liljekonvalj

Gammal bofast art. 

Allmän

Liljekonvalj är ursprunglig. Den växer beståndsbildande i främst ek- och lövblandskogar samt löv-tallskogar. Mindre bestånd kan man finna i hällmarks- och klippterräng samt på strandhedar och i stabiliserade dyner. Exempel på kulturbiotoper är lövbryn, hagmarker, igenväxande naturbetesmarker, banvallar och andra kulturskapade slänter samt renar, särskilt kring odlingsrösen och längs stenmurar. Arten är hävdkänslig och gynnas när slåtter- och beteshävdad mark lämnas åt igenväxning.

Fridlyst i Hallands län i den mening att det är förbjudet att gräva upp eller plocka liljekonvalj till försäljning.

Giftig läkeört, allm. i torr–frisk ängsvegetation i hela området men saknas i näringsfattig myrvegetation i Skogsbygden.

Den ansågs vara täml. allm. i Svennevad (Kjellmert 1947). Sällan ses den i något fuktig gråalsly, på ljungtuvor i kalkrikt kärr, kring kalkbrott, på slagghögar o.s.v. Förr växte den i slåtterängar. I trivial åsbarrskog finns den ibland vitt spridd, men mest fåtalig. Väldiga bestånd av liljekonvalj är kända från åtskilliga lokaler. På vissa Hjälmaröar är arten en viktig vegetationsbildare och i hassellundarna vid Grabbebo i Lännäs och Svartkärr i Hidinge/Vintrosa förekommer den massvis och delvis dominerande i fältskiktet över 1 000-tals m².

152 Convallaria majalis L.

This somewhat variable species is mainly restricted to Europe but is represented by var. manschurica Kom. in E. Asia and replaced by C. monana Raf. In SE. North America. It has also been introduced into N. America. Thus it may now be regarded as an amphi-atlantic plant (Hultén, Amphi-atl., p. 258 and map 240).

Trivialart i större delen av landskapet men norrut, framförallt i det norra inlandet, begränsad till rikare miljöer i sydbergsbranter samt utmed älv- och åstränder.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "uppgifven såsom växande vid Sveg." Äldsta belägg Funäsdalsberget (1836, Thedenius i UPS).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Perenn, beståndsbildande (jordstam!) 1–3 dm hög, kal ört. Har 2–3 rätt fasta blad, som är långt ovala, otandande, tätt parallellnerviga, spetsiga, och något vikta på längden längs den kraftigare mittnerven. Bladen är egenligen långskaftade, men själva bladskivan “nickar” fram ur en 5–10 cm hög, rörlik hylsa av slidor. Nya skott från jordstammen är karaktäristiska: en vass, grön spets som tittar ut ur en slidhylsa. Blomställning på mjukt nickande, slank stjälk som också kommer inifrån slidorna. Vita, klocklika blommor på rad, med stark, välbekant doft. Frukten är ett bär som till slut blir rött.

Liljekonvalj bildar gärna mycket täta bestånd. Söderut på många marktyper, men blir kräsnare norrut; nära utbredningsområdets gräns mest i rikmiljöer, strandskogar och bergrötter.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Ekorrbär (Maianthemum bifolium) är vekare, och har hjärtlika blad som sitter fästade på själva stjälken, och upprätt blomstängel.
Getrams (Polygonatum odoratum) (ej i norra Norrlands inland) och storrams (P. multiflorum) (Götaland och Svealand) har lutande, mångbladiga stjälkar med blommor hängande under, och kortare, trubbigare blad.
Inga orkidéer (fam. Orchidaceae) växer i liknande bestånd, eller har så markerad mittnerv på bladen.

Liljekonvalj påträffas i en mångfald miljöer men oftast på genomsläppligt underlag. Helst växer den i ej alltför skuggig löv- eller blandskog, gärna med ek och hassel. Den trivs även i genomsilade sluttningar samt på torr till fuktig ängs- och hedmark. Nära kusten är steniga ekbackar en vanlig växtplats. Växten förekommer också i torr och gles tallskog på hällmark, grusåsar eller grov morän, men där brukar den inte blomma. I kulturlandskapet påträffas den i slåtterängar och hagmark med lövskogsdungar samt på åkerholmar, renar och banvallar. – Liljekonvaljer odlas ofta för sin skönhet och väldoft, i mitten av 1900-talet till och med i kommersiell skala (Västervik Dalhem, Stenar ms); nu importeras dock de liljekonvaljer som säljs.

Liljekonvalj växer på stenig mark i något glesare skogar med ädellöv, tall, ek eller i hässlen; ibland är de sistnämnda betade. Den ses också i björkdungar, avenbokskog och sällsynt i granplanteringar. Liljekonvalj kan även växa öppet i vägkanter, betade torrängar och slåtterängar. Sällsynt är den funnen i alvarkarst, tokfuktängar, på åkerholmar och klapperstenstränder vid havet.

Liljekonvalj är vanlig främst i Mittlandet och västra kustskogen. På Stora Alvaret är den ovanlig, men är funnen i karster och mindre skogsdungar där den ibland är inplanterad (muntlig uppgift Tommy Knutsson 2021). Växten är glest förekommande på det skogfattiga sydöstra Öland. Idag är liljekonvalj funnen i alla socknar och har troligen gynnats av den förbuskning som skett av landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Gles, torr till fuktig skog, ofta örtrik tallskog samt i skogsbryn, även i Gotska Sandöns morer; ofta i ängen. På någon tidigare lokal i ängsmark har den emellertid gått ut efter gödsling. Arten har troligen oförändrad frekvens då även Johansson (1897) betecknade den som allmän.

Liljekonvalj växer på frisk till torr mark i alla typer av löv- och blandskogar men förekommer speciellt ofta i hedartade ekskogar med inslag av hassel. Ofta finner man arten också i öppnare marker, som igenväxande naturbeten och hagmarker, skogsbryn och dungar liksom på vägkanter i skogsmark. Den gynnas av måttlig igenväxning av öppna marker.

I Södermanlands län fridlyst mot uppgrävning och försäljning. Liljekonvaljen växer i torra till friska gräs- eller örtrika skogar av alla slag, både i lundar och barrskog, även i öppna hagar och bryn. På grund av sin jordstamsförökning växer liljekonvaljen oftast i vidsträckta bestånd som på skuggiga lokaler ofta blommar sparsamt. Liljekonvaljen gynnas starkt av minskat bete och har därför ökat betydligt under 1900-talet.

Liljekonvalj växer i öppna skogsmiljöer såsom skogsgläntor, skogsbryn, lundar, hagar och vägslänter.

Vi har sett mycket få exempel på fröspridning av liljekonvalj, trots att arten bildar rikligt med bär. Ett bestånd omfattande ett par tiotal skott har setts på blockig havsstrand på Storjungfrun och ett med fyra skott på den sedan elva år blottlagda övre delen av stranden vid Gröntjärn. Den svaga spridningen med frö har noterats även i Belgien (Bossuyt m.fl. 1999). De bestånd vars utveckling följs under flera år ökar bara långsamt i sin periferi och sätter inga dotterplantor.

Liljekonvaljen blommar i skogsstjärnans tid, samtidigt med ormbär men före ekorrbär. Även nattviol, lingon och kovallarterna inleder sin blomning vid denna tid. I slutet av mjölkens tid har den gröna bär, i slutet av ljungens tid gula. Småningom blir de orangefärgade. Bladen skiftar till gult tidigare än hos de flesta andra örter i skogen. Inget grönt övervintrar, bara ett 2 cm långt vitt skott, format som en spetsig gevärskula, nere i förnalagret.

Trots sitt breda spektrum av olika växt­platser begränsas liljekonvaljen av jordmånen. Den växer inte på de suraste, mest mullfattiga jordarna.