kattmynta

Enligt Artportalen fanns kattmynta påen lokal i Arbrå 1972-1973, bortrensad 1974 och ej sedd senare.

Kulturspridd. Förr inkommen med barlast, förvildad från trädgårdar. - 2 (2).

1602 Nepeta cataria L.

This widespread species is considered to originate from S. and E. Europe and W. Asia. From there it has been introduced as a medicinal plant into most of Europe, S. Africa, N. America, Australia and New Zealand. It has often escaped from gardens and become more or less naturalized. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 266 and map 257). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 379.

Kattmynta är en sedan medeltiden odlad medicinalväxt som förvildades på kulturmark intill bebyggelse. Den tycks ha hållit sig kvar i landskapet åtminstone till 1940-talet, då den senast kända insamlingen gjordes av E. Lindh på en tomt i Falkenberg. Belägg från 1941 i SBT.

Läkeört, omnämnd i Europa på 840-talet (Lagerberg 1943), allmänt odlad i Sverige (Samzelius 1764) men åtminstone fr.o.m. 1800-talet ovanlig och knappt förvildad i Närke. Förvildningstendens är ringa. Den är konkurrenskänslig, saknar fröreserv och har låg grobarhet (Svensson & Wigren 1984c). De äldsta uppgifterna avser möjligen odlade ex. Numera prydnadsodlas den.

Flera kända bestånd har sökts fr.o.m. 1980-talet utan framgång (Nilsson 1986, Holmer; !).

Gammal bofast art, förr odlad som medicinalväxt och tidigt förvildad från odling; nu utgången som bofast, men tillfälligt förvildad på en soptipp. Kattmyntans frön har låg grobarhet och de är kortlivade; även plantorna är kortlivade (Svensson & Wigren 1984c). Detta har medfört att arten inte har kunnat hävda sig när odlingen av den upphörde. Senast uppgiven 1969 från Hanö i Mjällby, vid en sjöbod S om hamnen (Nordenstam 1971).

Myrin 1832.

Nio uppgifter från Mälarområdet perioden 1848–1880.

Kattmynta är en gammal medicinalväxt som odlats sedan medeltiden. Växten påstods ha en lugnande effekt på nervsystemet och vara bra för matsmältningen. Den är inhemsk i södra Europa men har funnits sedan lång tid i vårt land.

Kattmynta växer på torr, öppen och kväverik mark som är fri från annan konkurrerande vegetation. Den är funnen på avfallsplatser för trädgårdsmaterial, jordtippar, i gårdsmiljöer och vid en gammal stenkällare.

Kattmynta är en växt i försvinnande men förekommer fortfarande som trädgårdsväxt och går att köpa i en del plantskolor. I några trädgårdar odlas kattmynta, tyvärr inte med öländskt växtmaterial. De fynd som gjorts under det senaste decenniet är i de flesta fall av tillfällig natur då växten kommit ut med trädgårdsavfall. Kattmynta har aldrig varit lika spridd på Öland som de andra gårdsväxterna kransborre Marrubium vulgare och hjärtstilla Leonurus cardiaca vilka Rikard Sterner noterade i alla 33 socknarna. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Kattmynta finns i två former; den ena luktar mynta och den andra citronmeliss. Tyvärr är lukten bara noterad hos två förekomster. Kattmyntan vid Capellagården, Vickleby sn, doftade mynta medan förekomsten vid Solberga, Gräsgård sn, doftade citronmeliss. Flera faktorer samverkar till att växten är mycket sällsynt i dagens Sverige. Som nämnts är kattmynta känslig för konkurrens och behöver öppen jord för att gro och utvecklas optimalt. Samtidigt ska marken helst vara kväverik, en ekvation som är svår att få ihop. Gamla dagars hönsgårdar erbjöd en optimal miljö för kattmynta; öppen jord som gödslades av hönsen. Fröna har en dålig grobarhet. Dessutom har de knappt alls någon frövila, efter tre år i jorden är grobarheten försvunnen (Svensson & Wigren 1984). Men detta motsägs delvis av fyndet från Gärdslösa sn, se ovan. Kattmynta som är en sydlig art är dessutom dåligt anpassad till svenska vintrar. Skotten som plantan bildar under hösten fryser ofta bort. Försöker man odla kattmynta i sin trädgård måste den dessutom skyddas från ovälkomna besök av katter som gärna tuggar i sig växten.

Gammal kulturföljeslagare och kulturflykting, förr bofast, numera tillfällig.

Troligen inkommen, kanske även förvildad, tillfällig.
Kulturbunden gårdsväxt, kanske tillfälligt inkommen som fröförorening, kanske odlad i trädgård tillfälligtvis, men någon kontinuerlig odling på Gotland kan vi inte belägga. Hau gård i Fleringe, varifrån den uppgavs 1806, för att nämna ett exempel, har varit mycket välbesökt av botanister, men varken tidigare (t.ex. Linné under gotlandsresan 1741) eller senare nämns kattmynta därifrån. Av allt att döma var arten vanligare under 1800-talet än under 1900-talet. Bara en sentida lokal är känd. Där påträffades kattmynta 1987; tio år senare fanns den inte kvar. Att döma av lokallistan nedan är kattmynta inte långlivad på sina lokaler.
Kattmynta är fridlyst.

Kattmynta är en gammal kulturföljeslagare som har odlats som medicinalväxt sedan mycket länge. Den växte förr i gårdsmiljöer kring uthus och i trädgårdar, och på två sådana platser, där den är känd sedan länge finns den fortfarande kvar. Numera odlas kattmynta åter i en del trädgårdar och dyker upp tillfälligt på utkast och tippar. Trots detta har arten minskat mycket kraftigt sedan förra inventeringen.

Kattmyntan var förr en vanlig medicinalväxt framför allt i folkmedicinen och har måhända odlats sedan medeltiden. Under 1900-talet har odlingen efterhand upphört. Arten är en kortlivad perenn som lätt självsår sig. Under 1800-talet fanns den mångenstädes förvildad i gamla trädgårdar och vid torp och byar (Thedenius 1871). Arten är emellertid konkurrenssvag och växer helst i trädgårdsland och rabatter varifrån den säkert utrensats som ogräs. Den har intill vår tid funnits kvar på Borsö i Trosa-Vagnhärad som intill 1980-talet var ett ålderdomligt brukat skärgårdshemman. Kattmyntan fanns sedan gammalt här och där i trädgården och invid ett stenblock på gårdstunet. Sedan 1988 står en sommarvilla på platsen och kattmyntan har inte mera synts till men material från platsen finns ännu i odling. Arten finns säkert ännu kvar i markens fröbank. Vid N. Askö där den ej setts tidigare dök arten upp i en omgrävd rabatt. Beryktad är artens egendomliga attraktion för katter som gärna rullar sig i bestånden vilket torde ha bidragit till artens minskning. En citrondoftande form, var. citriodora, finns numera i frösortimentet och kan förvildas.

Ursprunglig i sydöstra Europa och Främre Asien, därifrån spridd till de flesta världsdelar. I Sverige i Göta- och Svealand, nu nästan försvunnen. Nationellt fridlyst sedan 1999.