Taxasida

kungsmynta

Origanum vulgare

L.

kungsmynta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

kungsmynta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kungsmynta
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Origanum vulgare
Vetenskapligt namn, fullständig form
Origanum vulgare L.
Svenskt namn
kungsmynta
norwegianBokmal
bergmynte
norwegianNynorsk
bergmynte
Finskt namn
mäkimeirami
finlandSwedish
kungsmynta, vild mejram
Danskt namn
Merian
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-07-09
Thomas Gunnarsson
Skogslund väst,Norra Möckleby,Mörbylånga 2014-03-12
Thomas Gunnarsson
Tveta vattenverk,Torslunda,Mörbylånga 2016-07-30
Thomas Gunnarsson
Tveta vattenverk,Torslunda,Mörbylånga 2016-07-30
Peter Ståhl
Limön, Gävle 2011-07-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Sannolikt tillfälligt införd (med vallfrö?) på kulturmark. - 1 (1).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1610 Origanum vulgare L.

This polymorphic species occurs as a native plant in large parts of Eurasia. It has been introduced into N. and S. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 382.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kungsmynta är ursprunglig. Den kalk- och kulturgynnade arten växer i torra, näringsrika, exponerade busk- och örtbevuxna slänter samt i sydvända, lövbevuxna bergbranter med inslag av basiska bergarter. Den odlas också som prydnadsväxt och förvildas emellanåt.

Det främsta hotet mot arten är igenväxning.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Odlad läke- och kryddväxt, känd vildväxande i Sverige sedan 1600-talet, möjligen inhemsk på kalkberg i Hammar.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

20; Ö. Mälarområdet, främst på öarna, samt en äldre lokal, säkerligen på kalkmark, i Arboga. Utgången på samtliga fastlandslokaler Sydlig, värmekrävande. Utbredningstyp: S13 (fdS12).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast, därtill ofta odlad som krydd- och prydnadsväxt och därifrån förvildad. Mer än hälften av de aktuella uppgifterna avser uppenbart förvildade förekomster.
Förändring och hot: osäkert, den spontana populationen förefaller ha minskat något men samtidigt har ett större antal mer eller mindre tillfälligt förvildade förekomster tillkommit.
Kommentar: vitblommiga former förekommer mycket sällsynt. Enstaka förvildade förkomster kan avse närstående arter som odlas som kryddväxter, men inga säkra belägg av sådana föreligger.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Kungsmyntan växer på torr, grusig, närings- och basrik jord, helst i soliga eller något skuggiga bergbranter, rasmarker och sluttningar. Den förekommer också i artrik torräng, särskilt intill block och i snårkanter tillsammans med t.ex. backklöver Trifolium montanum, blodnäva Geranium sanguineum, tulkört Vincetoxicum hirundinaria och axveronika Veronica spicata. Växten påträffas även i vägslänter, på vägkanter och soptippar. På sådana platser är den ibland förvildad från trädgårdar, där den odlas i många former som prydnads- och kryddväxt (oregano).
Funnen i 217 rutor; tidigare uppgifter från 137 rutor. Som spontan vanlig längst i nordost, ganska vanlig kring Vättern och i övre Emådalen, i övrigt sällsynt i nordöstra Småland. Som förvildad sällsynt och regellöst spridd. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Kungsmynta växer på torr, stenig, kalkrik mark i soliga och varma lägen. Den vanligaste växtmiljön är artrika vägkanter där den gärna håller sig längs stenmurar. Glesare lövskogar, betade torrängar och trädesåkrar kan också hysa växten. När kungsmynta växer i åkerkanter håller den sig även då nära den omgivande stenmuren. I gamla sandtag och stenbrott, på tippade högar av sten eller jord hittas den ibland liksom längs diken och kanaler. Vid några tillfällen är den funnen i friskare miljöer som i fuktiga björkskogar eller ohävdade fuktängar.

Kungsmynta är speciellt vanlig inom Mittlandet. På Stora Alvaret saknas den nästan helt. Där är den knuten till alvarbyarna och skogsdungarna men kan också växa längs de kanaler som sprängts ner i kalkstenen. Längst i norr inom Böda Ekopark är det också glest med fynd. Möjligen är den något mer spridd idag jämfört med fynduppgifter i Sterner (1938). Den förbuskning som skett av landskapet, även i de tidigare trädlösa södra och sydöstra socknarna, har gynnat kungsmynta.

Kungsmynta odlas ofta som kryddväxt och den kallas då oregano. Några av fynden från jordtippar härstammar troligen från odling. Blomfärgen kan ibland vara mer eller mindre vit, speciellt vanligt verkar detta vara hos de bestånd där man kan misstänka att det rör sig om en odlingsrest.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig, ibland även förvildad.
Ursprunglig på soliga kalkmarker och i kalktallskog, ofta riklig. Ibland även i vägkanter och andra kulturnära miljöer, förvildad från närliggande trädgårdar, där kungsmynta odlas som vacker kryddväxt, omtyckt av humlor och fjärilar. Smärre bestånd med vita blommor påträffas någon gång, t.ex. på Herrgardsklint (Larsson 1994).

Johansson (1897) listade sju lokaler: L. och St. Karlsö, Stenstugu i Fröjel, Tonnklint i Lojsta, Torsburgen, Bunge samt Ar i Fleringe. Kungsmynta finns kvar på samtliga, undantaget Stenstugu (den finns dock någon km bort) och Ar. Sedan dess har rika lokaler påträffats framför allt i hällmarkstallskog i ett större område i Etelhem, Garde, Alskog, Ala och Buttle. Troligen handlar det om gamla lokaler, kanske rikare nu än förr. Den verkliga spridning som skedde under 1900-talet har nog ägt rum från odlade bestånd.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kungsmynta växer i sol eller halvskugga på torr, skalblandad jord eller på mark som är påverkad av basrika bergarter i klippstup, bergbranter, rasmarker, glest lövskogsbevuxna, steniga sluttningar, hagmark och snår. Mycket ofta växer den tillsammans med blodnäva i svart, söndervittrat berg.

Oregano: Oregano odlas som kryddväxt och är funnen tillfälligt utkommen på soptippar och annan skräpmark. 

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig på sydvända bergbranter av grönsten och kalk, på örtrika torrängar på åsar och på åkerholmar, även odlad och förvildad kring tomter. Kalkgynnad, ljuskrävande men tål måttlig ohävd, missgynnas av bete. Mindre vanlig på Falbygden, på Kinnekulle och på Halle-Hunneberg. Sällsynt i övrigt, saknas i sydligaste och östra Västergötland. Kartan inkluderar förvildade förekomster. 180 lokaler i 79 rutor (10 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Asien. I Sverige mest i Götaland och östra Svealand samt enstaka lokaler längre norrut. I Sörmland mindre allmän, mer sällsynt i de västra delarna – (17%). Kungsmyntan är en värmefordrande flerårig växt som trivs i varma, örtrika bergbranter där den ofta växer tillsammans med tulkört och blodnäva som har liknande krav. Den är särskilt vanlig i kalkbergen men växer också i grusiga backar, skogsbryn och på stenig mark, helst i solexponerade lägen. Arten förekommer numera även odlad i kryddgårdar och frösprids därifrån. Denna sort är blekblommig och något mera hårig än den vilda.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland som helhet, allmän i de östra, kustnära områdena, men ovanlig i landskapets västra hälft. 307 kartblad, 640 kvadranter.
Kungsmynta är kalkgynnad. Den växer på örtrika hällmarker, på torrbackar, ofta bland hällar och stenar i naturbetesmarker och på vägkanter.
Förändring + 2 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Kungsmynta är troligen en ursprunglig art som gynnats av tidigare jordbruk. Den angavs första gången 1810 av Göran Wahlenberg som såg växten i Grinduga – »ängsbackar, ½ mil N om Harnäs«. Arten uppgavs förekomma flerstädes i Gävletrakten under 1800-talet. Det finns tretton preciserade gamla lokaler och växten var vanligare för 100 år sedan än den är idag.
Kungsmyntan vill gärna ha sällskap med andra kryddoftande och solälskande växter som malört, harmynta, bergmynta och äkta johannesört. De vanligaste följeväxterna är dock gulmåra och smultron (38%) följda av renfana, getrams, hundäxing, havtorn och snårstarr. Kungsmyntan blommar på sensommaren samtidigt som ljung, renfana, rödklint och åkermolke.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Kungsmynta har påträffats fyra gånger under vår inventering. Det finns sex gamla uppgifter från fyra församlingar.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Kungsmynta är en vanlig kryddväxt i odling, härdig även i skogsbygd. Den är nyligen funnen i dikeskant, möjligen spridd från odling. Också inplanterad 1902 i Sundsvall Norra Stadsberget av G. Adlerz, men senare utgången (Blomqvist 1933).