klotpyrola

Gammal bofast art.

Trivialart

Klotpyrola är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer i mindre grupper och vanligen i ungefär samma biotoper som klockpyrola P. media, men oftast med rikare blomning. Ibland ser man dem även tillsammans. Arten trivs också i fuktiga/blöta miljöer där den då och då delar lokal med björkpyrola Orthilia secunda. Vanliga kulturståndorter är vägrenar, stigar, skogsvägar, gamla lertag, slåtterängar och övergivna, igenväxande åkerlyckor.

Allm. i Skogsbygden och på Käglan, f.ö. täml. allm. utom på jordbruksmark och i triviala myrar. Den växer i barr- och blandskog, även i landvinningarnas ädellövlundar längs Hjälmaren och på sjöns skär, i bäckravin, aspdunge etc. Mindre vanliga växtplatser är gräsmatta och banvall.

Tämligen allmän-spridd.

1436 Pyrola minor L.

This widespread, boreal-montane species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 100 and map 91). The closely related P. faurieana H. Andres occurs in Japan and Sakhalin. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 324.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Tämligen allmän-allmän med luckor i sammanhängande jordbruksområden Utbredningstyp: U.

Klotpyrola växer på torr–fuktig, mager mark i björkskogar eller planterade tallskogar på sand. Den ses även i blandskogar, sumpskogar, betade hässlen eller granskogar där marken är täckt av barrförna. I tätare skogar påträffas den i kanten av skogsvägar och stigar. Sällsynt växer den öppet och ljusexponerat i grustag, betade sandgräshedar och dynsvackor. En udda växtmiljö bör nämnas; vid Södra bruket i Degerhamn växer klotpyrola i gles aspskog i ett gammalt skifferbrott.

Klotpyrola är ojämnt spridd över Öland. Utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1938) dvs. främst de västra socknarna från Räpplinge och söderut till Kastlösa. En minskning har skett och idag är klotpyrola vanligast längst i norr, i delar av Böda och Högby sn. Troligen är dagens skogar alltför tätt bevuxna med för mycket ris och gräs i fältskiktet för att vara optimala för arten. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Frisk till fuktig sandtallskog, blåbärsgranskog, lövmorer samt i sumpskog (björk) på sand och torv. Någon gång i lövskog och skogskärr. Klotpyrola är den sällsyntaste Pyrola-arten, tätt följd av klockpyrola om man räknar antalet kartblad med respektive art. Däremot är det en större skillnad om man räknar närvaron i km²-rutor och ännu större om man går efter närvaron i provrutor; klotpyrola fanns i 6 rutor, klockpyrola i 22.

Klotpyrola har oförändrad eller något minskande frekvens sedan slutet av 1800- talet, då Johansson (1897) angav att arten förekom ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän.

Klotpyrola är den vanligaste av våra pyrolor och en av dem som oftast blommar. Den växer på fuktig till frisk jord i inte alltför täta löv-, bland- eller barrskogar, där den ofta påträffas i grupper intill stigar och i gläntor, gärna tillsammans med björkpyrola. Ibland uppträder den också i igenväxande hagar, naturbetesmarker, gamla grustag och på vägkanter. Sedan mitten av 1900-talet har klotpyrolan blivit vanligare, antagligen beroende på att skogen tagit över förut öppna marker.

Klotpyrola är vanlig och oansenlig och har inte lockat till närmare studier i vårt projekt. Den blommar i linneans eller mjölkens tid. Bladen övervintrar gröna. Ett naturligt experiment av ovanlig karaktär i Skrälldalen i Färila visar att klotpyrolan är mer dränkningstålig än blåbär och flera andra skogsarter, se Natur och vegetation sid 252.