Taxasida

kattmynta

Nepeta cataria

L.

kattmynta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

kattmynta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • kattmynta
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Nepeta cataria
Vetenskapligt namn, fullständig form
Nepeta cataria L.
Svenskt namn
kattmynta
norwegianBokmal
kattemynte
norwegianNynorsk
kattemynte
Finskt namn
aitokissanminttu
finlandSwedish
kattmynta
Danskt namn
Katteurt
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2012-07-28
Thomas Gunnarsson
Törnbotten österut,Algutsrum,Mörbylånga 2009-08-02
Thomas Gunnarsson
Eriksöre,Torslunda,Mörbylånga 2004-07-15
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2012-07-28
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Enligt Artportalen fanns kattmynta påen lokal i Arbrå 1972-1973, bortrensad 1974 och ej sedd senare.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Kulturspridd. Förr inkommen med barlast, förvildad från trädgårdar. - 2 (2).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1602 Nepeta cataria L.

This widespread species is considered to originate from S. and E. Europe and W. Asia. From there it has been introduced as a medicinal plant into most of Europe, S. Africa, N. America, Australia and New Zealand. It has often escaped from gardens and become more or less naturalized. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 266 and map 257). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 379.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Kattmynta är en sedan medeltiden odlad medicinalväxt som förvildades på kulturmark intill bebyggelse. Den tycks ha hållit sig kvar i landskapet åtminstone till 1940-talet, då den senast kända insamlingen gjordes av E. Lindh på en tomt i Falkenberg. Belägg från 1941 i SBT.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Läkeört, omnämnd i Europa på 840-talet (Lagerberg 1943), allmänt odlad i Sverige (Samzelius 1764) men åtminstone fr.o.m. 1800-talet ovanlig och knappt förvildad i Närke. Förvildningstendens är ringa. Den är konkurrenskänslig, saknar fröreserv och har låg grobarhet (Svensson & Wigren 1984c). De äldsta uppgifterna avser möjligen odlade ex. Numera prydnadsodlas den.

Flera kända bestånd har sökts fr.o.m. 1980-talet utan framgång (Nilsson 1986, Holmer; !).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art, förr odlad som medicinalväxt och tidigt förvildad från odling; nu utgången som bofast, men tillfälligt förvildad på en soptipp. Kattmyntans frön har låg grobarhet och de är kortlivade; även plantorna är kortlivade (Svensson & Wigren 1984c). Detta har medfört att arten inte har kunnat hävda sig när odlingen av den upphörde. Senast uppgiven 1969 från Hanö i Mjällby, vid en sjöbod S om hamnen (Nordenstam 1971).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin 1832.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Nio uppgifter från Mälarområdet perioden 1848–1880.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast. Gammal medicinalväxt och kulturföljeslagare som odlats sedan 1300-talet (KLun 2007) och högst sannolikt blivit bofast redan före 1749.
Förändring och hot: alltsedan mitten av 1800-talet konstant känd från mellan 10 och 30 aktuella lokaler och således med relativt stabil frekvens även om lokalantalet de senaste årtiondena legat i undre delen av detta intervall. Oftast relativt kortlivad på enskilda lokaler även om populationerna ibland kan vara tämligen individrika. Nationellt rödlistad (EN) och bofast.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Kattmynta är förmodligen spontan i södra Europa men har spritts med kulturen till norra Europa och Nordamerika. Arten har ett rykte som medicinalväxt och har säkert tagits in under medeltiden till Sverige för odling; som förvildad är den mer eller mindre bofast norrut till Värmland och Uppland men har nu blivit sällsynt.
Från Småland finns ett par belägg för att den odlats. Så noterade Forsander (ms 1809) den i Earyds trädgård i Värnamo Fryele. Växten kallades där citronmeliss, och det tyder på att det gällde den citrondoftande varianten; kanske odlades den där som doftväxt snarare än medicinalväxt. Vidare rapporterade A. Hallengren den som odlad från Älmhult Virestad, exempelvis i Lycke (Hård ms 1924), och Gustafsson (ms 1921) angav den som ´odlad och sannolikt till en del själfsådd, nu utgången´ från Växjö Dädesjö Asby Östergård. I den småländska 1800-talslitteraturen uppfattades dock inte kattmynta som odlad eller förvildad. Det är därför svårt att tro att arten på alla sina småländska lokaler skulle vara en odlingsrest. Kanske kan den, liksom många andra kulturföljeslagare, även ha blivit omedvetet förd till nya platser av människan.
I Småland har arten inte varit alltför sällsynt, och den är känd från de flesta delar av landskapet. Den verkar ha haft ungefär samma frekvens till in på 1920-talet (nästan hälften av alla fynd är gjorda år 1900 eller senare). När den började bli ovanligare går inte att säga, eftersom det är ont om botaniska noteringar mellan 1930 och 1970. Arten har säkert inte haft lång kontinuitet på alla sina småländska lokaler; det finns flera exempel på att förekomster har upphört även i gammal tid, exempelvis vid Alvesta Skatelöv Huseby (se primäruppgiften), i Emmaboda Långasjö (sedd av Scheutz på 1860-talet men ej av Elgqvist kring sekelskiftet) och i Jönköping Öggestorp (sedd 1870 men ej 1919, K. Johansson ms). Å andra sidan har den funnits åtminstone sedan 1887 vid Kalmar Kalmar slott.
Kattmyntan växer på frisk eller torr, närings- och kväverik, mullblandad, gärna grusig eller stenig jord. I Småland påträffas den vid gödselstäder, utanför hönshus, vid eller på murar och i andra gårdsmiljöer samt i grustag, på utfyllnader och liknande. Förr i tiden kunde man se den vid bygator (Jönköping Gränna, Hultsfred Mörlunda).
Kattmyntans plantor gror endast där konkurrensen från andra växter är svag (Svensson & Wigren 1984c). Arten är flerårig men kan i gynnsamma fall komma i blom redan första året. Förekomsternas storlek kan därför växla snabbt alltefter förutsättningarna (jämför Alvesta Skatelöv Fårhyltan). Även den vuxna plantan fordrar öppna miljöer för att trivas. Växten har tunga frukter och har därmed svårt att sprida sig till nya platser. Den är hos oss dåligt vinterhärdig. Dess lokaler liknar hjärtstillans Leonurus cardiaca och bosyskans Ballota nigra, och de bör skötas på samma sätt som dessa.
Numera odlar man – trots dess starka dragningskraft på katter – åter kattmynta i privata trädgårdar, och några av de aktuella fynden representerar nog relikter eller utkast från sådan odling.
Funnen i 20 rutor; tidigare uppgifter från 83 rutor. – Gammal kulturföljeslagare.
Kattmynta betecknas som starkt hotad på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Kattmynta är en gammal medicinalväxt som odlats sedan medeltiden. Växten påstods ha en lugnande effekt på nervsystemet och vara bra för matsmältningen. Den är inhemsk i södra Europa men har funnits sedan lång tid i vårt land.

Kattmynta växer på torr, öppen och kväverik mark som är fri från annan konkurrerande vegetation. Den är funnen på avfallsplatser för trädgårdsmaterial, jordtippar, i gårdsmiljöer och vid en gammal stenkällare.

Kattmynta är en växt i försvinnande men förekommer fortfarande som trädgårdsväxt och går att köpa i en del plantskolor. I några trädgårdar odlas kattmynta, tyvärr inte med öländskt växtmaterial. De fynd som gjorts under det senaste decenniet är i de flesta fall av tillfällig natur då växten kommit ut med trädgårdsavfall. Kattmynta har aldrig varit lika spridd på Öland som de andra gårdsväxterna kransborre Marrubium vulgare och hjärtstilla Leonurus cardiaca vilka Rikard Sterner noterade i alla 33 socknarna. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Kattmynta finns i två former; den ena luktar mynta och den andra citronmeliss. Tyvärr är lukten bara noterad hos två förekomster. Kattmyntan vid Capellagården, Vickleby sn, doftade mynta medan förekomsten vid Solberga, Gräsgård sn, doftade citronmeliss. Flera faktorer samverkar till att växten är mycket sällsynt i dagens Sverige. Som nämnts är kattmynta känslig för konkurrens och behöver öppen jord för att gro och utvecklas optimalt. Samtidigt ska marken helst vara kväverik, en ekvation som är svår att få ihop. Gamla dagars hönsgårdar erbjöd en optimal miljö för kattmynta; öppen jord som gödslades av hönsen. Fröna har en dålig grobarhet. Dessutom har de knappt alls någon frövila, efter tre år i jorden är grobarheten försvunnen (Svensson & Wigren 1984). Men detta motsägs delvis av fyndet från Gärdslösa sn, se ovan. Kattmynta som är en sydlig art är dessutom dåligt anpassad till svenska vintrar. Skotten som plantan bildar under hösten fryser ofta bort. Försöker man odla kattmynta i sin trädgård måste den dessutom skyddas från ovälkomna besök av katter som gärna tuggar i sig växten.

Gammal kulturföljeslagare och kulturflykting, förr bofast, numera tillfällig.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Troligen inkommen, kanske även förvildad, tillfällig.
Kulturbunden gårdsväxt, kanske tillfälligt inkommen som fröförorening, kanske odlad i trädgård tillfälligtvis, men någon kontinuerlig odling på Gotland kan vi inte belägga. Hau gård i Fleringe, varifrån den uppgavs 1806, för att nämna ett exempel, har varit mycket välbesökt av botanister, men varken tidigare (t.ex. Linné under gotlandsresan 1741) eller senare nämns kattmynta därifrån. Av allt att döma var arten vanligare under 1800-talet än under 1900-talet. Bara en sentida lokal är känd. Där påträffades kattmynta 1987; tio år senare fanns den inte kvar. Att döma av lokallistan nedan är kattmynta inte långlivad på sina lokaler.
Kattmynta är fridlyst.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Kattmynta är en gammal kulturföljeslagare som har odlats som medicinalväxt sedan mycket länge. Den växte förr i gårdsmiljöer kring uthus och i trädgårdar, och på två sådana platser, där den är känd sedan länge finns den fortfarande kvar. Numera odlas kattmynta åter i en del trädgårdar och dyker upp tillfälligt på utkast och tippar. Trots detta har arten minskat mycket kraftigt sedan förra inventeringen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Medeltida inkomling, tidigare odlad som läkeväxt, växer kring gårdar och i gamla byar. Kortlivad och ljuskrävande, kan dyka upp efter markarbeten och andra störningar, men återgår till fröreserven efter några år. Nationellt hotad art (EN starkt hotad). Mycket sällsynt. 10 lokaler i 9 rutor.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Kattmyntan var förr en vanlig medicinalväxt framför allt i folkmedicinen och har måhända odlats sedan medeltiden. Under 1900-talet har odlingen efterhand upphört. Arten är en kortlivad perenn som lätt självsår sig. Under 1800-talet fanns den mångenstädes förvildad i gamla trädgårdar och vid torp och byar (Thedenius 1871). Arten är emellertid konkurrenssvag och växer helst i trädgårdsland och rabatter varifrån den säkert utrensats som ogräs. Den har intill vår tid funnits kvar på Borsö i Trosa-Vagnhärad som intill 1980-talet var ett ålderdomligt brukat skärgårdshemman. Kattmyntan fanns sedan gammalt här och där i trädgården och invid ett stenblock på gårdstunet. Sedan 1988 står en sommarvilla på platsen och kattmyntan har inte mera synts till men material från platsen finns ännu i odling. Arten finns säkert ännu kvar i markens fröbank. Vid N. Askö där den ej setts tidigare dök arten upp i en omgrävd rabatt. Beryktad är artens egendomliga attraktion för katter som gärna rullar sig i bestånden vilket torde ha bidragit till artens minskning. En citrondoftande form, var. citriodora, finns numera i frösortimentet och kan förvildas.

Ursprunglig i sydöstra Europa och Främre Asien, därifrån spridd till de flesta världsdelar. I Sverige i Göta- och Svealand, nu nästan försvunnen. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Bofast, sällsynt, flerårig ört troligen inkommen med munkar på medeltiden. Odlades förr som läkeväxt och har sannolikt spritt sig från sådan odling eller blivit kvar i övergivna odlingar. Fridlyst, rödlistad. 15 kartblad, 17 kvadranter.
Förändring - 71 %. – Minskningen beror på att kattmynta konkurreras bort av andra växter då gårdsmiljöerna växer igen eller städas alltför hårdhänt, på frönas låga grobarhet och svårigheten för groddplantor att etablera sig (Wigren & Svensson 1984c).

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Va, Forsbacka soptipp 2001 (GOD & BHE i S), ännu kvar 2009 (BHE); Högbo bruk, soptipp 2000 och 2002 (BHE & GOD, belägg i S); , hamnen 1809 (Hartman & Östling ms 1810); Gustavsbro 1924 (SAh i S).