kärrbräken

Kärrbräken är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer beståndsbildande vid källor och i källflöden samt i alkärr/alsumpskogar och näringsrika, slåtterhävdade fuktängar. Ett par fynd har gjorts i näringsfattiga vitmosskärr och dessutom är den funnen på en sandig/grusig sjöstrand.

Täml. allm. i Hjälmarsocknarna Glanshammar, Götlunda (24 lokaler) och Rinkaby, gynnad av tillgången på sank, näringsrik landvinningsmark, f.ö. sälls.–spridd. Den växer i näringsrika al-och bäckkärr och är kalkgynnad. Många lokaler längs Hjälmarstranden, bl.a. Humlemyrs-, Järnäs och Fröshammarsviken i Götlunda, hyser jättebestånd över 1 000-tals m². Arten saknas i stora delar av Tiveden och Kilsbergen.

Flertusenåriga lämningar av kärrbräken har redovisats från Lerbäcksmossen i atlantisk vasstorv (Lagerheim 1902), från Hvilstakärret i Hackvad ovan sjönötstorven och från Öjamossen i Hackvad/Hardemo ovan Cladium-torven (Post 1909a).

26; sällsynt; flertalet förekomster recenta. Dels på mycket näringsrik (saltrik) mark vid igenväxande sjöar eller sjödelar i landskapets lägsta trakter, dels i vissa typer av kalkkärr och eutrofa källkärr. Ovan Mälarslätten kalkbunden. Skandinavisk huvudutbredning sydlig men åtskilliga fynd i mellersta Finland. På kalklokaler, såvitt kan bedömas, härdig i hela Västmanland. Utbredningstyp: S10.

Gammal bofast art.

Rosendahl 1916.

Ej känd längre norrut i landet frånsett ett par förekomster nära finska gränsen i Norrbotten i anknytning till artens utbredningsområde i Finland.

38 Thelypteris palustris Schott

Syn.: int. al. Dryopteris thelypteris (L.) A. Gray, Lastrea thelypteris (L.) Bory

Besides the Eurasiatic species s. str. (var. palustris) the distribution of two other varieties is mapped (E. Asia and N. America). Further, this polymorphic species occurs in the southern hemisphere, cf. the notes in the margin of the map. In S. Africa, S. India and New Zealand it is represented by subsp. squamigera (Schlecht) Hult. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 180 and map 170), although there is a wide gap between the E. Asiatic and C. and E. American areas.

Kärrbräken växer blött, i vitmossa, på våt torv, dy eller gyttja, ofta på gungflyn. Den förekommer på stränder, särskilt vid gölar, på mader, i källkärr, skogskärr och lövsumpskog, och gynnas av god näringstillgång. Den klarar att växa inne i täta vassbestånd. Någon gång finner man den i diken och vid dammar i vattendrag. Ett par fynd har gjorts på mineraljord vid bäckstränder; i den biotopen kan arten vara förbisedd på grund av viss likhet med hultbräken Phegopteris connectilis, som utvecklas ymnigt på sådana platser.

Kärrbräken fordrar varsamhet vid markanvändningen. Särskilt måste hydrologiska störningar undvikas.

Kärrbräken är idag sällsynt på Öland och främst funnen norrut, runt Hornsjön och det starkt dikade Vedborms träsk i Högby sn. Särskilt på södra Öland har kärrbräken mer eller mindre försvunnit. Rikard Sterner noterade den på fem karstlokaler på Stora Alvaret, idag finns den kvar på en enda. Den torrläggning som skett av landskapet har missgynnat kärrbräken som ständigt vill ha det "vått om fötterna" för att fortleva. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Kärrbräken har sterila och fertila blad med något olika utseende. De sterila utvecklas först och är kortare, något vekare än de fertila.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Blöt kärrmark och i fuktiga partier i barrskog och lövskog. Ibland kvar även under torrare villkor efter utdikning. Ofta i utbredda, rena bestånd.

Spridd från Vamlingbo/Hamra till Fårö. 1800-talets lokaler har visat mycket hög konstans; lokaler eller lokalområden från 1800-talet som är kvar i dag är exempelvis: ”Fårö ö. del allm.!”, ”Fleringe vid Hau” (Johansson 1897), ”Fardume träsk i Rute”, ”Lojsta kka nära Tonnklint”, ”St. Carlsön i myren” (Eisen & Stuxberg 1869).

Enligt Johanssons (1897) bedömning ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Johansson hade dock bara ett par lokaler på södra Gotland, och där är kärrbräken sällsynt även i dag. Som helhet ingen påtaglig förändring under 1900-talet. B. Petterssons bedömning (Pettersson 1958 s. 70), att frekvensen minskat genom myrdikningarna, gäller knappast för 1900-talet, men man kan gissa att kärrbräken var en vanlig art på Gotland innan de omfattande utdikningarna började under 1800-talet.

Kärrbräken växer halvskuggigt till skuggigt, oftast på basrik jord, i näringsrika våtmarker som alkärr, andra skogskärr och sumpskogar, igenväxande fuktängar, utefter bäckar och gölar samt på kärrartade sjöstränder. Vi har återfunnit den på cirka hälften av de gamla lokalerna och gjort lika många nyfynd. Så länge biotopen inte förändras tycks arten vara stabil på sina växtplatser.

Kärrbräken växer i kärrmarker på ej alltför surt underlag. Tillsammans med trindstarr är den karaktärsväxt på vassdominerade gungflyn kring småsjöar, särskilt källsjöar, men den växer också ofta i växelfuktiga alkärr. Kärrbräken förekommer nästan alltid på kärrytan i granbräkenkärr. Kärrbräken är kalkgynnad och förmodligen även slåttergynnad.

Den karakteristiska miljön för kärrbräken är sumpskogar, både med al och med gran, där den växer på gyttjebottnar. Den är troligen kalkgynnad och kan bli beståndsbildade på gungflyn med lövsly kring småsjöar och i randzonen kring medelrika och rika kärr, ej sällan bland bladvass.

Förändring +29 %. – Den relativt kraftiga ökningen för kärrbräken kan förklaras med att arealen sumpskog har ökat, vilket kan bero på att tidigare öppna våtmarker såsom kärr och stränder vuxit igen på grund av upphörd hävd, dikning eller sjösänkning och blivit gynnsamma miljöer för kärrbräken (Maad m.fl. 2009).

Kärrbräken är en ursprunglig art. Den uppgavs vara sällsynt eller förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863. Arten har troligen ungefär samma frekvens idag som på 1800-talet.

Arten är ofta dominerande och anses bilda kloner över stora ytor. Den är också känd för att kunna leva kvar som relikt i igenväxande våtmarker under mycket lång tid, ibland flera tusen år. Sannolikt är en del förekomster i torrare kärr och sumpskogar exempel på detta.

De vanligaste följearterna är vass (38%), vattenklöver, kråkklöver, älggräs, klibbal, bunkestarr, grenrör och sjöfräken.

De sterila bladen utvecklas på den ena av Hälsinglands aktuella lokaler (Morvikstjärn i Norrala) något senare än bladen på skogsbräken och betydligt senare än dem på majbräken, i slutet av vitsippans tid. Enligt Flora Nordica 1 (Jonsell 2000) kommer de fertila bladen efter de sterila. På denna lokal finns på sensommaren utvuxna blad av vid första betraktandet likartat utseende, men vid granskning av bladundersidorna visar de sig bestå av två ungefär lika vanliga slag, sterila som är något kortare och fertila som är längre. De fertila har varierande mängd av sporgömmesamlingar, på olika stora delar av bladen. På varje ända av de svarta jordstammarna i vattnet finns då också 2–4 stycken 1–2 cm stora hoprullade gröna blad, som kan förmodas övervintra så. På hösten blir de blad som har tjänstgjort under sommaren mörkt bruna.

Lokalen vid Morvikstjärn har pH 7,3 och alkalinitet 0,80 mekv/l, sannolikt på grund av skalgrus. Där växer kärrbräken rikligt i utloppsdelen, på ett buskbevuxet gungfly tillsammans med missne, gråvide, vattenklöver och topplösa, och bildar kant mot den öppna vattenytan. På inloppssidan växer arten på fast strandmark tillsammans med samma arter men även strandklo och tagelstarr. Jordstammarna bildar en tät svart rotfilt med utlöpare i vattnet. Blad växer upp från dessa, omgivna av öppet vatten.
Kärrbräken var känd bara från två lokaler före vår inventering, varav den ena bara är angiven som ”Arbrå”. På den andra, vid Källvattstjärn i Sandarne, insamlades den 1924. Den lokalen har förstörts genom igenfyllning.

Den andra av våra kända lokaler ligger på stranden av en liten ö i Hudiksvalls skärgård.