
långstarr
Carex divulsa
långstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

långstarr är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- långstarr


Inga nycklar finns för detta taxon.
Hallands Flora
Långstarr är sannolikt ursprunglig i området.
Arten är kalkgynnad och har sina närmaste växtplatser i Skåne, Bohuslän och Danmark.
Publicerad som Carex divulsa ssp. leersii - långstarr
Floran i Skåne.
Se långstarr Carex divulsa subsp. leersii.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Atlas of North European vascular plants
458 Carex divulsa Stakes
This species is mainly restricted to Europe (except N and E) and adjacent parts of Africa and Asia. It includes subsp. divulsa (S. and W. parts of the range) and subsp. leersi (Kneuck.) W. Koch (most of the range except SW); cf. Fl. Eur. 5/1980, p. 298. The distribution of the species is insufficiently known, especially eastwards. It has been introduced into eastern N. America and S. America (Buenos Aires) but is probably native in Java (Kew Bull. 1946, p. 28).
Bohusläns Flora
Långstarr har en sydöstlig utbredning i Sverige. I Bohuslän växer den på ganska torr, näringsrik jord i lövskogsbryn och ekskog och går ibland ut på vägkanter. Under inventeringen enbart funnen på Tjörn, men några äldre osäkra fynd finns från andra trakter. Arten representeras hos oss av ssp. leersii.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Långstarr växer i gräsmark under ek och andra lövträd, gärna i sydvända slänter, solvarma klippskrevor och rasmarker i ädellövlundar, ibland mer öppet på vägkanter och i betesbackar. Den växer ofta i anslutning till lundar med bredbladiga lundgräs, alltså forna slåttermarker. Långstarren tycks ha varit sällsynt på Södertörn i 1900-talets början (Almquist & Asplund 1937). De allra flesta lokalerna har upptäckts under inventeringen. Detta beror nog delvis på att äldre botanister missuppfattade arten, men också på nykolonisering i sen tid. Förmodligen har upphört bete och ökad igenväxning gynnat arten och, genom att stråna fått utvecklas i fred, också gjort den lättare att identifiera.
I Sverige finns bara den nordligare underarten subsp. leersii. Den andra underarten, subsp. divulsa, finns från Medelhavsområdet upp till Mellaneuropa.