klöverärt

Sydöstlig havsstrandväxt.

1251 Tetragonolobus maritimus (L.) Roth

Syn.: Lotus siliquosus L.

This species is mainly restricted to C. Europe and adjacent areas towards N and E (probably introduced into England). There is a southern counterpart, T. purpureus Moench, occurring in the Mediterranean region (marked on the map). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 241.

Gammal bofast art.

I Sverige är klöverärt en sydöstlig art som växer på havsstränder från Skåne norrut till Gryt i Östergötland just norr om smålandsgränsen. Den förekommer dessutom i kalkfuktängar och kalkkärr i inlandet på Öland och Gotland samt på en plats i Skåne. Vid södra och mellersta Smålands kust är klöverärten en av de mest utmärkande arterna på något fuktiga havsstrandängar. Den gynnas av bete men förekommer även på ohävdade stränder; på starkt gödslad mark försvinner den däremot.

I Sverige förekommer klöverärt främst i de sydöstra delarna: Blekinge, södra delen av Smålandskusten upp till Oskarshamn samt på Öland och Gotland. För övrigt är den sällsynt i sydöstra Skåne, norra delen av Smålandskusten samt åtminstone förr funnen i Gryts skärgård, Östergötland.

På Öland förekommer klöverärt i två miljöer där den första kan beskrivas som låglänta, betade och saltpåverkade havsstrandängar. Den andra växtmiljön är tuviga, kalkrika fuktängar eller kalkkärr som kan vara betade eller ohävdade. Sällsynt är den funnen i tallskog på sand, vägkanter och på strandvallar med alunskiffer. Däremot är den inte återfunnen på högarna med bränd alunskiffer, så kallad rödfyr, vilket är beskrivet i Sterner (1938). "Som aparta ståndorter märks gamla högar av utbränd alunskiffer i S. Möckleby och Ventlinge, där arten är mycket riklig."

Klöverärt växer främst längs Ölands västra och nordöstra kust. Däremot är den liksom förr närmast obefintlig på sydöstra Öland, troligen är kusten där alltför exponerad och bitvis stenig för arten. I Mittlandet är den vanlig i flera av de större våtmarkerna, främst inom den södra halvan av området. Den klarar sig kvar i skogskärren och fuktängarna när betet upphört men riskerar att försvinna när igenväxningen fortgår. Utbredningsmönstret stämmer väl överens med Sterner (1938) med några kompletteringar. Förekomsterna på Stora Alvaret var tidigare i princip okända. Det har även tillkommit betydligt fler fynd på norra halvan av ön men Rikard Sterner var inte en lika flitig besökare av de nordliga socknarna. Klöverärt har troligen gynnats av dagens något svagare hävd jämfört med den hårda betesregim som var vanlig fram till 1930-talet. Men på helt ohävdad mark riskerar arten på sikt att försvinna. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att klöverärt är i det närmaste oförändrad.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Främst i betade strandängar, kalkfuktängar och källmyrslika våtmarker. Mer sällan på annan fuktig mark, t.ex. ängen och utdikade träsk (i bleke), dikeskanter, agmyrkanter, och fuktiga grustag; även på alvarmark. Klöverärt är sällsynt på sydöstra Gotlands strandängar och i öns inre delar samt saknas på Karlsöarna och Gotska Sandön.

Johansson (1897) angav artens frekvens som ”Flerst.”, och Englund (1942, inventeringar 1928–36) redovisade 182 lokalprickar. Klöverärt ökade under hela 1900-talet, främst på öns sydvästra och norra delar.