krollilja

Odlad, ibland naturaliserad. - 4 (3).

Krollilja är en prydnadsväxt, som man dels kan finna kvarstående i övergivna trädgårdar, dels förvildad nära bebyggelse. Eftersom den då och då förvildas varaktigt bör den betraktas som bofast i landskapet. Krolliljan trivs på frisk, mullrik mark i lövbryn, lövdungar, snår och vägdiken och bildar ganska ofta rika bestånd.

Krolliljan har sannolikt ökat under 1900-talet.

Arten är inhemsk i södra och mellersta Europa, Kaukasus och mellersta Asien. I Sverige är den känd som förvildad sedan 1795.

Prydnadsväxt som förekommit i Sverige sedan 1630-talet och förvildats sedan 1795 (Lundquist 2005, häri omfattande kulturhistoria angående arten) vilket strider mot uppfattningen hos bl.a. Sernander (1933) att dess odlingshistoria i Sverige möjligen går tillbaka till medeltid.

Den sprider sig och bildar långlivade bestånd i Närke. Hundratals sådana finns kvarstående på ödetomter och i parklundar samt vid utkast. Av de äldsta kända bestånden finns de vid prästgårdarna i Ekeby och Viby ännu kvar. Möjligen härrör de från mitten av 1800-talet (Nilsson 1978, Sernander 1933).

Rika bestånd av krollilja fanns vid kyrkorna i Bo (Kjellmert 1947) och Axberg 1990 (Sundkvist) samt vid Frötuna gård i Götlunda 1987.

Odlad som prydnadsväxt och kvarstående eller förvildad, t.ex. i utkast; sannolikt etablerad på några ställen (t.ex. vid Skärva i Nättraby).

Spridd på Mälarslätten; spridd-sällsynt i Skogslåglandet; hittills fyra lokaler i Nedre Bergslagen. Utbredning visar i Ö och SÖ tämligen god överensstämmelse med fördelningen av engelska parker. Jämte större tillgång på lämpliga ståndorter och högre odlingsfrekvens torde temperaturklimatfaktorer medverka till artens större vanlighet i sistnämnda område. Viktigaste skäl till sparsamheten i Skogslåglandet troligen låg odlingsgrad. I Bergslagen beständig på 26, 27, kanske fler. Utbredningstyp: S3 (pS2).

Krollilja är ursprunglig i stora delar av Europa och Asien. Den är en gammal prydnadsväxt, som ingick i sortimentet vid Linnés föräldrahem i Älmhult Stenbrohult (Linné ms 1732 under namnet Martagon sylvaticum – det svenska namnet då som nu krollilja). Arten står inte sällan kvar vid ödetorp eller förvildas, särskilt i närheten av bebyggelse, på avfallsplatser samt i häckar och snår. På fuktig, mullrik jord, t.ex. nedanför bergbranter och i lövdungar, kan den någon gång sprida sig och bilda stora bestånd.

Krollilja härstammar från delar av Europa och vidare österut till Asien (Mongoliet). Den har i vårt land anor som gammal parkväxt och kan sprida sig ut i fuktigare lövskogar. På Öland har den några rika och vitt spridda förekomster i ädellövskogar och bedöms bofast i landskapet. Den är även funnen kvarstående på ödetomter, spridd till vägkanter nära bebyggelse samt på utkast. På några ställen har krollilja lyckats ta sig ut på alvartorrängar.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast. Odlad, dels kvarstående på ödetomter och i äldre park, dels spridd med utkast till ängen, lövskog, vägkanter och stenröse i gräsmyr. Under gynnsamma förhållanden kan den sprida sig starkt med frö, men det tar lång tid från frö till nya, blommande plantor (Johansson 1998).

Vanligen med brunröda blommor. Plantor med vita blommor odlas också, och den vita blomfärgen återkommer (nästan fullständigt) hos fröavkomlingarna. Belägget från Klinte 1926 (se primäruppgift ovan) hade vita blommor (tyvärr framgår det inte av herbarieetiketten om det handlade om en enstaka planta eller ett större bestånd).

Krollilja har odlats som prydnadsväxt sedan länge och är funnen kvarstående på ödetomter och har också förvildat sig varaktigt och på sina håll rikligt i lövskogsbryn och hagar.

Krolliljan växer på liknande ställen som brandliljan, men gärna något skuggigare t.ex. i parker på mullrik jord. Särskilt vanlig är den i slotts- och herrgårdsparker där den ibland självsprider sig med frö och bildar stora bestånd.

Prydnadsväxt, ursprungligen med en eurasiatisk utbredning, vilken naturaliserats på flera ställen i lundar och parker. 

Krollilja är knuten till brukade eller övergivna tomter, trädgårdar och parker på mullrik jord i låglandets jordbruksområden. Den växer och blommar gärna under ett slutet trädskikt. Den är uthållig utan skötsel och sprider sig något, men bara lokalt. En stor andel av de äldre fynden är från Hudiksvalls­trakten.