kärrfräken

Kärrfräken är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i flera olika biotoper - kärr, både näringsfattiga och näringsrika, men gärna med en viss översilning, mader och åstränder, slåtter och/eller beteshävdade fuktängar, märgelgravskanter och andra lertäkter samt leriga åker- och vägrenar.

Kärrväxt, allm. i Glanshammar, Rinkaby och Viby (Nilsson 1978, 1986). Förekomst i övriga socknar är svårbedömd, möjligen förbisedd. Ansågs förr vara allm.–spridd (Hartman 1866 m.fl.).

Växer i kärr av många slag och är dominerande i Trugamossen i Viby (Ekholm & Hallin 1980a). Klarar mindre fuktiga förhållanden, särskilt på kalkmark, t.ex. N om Hidingegård i Hidinge, frisk kalkäng, ymn. 1992. Växer även rikl. på starkt exponerade växtplatser uppe på järnvägsbankar etc.

Tämligen allmän.

16 Equisetum palustre L.

This rather variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. For large areas more detailed information is needed in order to obtain more precise mapping. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 98 and map 89).

Gammal bofast art.

Detaljutbredningen otillräckligt känd; sannolikt tämligen allmän-allmän i Bergslagen och de skog- och myrdominerade delarna av SkogsIandet, eljest spridd (-tämligen allmän). Utbredningstyp: U.

Myrin 1832.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

Kärrfräken påträffas i källkärr, översilningsängar och sumpskogar samt vid stränder. Vid sänkta sjöar och gölar kan den förekomma rikligt. Den finns också på betesmark, i diken, på väg- och åkerrenar samt på utfylld eller avplanad mark. Åtminstone i Tjust uppträder växten som åkerogräs på sura gyttjeleror, ´rödängar´ (BD i brev).

Kärrfräken är främst funnen i södra halvan av Mittlandet med dess stora skogskärr. Ölands större våtmarksområden ses tydligt på utbredningskartan som Hörninge mosse, Köping sn. På Stora Alvaret ses den i alvarträsk och gamla stenbrott. På sydöstra och sydligaste Öland är den idag ganska ovanlig. Sammantaget förefaller kärrfräken ha minskat på Öland, rimligen beroende på den dränering som skett av landskapet sedan Sterner (1938). Även om växten är lätt att identifiera kan den förstås vara förbisedd.

Trion kärrfräken, åkerfräken E. arvense och ängsfräken E. pratense liknar varandra. Kärrfräken har få tänder på stjälkens tandkrans, ca sex, och tandkransen är tydligt längre än den 5-kantiga sidogrenens första led. De båda andra fräknarna har minst tio tänder på tandkransen. Ängsfräken skiljs lätt ut på de sterila stjälkarnas strävhet; tandkrans och den 3-kantiga sidogrenens första led är ungefär liklånga. Åkerfräken har sterila skott som är ganska släta och tandkrans som är tydligt kortare än den 4-kantiga sidogrenens första led.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Kärr och kärrkanter, källmyrar, fuktig till sumpig skogsmark (barrskog, gärna med inslag av glasbjörk), bäckar och diken.

Enligt Johansson (1897) ”H. o. d”, närmast motsvarande samma frekvens som i dag. Spridd över hela Gotland utom Gotska Sandön.

Kärrfräken växer oftast ljusöppet på fuktig, ganska näringsrik och gärna basrik mark, i kärr, diken och dammar samt i betesmarker och i slänter med rörligt grundvatten. Den kan också förekomma rikligt på kulturskapade ståndorter som vägkanter och järnvägsbankar på lerigt underlag och tycks då kunna växa betydligt torrare än annars.

Kärrfräken växer i öppna källkärr och andra rikkärr. Den är emellertid vanligast i diken, på vägrenar och på banvallar, men nästan alltid i anslutning till rörligt vatten.

Kärrfräken förekommer i allehanda fuktiga biotoper, såsom sumpskogar, rikkärr och medelrikkärr, fuktängar, strandängar, åkerkanter (vanligen odlingar på utdikad myrmark) och diken. Ofta finner man den på kanterna av skogsbilvägar som passerar genom något rikare våtmarker i skogen.

Kärrfräken är en ursprunglig art som är knuten till våtmarker. Den är troligen lika vanlig nu som under 1800-talet.

I skog är gran, älggräs, kärrviol, klibbal och skogsfräken vanliga följeväxter. Sporspridningen sker på försommaren under skogsstjärnans blomning.

Kärrfräken växer som en klonväxt med många skott tillsammans, men bildar inte så täta bestånd som skogs- eller ängsfräken kan göra. Den har i allmänhet grenar på stammen, men dessa sitter mest nertill och är ofta kortare än på skogs-, ängs- och åkerfräken. Ibland saknas grenar, och då har det förekommit att växten i hastigheten blivit uppfattad som smalfräken. Den kan även ha långa grenar och på håll likna åkerfräken. Den vissnar, torkar och blir grå på hösten. Inget grönt övervintrar.

Sporax bildas på vissa av skotten, som för övrigt liknar de sterila. Axen kan sprida sporer i ekorrbärets tid, på andra platser eller under andra år betydligt senare.