knölgröe

Kalkgynnad grus- och hällmarksväxt, knappast säkert bestämd.

1; Mälarområdet: Kung Karl Kungsör 1885 (O. Ekstam, S, 5 ex.). Publicerad av HYLANDER (1966; i tillägg). - Efemerofyt. Xenofyt (hur?). Sen neofyt.

Ekstam var visserligen ingen Västmanland-florist (blott tre Västmanland-ark i museerna, alla tagna i Kungsör 1885), men som han sedermera blev yrkesbotanist (KROK 1925) och därvid tycks ha vidhållit etikettuppgiften, torde denna kunna godtas.

213 Poa bulbosa L.

This rather variable species occurs mainly from W. Europe and NW. Africa eastwards to C. Asia. It is adventive at least in some of the Fennoscandian localities. It has been introduced into S. Africa, N. America and Australia. The species is reported among the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 226 and map 216), although there is a wide gap of distribution from C. Asia to NW. North America.

Knölgröe, som är inhemsk i östra Sverige, har endast funnits tillfälligt i Halland.

Gammal bofast art.

Det i Skandinavien sydöstliga och kustbundna knölgröet växer ljusöppet på torr eller mycket torr, oftast grund, grusig eller sandig jord. Växten är starkt kulturgynnad och anträffas kanske oftast på jordtäckta murar och på körvägar, men man finner den även på markhällar, berghyllor och torrbackar samt någon gång på grusiga strandvallar vid havet.

Knölgröe har en stor utbredning i de kontinentala delarna av Europa men blir mer sällsynt i norr. I Sverige är gräset kustbundet och förekommer främst i de sydöstra delarna, vanligast på Öland och Gotland.

Knölgröe växer på alvarmarkens mosskuddar eller i tunn alvarmo som täcker kalkstenshällen. Även grusalvar och grunda, uttorkade vätar kan hysa knölgröe. I glesare, gärna betade, och sandiga torrängar är den ett vanligt inslag; där växer den ofta i kanten av kreatursstigar. Längs havet återfinns knölgröe på sandstränder och klapperstensvallar. Ruderatmarker som gamla sandtag, grävda bevattningsdammar, f.d. banvallar, stenbrott och högar med tippad sand är också vanliga växtmiljöer. I sandiga tallskogar växer den längs vägar och stigar. Sällsynt är knölgröe funnet på kalkstensmurar och torvtak. Gräset gynnas om underlaget är kalkhaltigt. Under inventeringen är den endast vid ett tillfälle noterad i en sandig åker, en miljö som i Sterner (1938) anges som rätt vanlig för växten.

Knölgröe är en på Öland vanlig och spridd växt. Den är funnen över hela Stora Alvaret där lämpliga miljöer ofta erbjuds. Inom Mittlandet och östra sjömarken växer den främst på insprängda, alvarlika partier. Längs västra kusten är den vanlig, speciellt från Alböke sn och norrut hela vägen till Norra udden; där är det klapperstensvallar och betade torrängar som hyser gräset. Knölgröe håller ställningarna på dagens Öland men verkar vara närmast försvunnen som åkerogräs.

Knölgröe sätter inte frön. I stället omvandlas småaxen till bladbärande groddknoppar som faller till marken och snabbt rotar sig. Gräset är således apomiktiskt och antalet kromosomer varierar mellan 21–45 (Schou m.fl. 2009). Knölgröe växer på mycket torra lokaler där det är en fördel att småplantor bildas redan uppe i axet. Liknande strategier finner man hos en del fjällväxter där det kan vara frön som gror uppe i axet, benämnt äkta vivipari (Widén 2008), ett sätt att ta till vara den korta vegetationsperioden som råder i norr.

Under sommartorkan överlever knölgröe genom den näring som den lagrat i små knölar vid moderplantans bas. Även dessa knölar kan lossna och på så sätt sprida gräset (Lundqvist 1970 a). Försommaren 2019 sågs knölgröe i sällan skådad mängd exempelvis på Slottsalvaret, Räpplinge sn. Detta som en effekt av ökentorkan föregående sommar som dödat mindre torktåliga gräs och banat väg för knölgröe och andra arter med förmåga att snabbt och i mängd kolonisera ledigt livsrum.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Knölgröe växer oftast i sand på torrängar, sandhedar, sandmarker, kalkhällmarker (gärna fårbetade; även i mosskuddar) och på alvar. Enligt Johansson (1897) hör den till ”sandväxterna” och förekommer särskilt på kalkstenshällar som är täckta av ett tunt sandlager. Knölgröe saknas nästan helt inom Gotlands jordbruksbygder. Frekvensen är högst på Storsudret längst i söder, i kalkområdena på nordvästra, norra och nordöstra delarna av huvudön samt på Fårö. Knölgröe ökade troligen under 1900-talet; Johansson (1897) anger ”Flerst. på sand, stundom på klippor” med 36 specificerade växtplatser (”flerst.” anges för flera socknar).

Knölgröe växer på skalhaltig, sandig eller grusig mark vid havet.

Knölgröen är vintergrön och flerårig med ”översomrande” underjordiska stamknölar. Den växer bland höstgroende ettåriga växter med liknande rytm på markhällar eller på hyllor i bergbranter, någon gång på bar jord i vägskärningar och andra torra annuellsamhällen. Man finner den nästan alltid intill bebyggelse. Knölgröe växer vanligen på kalk, men den är ingalunda kalkbunden. Förekomsterna tyder på att den är helt kulturspridd. Eftersom den inte förökas med frö, utan med groddknoppar från blomvippan, är artens långspridning något av ett mysterium. Hötransporter i äldre tid förefaller vara en rimlig förklaring.