kummin

Allmän-tämligen allmän.

1414 Carum carvi L.

This species is considered native in C., N. and E. Europe and large parts of Asia. It is cultivated within and outside this area and occurs as a rather common adventive in the flora of, for instance, N. America. Nowadays it has a discontinuous circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 218 and map 210). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 311.

Kummin har förmodligen införts oavsiktligt av människan för länge sedan men också förvildats och naturaliserats från odling i äldre tid. Den ljusälskande och sannolikt kvävegynnade arten växer vanligen på frisk mark, t ex naturbetesmarker, kraftigt kvävegödslade betesmarker och fleråriga vallar. Ganska ofta ser man den emellertid också på torrare mark som gårdsplaner, ladugårdsbackar, vägrenar, järnvägsområden och andra ruderatmarker.

Kummin är ursprunglig i mellersta och södra Europa samt Ryssland.

Gammal bofast art.

Spridd över hela landskapet, vanlig i kusttrakternas soliga ängsbackar och älvdalarnas öppna nipbranter, exempelvis funnen på 24 av 35 undersökta lokaler i niplandskapet mellan Myre och Sorte i Resele 1980 (Sahlin 1981).

Krydd- och läkeväxt, allm. i frisk–torr mineraljord på Närkeslätten. I Skogsbygden är den betydligt ovanligare, sedd vid Garphyttetrakten i Tysslinge på 3 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994). Ovanligt stora bestånd fanns på torvjord på Spånga ängar i Vintrosa ymn. i dike på myren, fullt spontant (Tolf 1901) och vid Latorp i Tysslinge 2003.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i kulturområde i hela området, tämligen starkt bunden till bebyggelsens närhet. Utbredningstyp: U.

Kummin anses ursprunglig i Europa förutom de västra och södra delarna. Den har dessutom en gammal odlingstradition som kryddväxt och har därifrån spridit sig ut i odlingslandskapet. Kummin föredrar betade torr–friskängar som gärna får vara något kalkpåverkade. Den växer i kanten av kreatursstigar, längs traktorvägar och på nyröjda partier. Växten är också relativt vanlig i vägrenar och längs åkerkanter. Ibland hittas den i betade hässlen, glesare tallskogar på sand och slåtterängar. Få fynd finns från gårdsmiljöer, gräsmattor och annan starkt kulturpåverkad mark, en växtmiljö som pekas ut i Sterner (1938). Längs havet hittas kummin på driftvallar eller grus- och sandstränder. En majoritet av de aktuella fynden (ca 75 %) är gjorda i naturbetesmarker vilket delvis förklarar en viss snedfördelning av fynden över ön.

Kummin har en övervikt av fynd längs östra sidan av Öland i den så kallade sjömarken. Lite glesare är det på Stora Alvaret, Mittlandet och längst uppe i norr i Bödas barrskogar. Ganska få fynd är gjorda längs västra kusten och den annars så artrika västra stenkusten har glest med observationer vilket är svårt att förklara.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Troligen sedan gammalt inkommen (eller förvildad?), bofast.
Ängsmark, företrädesvis med nöt- eller fårbete, även ängen; gärna på svagt fuktig till frisk mark. Kummin växer också i trädgårdsland, på gräsmattor och på gårdsplaner. Johansson (1897 s. 43) räknade kummin till ”kulturgränsens växter” och kommenterade att den ”är ej kulturväxt i egentlig mening; den skyddas dock, därigenom att frukterna tillåtas mogna. Följaktligen bildar den ofta täta bestånd i gräsmattorna i eller invid trädgårdarna.” I dag ser man ofta kummin i ängsmark, längre från bebyggelse än vad äldre tiders botanister gjorde.

Kummin är en gammal kulturföljeslagare som odlats som kryddväxt. Den växer oftast i öppna lägen på torr till frisk, näringsrik mark som betesmarker, även gödslade och sådana som är gamla åkrar, samt i övre delen av havsstrandängar, på åkerrenar, vägkanter, gårdsplaner och i annan öppen kulturpåverkad mark.

Kummin börjar blomma samtidigt med hundkäx i skogsstjärnans tid och kan fortsätta till linneans tid. Mogen frukt ses i ljungens tid. Oftast övervintrar troligen den gröna rosetten. Arten betas inte av grågäss (Lillfjärden, Hudiksvall enligt MGU).