kransborre

1582 Marrubium vulgare L.

This nowadays widespread species is considered to originate from the Mediterranean region. It used to be cultivated as a medicinal plant over most of Europe and has escaped and partly become naturalized. It has also been introduced into S. Africa, N. and S. America, Australia and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 272.

Kransborre, som förmodligen alltid har varit sällsynt i landskapet, är inte rapporterad sedan början av 1900-talet.

Arten har odlats i Sverige sedan medeltiden men numera endast i liten omfattning. Som förvildad växer den på kulturmark i södra Sverige men har minskat kraftigt under 1900-talet (Nilsson & Gustafsson 1978 b). Efter odling kan den hålla sig kvar ganska länge i en trädgård och dyka upp lite varstans på tomten (NGN).

Läkeört, omskriven i Europa redan på 840-talet (Lagerberg 1943), odlad och förvildad i Närke men kom ur mode redan på 1700-talet. Som förvildad inte sedd sedan 1800-talet. Det är omöjligt att nu utreda vilka uppgifter som bygger på självsyn. Wahlenberg (1824, m.fl.) såg den säkert inte i Närke. Det är ”tvivelaktigt om den numera förekommer i Närke” (Junell 1971).

Gammal bofast art, nu utgången. Den är ursprungligen odlad som medicinalväxt, men förvildades och etablerade sig redan för länge sedan; den fanns med i Lindwalls artförteckning (ms 1782) och Aspegren (1823) uppgav den som flerstädes vid gårdar. Arten har sannolikt försvunnit p.g.a. dålig konkurrensförmåga när man slutade odla den. Senast uppgiven 1958 från Senoren, Östernäs i Ramdala (Anonym, Berglund 1963a).

5; fem kända lokaler under perioden 1840–1870-talet: Mälarområdet: Arboga 1 Arboga [stad] [cirka 1862) (P. Öberg, GB). Kärrbo 2 "Kärrbo" 1848 (Forelius, S) = (sannolikt) Frösåker [1800-talet] (okänd, LD) = Harkie, ymnigt (WALL 1852). På ark från samma lokal 1852 (A. E. Luhr, LUHR), upplyses: "nunc emortuus". Sankt Ilian 3 Hovdesta (WALL 1852). Västerås-Barkarö 4 Barkarö by (d:o).

Kransborre är en gammal kulturföljeslagare som härstammar från Medelhavsområdet. Längre tillbaka odlades den som medicinalväxt. Den har spridits från odling och naturaliserats i en stor del av Europa. I dagsläget är kransborre i Sverige endast känd från Öland och Gotland.

Kransborre växer på öppen, varm, kalkpåverkad och helst näringsrik mark. Plantorna kan frysa bort under kalla barmarksvintrar och de blir sällan långlivade. Kransborre är konkurrenssvag, speciellt när den ska gro och etablera nya plantor, då den är beroende av öppen jord. Hönsgårdar är därför en lämplig miljö för växten, där erbjuds både näringsrik och öppen mark. Kransborre är även funnen i stenbrott, gårdsnära miljöer och vid foten av en rauk. Fodret blir utspärrat i frukt och de tio flikarna fäster lätt i förbipasserande djur som på detta sätt sprider fröna.

Rikard Sterner noterade kransborre från samtliga öländska socknar men sedan dess har trenden varit stadigt nedåtgående. Växten odlas i några trädgårdar med frömaterial från Öland. Plantor har satts ut på några lämpliga lokaler. Framtiden för kransborre är osäker då de flesta lokaler endast hyser mindre bestånd. För att fortleva är växten beroende av anpassad skötsel av sina växtplatser.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammal kulturföljeslagare.
Arten förekommer rikligast i trampad, fårbetad lerig mark, men finns även i gårdsmiljöer. En lokal ligger invid en äldre, nu obrukad väderkvarn. Kransborre kan vara mycket beständig; samlad 1907 i Visby ”vid kvarnen söderut” (Fr i LD, S) och ännu 100 år senare kvar vid kvarnen Plågan i Visby; från L. Karlsö är arten känd sedan 1911 och finns ännu kvar. Arten sprids genom att blomfodrets krokuddar lätt hakar sig lätt fast i djurs päls, så den gynnas av fårbete.

Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet var kransborre vanligare än i våra dagar; den är belagd från över 20 socknar från vardera tidsperioden. Men under mycket gynnsamma förhållanden (fårbete och tramp) kan den även i våra dagar inte bara hålla sig kvar utan även sprida sig kraftigt, som förekomsten i Näs visar.
Kransborre är fridlyst.

Kransborre är en gammal kulturföljeslagare som förr kanske odlades som medicinalväxt. Numera är den försvunnen ur landskapet. 

Kransborren är en flerårig art som förr liksom kattmyntan var högt värderad i folkmedicinen. Den verkar ha kommit ur bruk redan under 1800-talet men enligt Thedenius (1871) fanns den ännu mångenstädes förvildad i landskapet på gator och gårdar, vid vägar och murar. Kransborren är en värmekrävande medelhavsart och tycks inte ha haft förmåga att av egen kraft hålla sig kvar. Från Sörmland försvann den redan under 1800-talet som bofast. Under 1900-talet är den bara funnen några gånger som tillfällig inkomling, spridd med spannmål och ull från sydligare trakter.

Medelhavsområdet. I Sverige förr odlad och förvildad, numera endast Skåne, Öland och Gotland. Nationellt fridlyst sedan 1999.