kungsmynta

Sannolikt tillfälligt införd (med vallfrö?) på kulturmark. - 1 (1).

1610 Origanum vulgare L.

This polymorphic species occurs as a native plant in large parts of Eurasia. It has been introduced into N. and S. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 382.

Kungsmynta är ursprunglig. Den kalk- och kulturgynnade arten växer i torra, näringsrika, exponerade busk- och örtbevuxna slänter samt i sydvända, lövbevuxna bergbranter med inslag av basiska bergarter. Den odlas också som prydnadsväxt och förvildas emellanåt.

Det främsta hotet mot arten är igenväxning.

Odlad läke- och kryddväxt, känd vildväxande i Sverige sedan 1600-talet, möjligen inhemsk på kalkberg i Hammar.

Gammal bofast art.

20; Ö. Mälarområdet, främst på öarna, samt en äldre lokal, säkerligen på kalkmark, i Arboga. Utgången på samtliga fastlandslokaler Sydlig, värmekrävande. Utbredningstyp: S13 (fdS12).

Myrin 1832.

Status: gammal och bofast, därtill ofta odlad som krydd- och prydnadsväxt och därifrån förvildad. Mer än hälften av de aktuella uppgifterna avser uppenbart förvildade förekomster.
Förändring och hot: osäkert, den spontana populationen förefaller ha minskat något men samtidigt har ett större antal mer eller mindre tillfälligt förvildade förekomster tillkommit.
Kommentar: vitblommiga former förekommer mycket sällsynt. Enstaka förvildade förkomster kan avse närstående arter som odlas som kryddväxter, men inga säkra belägg av sådana föreligger.

Kungsmynta växer på torr, stenig, kalkrik mark i soliga och varma lägen. Den vanligaste växtmiljön är artrika vägkanter där den gärna håller sig längs stenmurar. Glesare lövskogar, betade torrängar och trädesåkrar kan också hysa växten. När kungsmynta växer i åkerkanter håller den sig även då nära den omgivande stenmuren. I gamla sandtag och stenbrott, på tippade högar av sten eller jord hittas den ibland liksom längs diken och kanaler. Vid några tillfällen är den funnen i friskare miljöer som i fuktiga björkskogar eller ohävdade fuktängar.

Kungsmynta är speciellt vanlig inom Mittlandet. På Stora Alvaret saknas den nästan helt. Där är den knuten till alvarbyarna och skogsdungarna men kan också växa längs de kanaler som sprängts ner i kalkstenen. Längst i norr inom Böda Ekopark är det också glest med fynd. Möjligen är den något mer spridd idag jämfört med fynduppgifter i Sterner (1938). Den förbuskning som skett av landskapet, även i de tidigare trädlösa södra och sydöstra socknarna, har gynnat kungsmynta.

Kungsmynta odlas ofta som kryddväxt och den kallas då oregano. Några av fynden från jordtippar härstammar troligen från odling. Blomfärgen kan ibland vara mer eller mindre vit, speciellt vanligt verkar detta vara hos de bestånd där man kan misstänka att det rör sig om en odlingsrest.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig, ibland även förvildad.
Ursprunglig på soliga kalkmarker och i kalktallskog, ofta riklig. Ibland även i vägkanter och andra kulturnära miljöer, förvildad från närliggande trädgårdar, där kungsmynta odlas som vacker kryddväxt, omtyckt av humlor och fjärilar. Smärre bestånd med vita blommor påträffas någon gång, t.ex. på Herrgardsklint (Larsson 1994).

Johansson (1897) listade sju lokaler: L. och St. Karlsö, Stenstugu i Fröjel, Tonnklint i Lojsta, Torsburgen, Bunge samt Ar i Fleringe. Kungsmynta finns kvar på samtliga, undantaget Stenstugu (den finns dock någon km bort) och Ar. Sedan dess har rika lokaler påträffats framför allt i hällmarkstallskog i ett större område i Etelhem, Garde, Alskog, Ala och Buttle. Troligen handlar det om gamla lokaler, kanske rikare nu än förr. Den verkliga spridning som skedde under 1900-talet har nog ägt rum från odlade bestånd.

Kungsmynta växer i sol eller halvskugga på torr, skalblandad jord eller på mark som är påverkad av basrika bergarter i klippstup, bergbranter, rasmarker, glest lövskogsbevuxna, steniga sluttningar, hagmark och snår. Mycket ofta växer den tillsammans med blodnäva i svart, söndervittrat berg.

Oregano: Oregano odlas som kryddväxt och är funnen tillfälligt utkommen på soptippar och annan skräpmark.