.

Förr allmänt odlad (troligen sedan järnåldern) och någon gång mer eller mindre tillfälligt förvildad. Som odlingsväxt försvunnen på 1930-40-talen , på sista åren åter odlad i begränsad skala i hembygdsföreningars regi etc. Numer mycket sällan inkommen på hamnplatser och andra typer av lastageplatser, på senare tid tre dylika fynd varav två i vitblommig form (enligt uppgift främst använd för linoljeframställning). Endast fynd senare än 1940-talet redovisas. - 3 (3).

Av och till funnen förvildad eller uppväxt från oavsiktligt spillda frön, senast under 1950-talet.

Lin är en flertusenårig kulturväxt som uppkommit i Gamla världen. I Sverige finns det spår av linhantering redan från ca 1000 f.Kr., och husbehovsodlingen kan ha kommit igång redan under bronsåldern (Lyhagen 1992). Linodlingen hade ganska stor omfattning särskilt i Kronobergs län under sent 1800-tal, men den har efter hand minskat för att (efter uppblomstring under krigen) upphöra omkring 1950. Lin användes som fiber- och oljeväxt och odlades även någon gång till prydnad. Nu odlas det i landskapet endast för hobbybruk. – I det fria har arten i Småland främst setts på tippar och skräpmark men även i åkerkanter, på järnvägsstationer och i hamnar och i ett par fall i nysått gräs.

En hel skara specialiserade ogräs, i Småland lindådra Camelina alyssum, linsnärja Cuscuta epilinum, linmåra Galium spurium ssp. spurium, linrepe Lolium remotum och jättespärgel Spergula arvensis var. maxima var knutna till linåkrarna; de är nu borta.

Lin är en mycket gammal kulturväxt som odlas både som spånads- och oljeväxt. Växtens ursprung är oklart, möjligen härstammar lin från Asien för att sedan ha kultiverats under tusentals år. Under 1800-talet odlades en hel del lin på Öland vilket bynamn som Linsänkan, Glömminge sn, minner om. Linsänkan är ett nyhemman som anlades 1815 på Isgärdes utmark. Namnet Linsänkan betyder ’ställe i vatten där lin nedsänks för rötning’. Redan i början av 1900-talet odlades lin mer sällan men fick ett visst uppsving under de båda världskrigen. På dagens Öland odlas växten mest för prydnad i trädgårdar eller som kulturminne vid hembygdsstugor. Linfrö kan även förekomma i fågelfröblandningar. De rapporterade förekomsterna är av tillfällig natur. Lin har hittats i ruderatmiljöer som jordhögar och områden med tippat trädgårdsavfall. Vid några tillfällen är arten funnen kvarstående i åkerkanter.

Gammal kulturföljeslagare, idag kulturflykting och inkommen, tillfällig.

Förvildad, även kvarstående, tillfällig.
Spridd från odling, i åkerkanter, trädesåkrar, vägkanter och på soptipp. Äldre fynd har även gjorts i hamnmiljö, varför lin även kan ha kommit in med sjöfarten.

Lin är en av våra allra äldsta kulturväxter och odlades förr allmänt, numera sällan och i liten skala. Arten påträffas tillfälligt förvildad på vägkanter, jordhögar, åkerkanter, industriområden och tippar.

Lin är ettårigt och förekommer som tillfälligt på skräpplatser spridd från spillt frö, förmodligen också med fågelfrö och som inslag i gräsmattefrö. Linodlingen i Sörmland i äldre tid var aldrig särskilt framträdande men fram till ungefär sekelskiftet 1900 odlades spånadslin allmänt till husbehov och kanske också till avsalu i hela landskapet. Både lokalnamn och kvarvarande linbråkningsgravar vittnar om hanteringens betydelse. Linodlingen var en förutsättning för förekomsten av flera specifika s.k. linogräs som försvann ur floran samtidigt med linodlingens avveckling. Numera odlas lin i liten skala, framför allt i form av oljelin eller för hemslöjd, men dessa odlingar innehåller inga ”linogräs”.

Endast känd som kulturväxt, antagligen uppkommen ur L. bienne från Medelhavsområdet.

När man efter amerikansk förbild utsåg Sveriges landskapsblommor 1908–1910 blev Hälsingland det enda av landskapen som fick en odlad växt som sin blomma. Historiken kring detta beskrivs i Vegelius (1990). I nutiden kan man bara undantagsvis få se något mindre fält där linet odlas som hembygdsromantisk prydnad. Linet har inte visat någon förmåga att förvildas eller kvarleva någon längre tid utan­för odling i vårt klimat. Även under de århundraden när lin odlades i stor skala var man tvungen att regelbundet, omkring vart tredje år, skaffa nytt importerat utsäde, framför allt från Baltikum (Viklund 2012). Fröna av de kortfibriga, grenade formerna (oljelin) mognade bättre än det önskade långfibriga spånadslinet, vilket medförde att det egna utsädet ”urartade”. Det importerade utsädet förde också med sig några specifika ”linogräs”, de flesta numera utdöda i Sverige (linrepe, lindådra, linsenap och linsnärja).
Förvildat lin påträffas numera oftast på utkast eller avfallsanläggningar. Enstaka linplantor har några gånger påträffats i åkrar på ett sådant sätt att man kan misstänka att en gammal fröbank fortfarande finns kvar. Ett exempel är en ogräsbemängd kornåker i Alfta, där ett tiotal exemplar fanns utspridda 2017 tillsammans med några ovanligare ogräs (skatnäva, fårtunga och nattglim).