knippnejlika

Örtenblad 1973.

809 Dianthus armeria L.

This originally European species includes the subsp. ameriastrum (Wolfn.) Velen. in SE. Europe (Fl. Eur. 1/1964, p. 201). Some of the outlying occurrences are casual. It has been introduced into N. America and New Zealand.

Knippnejlika är en gammal, kulturgynnad art. Den kan vara ursprunglig i södra Sverige (se t ex Sterner 1986) men växten har säkert också inkommit med gräsfrö. I Halland är den numera endast känd från vägrenar och vägdiken, i ett par fall sannolikt insådd. Växten är ett- eller tvåårig. Lokalen i Vapnö havdas med lieslåtter sedan 1990.

Arten är starkt hotad av igenväxning.

Funnen närmast i Västergötland, Östergötland, Södermanland, Västmanland och Värmland (Flora Nordica 2).

Uppgavs av Samzelius (ms 1758) under namnet Sarons-Blomster finnas vid Lekeberga i Hidinge ”på fälten”. Junell (1971) menade att det möjligen var en förväxling där Samzelius avsåg Saponaria, som ofta är förvildad. Samzelius var under stark påverkan från Linné, som före honom anförde namnet saronsblomster (Lyttkens 1904–1915).

Förmodligen gammal bofast art. Den växte sannolikt naturaliserad sedan länge t.ex. på en holme vid Skärva i Nättraby, men har även introducerats på senare tid, förmodligen genom utsåning av gräsfrön.

Knippnejlika är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

3; ännu en liten lokalgrupp på Södra Ängsön med Långholmen, dess enligt HuLTEN (1971) näst nordligaste växtplats i Sverige (något nordligare vid Frötuna vid Upplandskusten). Sydlig art, i Sverige sydligt suboceanisk med stora anspråk på milt vår- och höst- och troligen även förhållandevis milt vinterklimat. Utbredningstyp: S 13.

Knippnejlika föredrar torra och varma växtplatser med lätta jordar. Vinterkyla är ogynnsamt för den vanligen tvååriga växten då den lilla plantan riskerar att frysa bort. Ofta växer knippnejlika skyddat i kanten av skogsbryn eller busksnår. Växten är inte kalkberoende men flera av de öländska lokalerna är tydligt kalkpåverkade. Knippnejlika är starkt kulturgynnad och växer på vallen till bevattningsdammar, i vägrenar, åkerkanter och längs diken. Den hittas även i måttligt hävdade och stäppartade torrängar, betade strandängar samt slåtterängar. Sällsynt är den noterad i ruderatmiljöer (gammalt sandtag respektive en nedlagd soptipp).

Knippnejlika är främst funnen på västra sidan av mellersta Öland med flest fynd i Räpplinge och Vickleby sn. Den förefaller långlivad på sina lokaler. I Borga hage, Räpplinge sn, har den funnits sedan början av 1800-talet liksom i området Vickleby–Karlevi. Knippnejlika är beroende av att växtplatsen hålls öppen och fri från högväxta grannar. När vegetationen sluter sig konkurreras arten ut och försvinner. Dagens utbredningskarta stämmer förvånansvärt väl med Sterner (1986) och ingen förändring ses i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Äldre status oklar, tillfällig. Utgången.
Samtliga fynd har gjorts i Visby eller i närliggande socknar. Arten sågs ”bland korn” i Follingbo (Landeberg ms 1811; jfr Johansson 2010) och samlades vid tre tillfällen under andra hälften av 1800-talet (se nedan). Knippnejlika odlas ibland, men inga förvildade förekomster är kända i dag. I några trädgårdar har den dock kommit in oavsiktligt, troligen medföljande trädgårdsväxtsfrön (Johansson & Larsson 1996).
Knippnejlika är fridlyst.

Knippnejlika växer i sol eller halvskugga på torr, ofta skalhaltig jord på torrbackar, i hagmarker och skogsbryn, på vägslänter och i betesmark nära havet, gärna i lätt skugga i exponerade sluttningar. Arten hotas av igenväxning, när hävden i form av bete upphör eller minskar, men också av för tidig vägkantsslåtter, och på ett antal av lokalerna nedan är den numera utgången. På senare tid vid några tillfällen funnen i skräpmark, kanske utkommen från odling.

I Sörmland är knippnejlikan inkommen med säd eller vallfrö och först funnen som ogräs i åkrar. Arten är ettårig och tillförseln av frö utifrån har sedan länge upphört. Numera växer den i torr sandig, halvöppen gräsmark, vanligen på vägrenar. Den är konkurrens- och antagligen också klimatkänslig och tycks vara försvinnande i Sörmland. En felaktig uppgift från Sorunda Blista 1898-99 (Lau/SV) beror på namnförväxling med rosenglim (Silene armeria) som rapporterats härifrån (Laurell 1898).

Europa. I Sverige spridd från Skåne till Uppland, mest utmed kusterna, inkommen med utsäde och vallfrö. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Ett gammalt belägg av knippnejlika finns, från 1901. Åke Ågren hittade 1982 den enda lokalen i modern tid. Arten fanns kvar där i många år, men minskade småningom i antal och sågs senast 2002.