klibbal

Läke- och trolldomsväxt allm. vid kärr och stränder. Trädet var förr ovanligare än gråal i de flesta socknar (Gellerstedt 1852), vilket enl. nutida undersökningar snarare gäller delar av Skogsbygden. Den bildar på vissa lokaler täta klibbalkärr, särskilt längs stränderna av bl.a. Hjälmaren.

Klibbalen har planterats som häck i Kumla (Sandahl 1782) och Almby 1993. Stora gamla alléträd förekommer ännu på flera ställen.

I Närkes flertusenåriga lagerföljder har klibbalen kunnat urskiljas tidigast i Kilsbergen från atlantisk Ancylus–Yoldiatid för 7 500–5 300 år sedan (Post 1909a, Sernander 1893), i Degerforstrakten utan inslag av gråal (Florin 1961). Uppgifter om yngre lagerföljder på Närkeslätten finns många i de klassiska studierna.

Fr.o.m. 1700-talet kan man säkrare särskilja alarna i Närkeskildringarna (Rydbäck 1792, Mörner ms 1762, Gyllenhaal ms 1774). Följande omdömen kan förmodas gälla klibbalen: I Muhrs (1892) skogvaktarinstruktion i brukskatekesen på 1820-talet rekommenderades alveden till badstugor och kakelugnar. Virket användes av Örebros snickare på 1700-talet (Wallin 1945). ”Weden är lös och skör men håller länge uti watn”. Med barken färgades brunt, roten ”som är masurrerad brukas til inläggningar på schatuller och burauer” (Samzelius 1760, ms 1758).

Allmän

624 Alnus glutinosa (L.) Gaertn.

This distinct species is almost totally restricted to Europe. It has been introduced into the Azores, the Shetlands, and N. America, probably also elsewhere. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 120.

Klibbal är ursprunglig. Denna pionjärart, som gynnas av rörligt grundvatten och god tillgång på mineralnäring, växer beståndsbildande på frisk till blöt mark, särskilt vid sjöar och vattendrag. I mindre omfattning planteras den som skogsträd.

Gammal bofast art.

Förekommer vid Ångermanälvens mynningsvik till Ytterlännäs och vid Moälvens nedre lopp till Själevadsfjärden. Dessutom spridd i kustnära sjöar och kärr. Åtskilliga reliktlokaler vid småsjöar, tjärnar och i kärrstråk finns längre inåt landet till Helgum, Sollefteå (möjligen även Junsele), Multrå och Sidensjö. De visar delvis en koncentration kring högsta kustlinjen utmed vilken arten tidigt spred sig efter istiden. Denna utbredningsbild har ansetts kunna förklaras av att klibbalen haft lättare att överleva på högre höjder där det lokala vinterklimatet är mildare än i dalgångarna (Westman 1985).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Märkesträd saknas. Störst en al vid Sverkesstaån strax S Kåfalla gård i Fellingsbro N: 325 cm i omkrets 1,3 m.ö.m. 1977(!). Grova träd för övrigt i Arboga: Gärdselbäcken (256, 237/ 1,5 1972), Ljusnarsberg: Fallet (228/1,3 1976), Gunn: Färna, alallé vid ån (21 8/ 1,3 1975) (alla !). I Sverige är träd med stamomkrets >5 m kända (DAHLBECK 1939).

Först uppgiven av Birger (1908a) på uppgift av MÖ. Klibbal är ytterst sällsynt i Härjedalen, och inga insamlingar är kända.

Klibbalen är en invandrare söderifrån, som cirka 6000 år f.Kr. nådde vårt land. Den växer i skogskärr och sumpskogar, vid stränderna av bäckar, åar och sjöar samt vid diken och dammar. Ett stycke innanför havsstranden bildar den dungar och snår, ensam eller tillsammans med andra arter. Den första skogen på flacka, näringsrika stränder som torrlagts består ofta av klibbal. De enskilda stammarna blir inte särskilt gamla, men arten föryngrar sig genom stubbskott.

Klibbalen lever i symbios med en kvävefixerande strålsvmp, som bildar stora knölar på rötterna. Alarna fäller bladen gröna. Genom sin kvävesamlande förmåga och sitt rikliga förnafall ökar trädet tillgången på näring där det växer.

I alkärren trivs bl.a. majbräken Athyrium filix-femina, revsmörblomma Ranunculus repens, ältranunkel R. flammula och besksöta Solanum dulcamara. Alsocklarna är hemvist för många mossor, svampar och lägre djur. Alkärr och alsumpskogar är viktiga miljöer för fåglar som järpe och mindre hackspett.

De näringsrika alkärren gav god åkerjord, och många dikades därför ut i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Senare har alkärr dikats för att förvandlas till skogsmark.

Märkesträd. Den grövsta klibbalen som uppmätts i Småland växte i Tranås Säby och mätte 543 cm i brösthöjd (O. Persson 1982). Den avverkades på 1950-talet när en golfbana skulle byggas.

Klibbal växer på blöt, humusrik mark och är indifferent till kalk. På Öland är det idag sällsynt med större bestånd med klibbal utan vanligen ser man enstaka träd utmed bäckar, diken, kanaler, i fuktiga sandtag och vid dammar. Ofta växer klibbal på sten- eller sandstränder vid havet och är även funnen på flera av de moränöar som finns i Kalmarsund, strax norr om Ölandsbron. I rejält blöta skogar växer den tillsammans med glasbjörk Betula pubescens. I denna miljö bildar klibbalen mäktiga socklar som under våren omges av vatten, så kallad alsumpskog. Trädet ses även i tallskogar med sumphålor, i skogskärr och vägkanter.

Klibbal växer främst i västra kustskogen, vid de stora våtmarkerna i Mittlandet och i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. För övrigt är det lite glesare med fynden. Utbredningsmönstret känns igen från Sterner (1938) men klibbal är numera funnen i samtliga socknar och har ökat något. En del av de moderna förekomsterna på östra Öland härstammar troligen från planteringar där trädet blivit bofast och kunnat sprida sig vidare. Samtidigt höggs en del alsumpskogar i Böda kronopark bort under mitten av 1900-talet som material till träskotillverkning (Tommy Knutsson muntlig uppgift). Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är en svag ökning.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig.
Karaktärsträd på Avanäset, riklig i fuktiga sänkor i dynerna men även i torrare partier (här ”reliktträd” enligt Pettersson [1958], kvarstående men utan möjlighet till reproduktion, om avståndet till grundvattenytan vuxit genom sandpålagring). Utanför Fårö finns alkärr vid Hummelbos i Burs. Klibbal växer även beståndsvis på torvholmar i Fardume träsk, Hellvi. I övrigt förekommer klibbal mer enstaka, längs vattendrag, vid dammar och kärr samt på stränder. En stor del av dessa lokaler är förmodligen kvarstående rester av ursprungligen planterade bestånd. Johansson (1897) nämnde förekomster vid vägar, dammar och åar från Etelhem, Eskelhem, Västerhejde, Visby, Roma och Tingstäde och noterade särskilt att klibbal i Västerhejde även förekom självsådd, underförstått att den ursprungligen planterats på dessa växtplatser (jfr Johansson & Larsson 1996). Johansson bedömde klibbal som sällsynt ”i vildt tillstånd”. I dag är klibbal något vanligare; kanske finns det mer utrymme för frösådda plantor, eftersom betestryck och slåtter minskade under 1900-talet.

Klibbal växer på allehanda blöt eller fuktig mark. Den bildar alsumpskogar utefter sjö- och bäckstränder samt vid skyddade havsstränder inne i vikar och fjordar. Här liksom på andra fuktiga gräsmarker breder den ut sig, när hävden upphör. Trädet påträffas också i diken och på vägkanter liksom i grustag, stenbrott och andra skräpmarker. Klibbal tycks ha ökat sedan mitten av 1900-talet framför allt i de norra delarna av landskapet.

Klibbal är ett ursprungligt skogsträd. Arten torde ha varit den dominerande alen under den postglaciala värmetiden då inslaget av al var betydligt större än idag. Den anses ha invandrat söderifrån. Troligen har den etablerat sig längs den första kustlinjen och successivt brett ut sig österut med landhöjningen. »Alder« eller »ärder« är gamla lokala namn för al.

Klibbalen är mycket tålig mot dränkning och ingår som regel i strandskogar längs sjöar, vattendrag och kust. Vid skyddade eller svagt exponerade havsstränder bildar klibbalen ofta skogens front mot havet. Klibbalbården utvecklas i den del av stranden som ligger i nivå med höstens högvatten. På mer exponerade stränder finns klibbalen högre upp på stranden i den övre delen av lövbården. Albårdens bredd växlar från en enkel trädrad på skyddade och branta moränstränder till flera tiotal meter på vissa mer eller mindre exponerade öar. Klibbalen har överlag stark närvaro i kustområdet och förekommer vid alla av landhöjningen isolerade våtmarker och vattensamlingar.

I nordvästra Gästrikland är klibbalen ganska ovanlig och bildar aldrig skogar eller bårder. Den förekommer mest som enstaka träd eller trädgrupper vid rikkärr, skogsbäckar och sjöstränder – ofta i anslutning till källor. Många av dessa lokaler förefaller mycket gamla och kan kanske vara relikter från värmetiden.

Andelen klibbal i våra skogar är onaturligt låg på grund av att den gallrats ut av skogsbruket. Tack vare alens förmåga till föryngring genom stubbskott lyckas den dock i regel behålla sin plats i de mer typiska klibbalmiljöerna vid stränder och på våt skogsmark.

Genom klibbalens förmåga till kvävefixering är alskogar genomgående rika på kvävegynnade arter som rödblära, hundkäx, älggräs, hallon och skogssallat.

De vanligaste följearterna i skog är älggräs (41%), gran, glasbjörk, rönn, stenbär, ask och kärrviol. På havsstränder är strätta (18%), kråkvicker, havtorn, fackelblomster och lundelm vanligast. Alarna blommar först av alla kärlväxter samtidigt med tussilago och strax före blåsipporna.

Hybrider
Klibbal och gråal bildar hybrider. De har sällan registrerats under inventeringen men är troligen vanliga.

Efter björkarnas fröregn, i höstfärgernas tid, fäller havsstrandens klibbalar mängder av sina rostfärgade frön. De flyter i veckor eller år (Romell 1938a) och strandar på de flesta stränder. Dessa långtransporterade frön och de som kommer från angränsande klibbalsbälte gror rikligt nästan överallt och bildar nya plantor, som dock inte kommer upp i trädhöjd förrän de sluppit undan stormvågornas och isens erosion. Klibbalsbården vandrar på så vis nedåt i takt med landhöjningen. De flytande fröna gror och växer till träd även på småöar, men där startar busk- och trädtäcket ofta i stället med rönn och andra arter. I Hälsinglands inland förefaller klibbalarna kunna vara både stationära och gamla, och en liknande dynamik som på havsstranden ser man inte, trots att fröspridning och etablering naturligtvis följer samma grundmönster.

Grå- och klibbal blommar tidigare än alla andra arter i Hälsingland. Gråalen börjar några dagar före klibbalen, men de fortsätter ofta samtidigt. Eftersom de utmanar vintern drabbas de ofta av svåra frostperioder. Hanhängena öppnar sig dock inte samtidigt i hela sin längd. Efter en frostperiod kan man alltså se ett förstört öppet stycke på ett hänge, vars återstående del fortsätter att gradvis öppna sig när värmen återkommer. Märkena på honhängena ser oskadade ut trots frostperioder. Grå- och klibbal växer i inlandet ofta tillsammans och pollenröken kan vara tät, så att korsbefruktning måste inträffa (se under klibbal × gråal). Klibbalens märken kan vara kraftigt röda eller blekt rosa, nästan vita. Honhängena (”kottarna”) mognar sent, är fortfarande gröna i lingonens tid.

Under blomningen spricker också bladknopparna upp. De yttre knoppfjällen lossnar vid basen och faller småningom av, varefter de inre böjer sig bakåt och blottar bladanlagen. Som unga är bladen lite klibbiga. Bladen sitter kvar länge och hela träden är på sensommaren mörkgröna.

I ljungens tid har klibbalarna (och väl även gråalarna) honhängen (kottar) av två, ibland tre årgångar. De som ska mogna och sprida frön innevarande år är stora och gröna. De som ska blomma nästa vår är små men tydliga. Dessutom finns ofta en del frötomma torra hängen kvar från föregående år.

Mot slutet av höstfärgernas tid fälls bladen i grönt tillstånd. Daggmaskarna drar ned dem i sina gångar. Alarna har råd att slösa med kvävet i klorofyllet på grund av sin symbios med kvävefixerande mikroorganismer.

På hyggen eller brandfält, där klibbalar blir friställda men överlever, skjuter de mycket rikligt med skott från större delen av stammen. På bördig mark i östra delarna av landskapet blir klibbalar mycket grova och höga. I Långvind i Enånger har en stam med 1 m diameter uppmätts (Trädportalen). I Bäckan, i norra delen av Ljusdals församling, har klibbalar upp till 45 cm diameter setts. De kan också bli gamla och lämpliga för hålbyggande fåglar. Veden är känd för sin orange färg, men bara splinten har den färgen. Kärnan har en vanligare träfärg.