kärrtistel

Gammal bofast art.

Allmän

1865 Cirsium palustre (L.) Scop.

This species mainly occurs in most of Europe and adjacent parts of Asia. It has been introduced, for instance, into N. America and New Zealand. According to Fernald (Manual 1950, p. 1540) it seems to be indigenous on Newfoundland. However, the species nowadays has an amphi-atlantic distribution (Hultén, Amphi-atl., p. 162 and map 144).

Kärrtistel är ursprunglig men kulturgynnad. Vanliga växtplatser är alkärr och lövsumpskogar, ganska näringsrika, öppna kärr, stränder och betade eller obetade fuktängar, igenväxande sidvallsängar, övergivna mossodlingar, försumpad åkermark och diken.

Kärr- och fuktängsart, möjligen allm. i hela området, men bristfälligt känd. Arten bildar i igenväxande kärrängar ymn. bestånd om 100-tals m².

Trivialart men glesare förekomster i landskapets inre nordöstra delar och här tydligt bunden till rikare miljöer.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän utom inom SÖ. Mälarslättens odlingsbygder och på Mälaröarna, där den är spridd(-tämligen allmän) inom och i anslutning till barrskogsområden. I äldre tid nog vanlig även här; ännu lokalt allmän inom skogspartier, som undgått dränering, t.ex. Lundby: SÖ om Kaniktorpet(!). Utbredningstyp: N1 (fdU?).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Kärrtistel är troligen ursprunglig i sumpskogar, utmed källflöden, skogskärr och större alvarvätar. Den är kulturgynnad och växer i betade fuktängar, speciellt rikligt när röjningar skett. Andra växtmiljöer är utmed diken, kanaler, i fuktiga sandtag, röjda hässlen och varhelst fuktig och något näringsrik mark exponeras. Sällsynt är den noterad vid sötvattensutflöde på själva havsstranden.

Kärrtistel är speciellt frekvent inom Mittlandet med dess stora våtmarksområden. På Stora Alvaret återfinns den vid alvarsjöar och i tokfuktängar. Även de ofta ganska artfattiga barrskogarna i Böda sn hyser många fynd i skogskärr, fuktiga skogar och längs diken. Kärrtistel förefaller något vanligare än Sterner (1938) antyder och har nu även intagit de sydöstliga socknarna. Den eutrofiering som skett av landskapet har gynnat kärrtistel.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktig till blöt miljö: källmyr, kalkgräsmyr, kalkfuktäng, kärr, agmyrkanter, sump- och fuktskog, bäckkanter och diken. Någon gång på beskogad tidigare dikad myrmark, fuktig strand, fuktiga ängen och björkkärr. Enligt Martinsson (1997) trivs arten främst på torv och humusrik jord i blöta kärr. Den angavs vidare gynnas av bete och står ofta bland i övrigt lågvuxna arter. Johansson (1897) uppgav ”T. allm.”. Arten förefaller alltså ha ökat under 1900-talet.

Kärrtistel växer på frisk till blöt, näringsrik mark och gärna, som Pehr Kalm skriver, på låglänta, våta ängar. Arten förekommer emellertid också i kärr, på stränder av vattendrag, i våta åkerkanter, sumpskogar och diken samt i allehanda igenväxande gräsmarker, där man ofta ser den tillsammans med älggräs och veketåg.

Kärrtistel har effektiv fröspridning och frögroning som gör att den koloniserar våt mark i många miljöer, även om moss- och grästäcket är slutet. Först bildas en bladrosett, som blir flera decimeter i diameter och så tät att den inte släpper någon annan vegetation igenom sig. Den övervintrar i sin helhet grön, men vanligen med starkt rödbrun ton. Nästa år eller snart därefter växer en blomstängel upp från rosetten. Stängeln kan bli 2,5 m hög, är styv och bär en förgrenad blomställning. I skogsstjärnans tid finns bara ett bladigt uppåtsträvande skott. I ekorrbärets tid syns blomknopp. Arten blommar i linneans och i mjölkens tid och är till största delen överblommad i ljungens tid.