kamäxing

Gammal bofast art.

205 Cynosurus cristatus L.

This mainly European species is a common lawn grass. It has been spread outside the original area, for instance to C. and N. Fennoscandia, N. America, India and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 30.

Kamäxing är en gammal, kulturberoende art som idag kan ingå i gräsmattefrö och som tidigare även blivit insådd i vallar. Numera ser man den främst i torra till fuktiga naturbetesmarker, på gödslade betesvallar och obrukade åkrar.

Ängs- och vallfröinkomling, täml. allm.–spridd, anmärkt från ”hårdvallsängar och gärdesrenar” (Samzelius 1760). Den har setts i åkerrester, torrängar och betade alkärr m.m. Broddeson (ms) kallade den i en hage ”säkerligen ursprunglig” och strandfynd hos Kjellmert (1947) sägs vara ”möjligen ursprungliga”, uppgifter som saknar vidare förklaring. Segerström (1932) uppger att förekomsterna i Hammar och Lerbäck spritts genom gräsfrö. Direkt odlade bestånd är sällan sedda. Undantag utgör bl.a. en gräsmatta vid Sörgården i Svennevad (Kjellmert 1947). 

Myrin 1832.

Endast tillfällig, senast sedd 1925. - 4 (4).

Torde som bofast förbli sydlig. Utbredningstyp ännu osäker.

Kamäxing växer framför allt på torr till måttligt torr kulturbetesmark (ofta tidigare åkrar), där den gärna följer kreaturens stigar. Den påträffas också på annan starkt kulturpräglad mark, t.ex. längs gärdesvägar, i gräsmattor och på utfyllnadsmark. Men framför allt i västra Småland kan man även finna kamäxingen i översilad, naturlig, artrik betes- eller slåttermark, ibland tillsammans med darrgräs Briza media.

Arten har odlats som vallväxt långt in på 1900-talet (Lyhagen 1991) och har även ingått i fröblandningar för gräsmattor (B. G. Johansson 1998). Till stor del är den en sentida inkomling i Småland. De ganska talrika uppgifterna från sent 1700-tal och tidigt 1800-tal antyder dock, liksom de nutida förekomsterna i mera naturlig gräsmark, att arten även förekommer som en gammal kulturföljeslagare.

Kamäxing anses ursprungligen vara införd till vårt land och har bland annat odlats som vallväxt. Gräset har förekommit i utsädesblandningar ända fram till 1950 (Lyhagen 1991).

Kamäxing växer solöppet på torr–frisk mark som ofta är hävdad genom bete. Den är vanlig i allehanda kulturpåverkad ängsmark såsom beteshagar, dikeskanter, strandängar, vägrenar och slåtterängar. Enstaka gånger är kamäxing noterad i åkerkanter och glesa tallskogar.

Kamäxing är vanlig på större delen av Öland. Uppgiften i Sterner (1938) att den är felande på alvarmark stämmer inte idag då växten är funnen på många alvartorrängar. Kan den tidigare ha varit förbisedd eller rör det sig om en reell ökning? I betesmarken är den av ringa nytta och ofta står de lätt identifierbara vipporna med kamäxing kvar. Arten har en ökande trend på Öland och gynnas av en ökad näringstillgång i landskapet.

Gammal och inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Ursprunglig.
Växer på hävdade marker ofta på sand; betade torrängar, strandängar, friska beten, gräsmark, ofta noterad i ängen. Ej sällan insådd i äldre gräsmattor. Kamäxing saknas i områden med mer rena kalkhällar. Johansson (1897) bedömde arten som ”Mycket allm. (utom i de nordligaste socknarna)”. Dagens frekvens, tämligen allmän, innebär en viss minskning.

Kamäxing är förmodligen en gammal kulturföljeslagare, som förr ingått i vallfröblandningar. Den växer exponerat i torra till friska, öppna betesmarker och hagar, där man ofta ser stråna stå kvar, när annat gräs är nerbetat. Arten förekommer också på torrbackar, i hällmark och på vägkanter.

Kamäxingen är flerårig och växer i betesmarker och igenlagda vallar, ofta i gräsmattor. Trots den tidiga notisen hos Linder tycks kamäxing endast förekomma som insådd i Sörmland. Arten tycks ha spritts både avsiktligt och oavsiktligt med utländskt gräsfrö. Luut (1769) anger den från ”djurgården” vid Åkerö. Där hade den säkert inkommit på detta sätt. I ”Svenska foderväxter” (Wahlberg 1835) rekommenderas den tillsammans med ”ängskavle, ängssvingel och ängsgröe” i naturlig slåtteräng för att förbättra avkastningen. Förekomst av kamäxing kan nog i allmänhet ses som ett säkert tecken på att man tidigare försökt förbättra höproduktionen genom insådd. På sådana, numera vanligen betade marker är kamäxingen ofta långlivad. Knappast något enda fynd tyder emellertid på självspridning utanför dessa lokaler. Under 1900-talet har kamäxing också varit ett vanligt inslag i gräsmattefrö.

Kamäxing blommar i mjölkens tid. Den har skott som övervintrar helt gröna. Flera av de gamla och nya fynden är säkert eller sannolikt från miljöer av typen gräsmatta eller park. Arten har också noterats från några andra typer av kulturmark i stads- eller industrimiljöer, men inte uttryckligen från jordbrukslandskapet.