kabbleka

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän.

Kabbleka är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på bäck- och åstränder, i alkärr/alsumpskogar och andra typer av våt lövskogsmark i anslutning till sjöar och vattendrag. Fuktiga naturbetesmarker och diken, även vägdiken, är exempel på kulturstandorter.

Giftig läkeväxt och grönsak, allm. i våt–fuktig ängs- och myrvegetation men saknas i de suraste och näringsfattigaste typerna. Björkman (1987b) såg växten vid enstaka av länets 236 sjöar. Växtplatser är stränder, källor, kärr och dammar etc. Mellan Ösby och Fall i Sköllersta växte den 2000 i en frisk hassellund utan synlig inverkan av högt grundvatten.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Perenn, 2–6 dm hög, kal ört med skaftade, runda blad med öppning baktill ända till bladskaftet (“hovformade”) och spänstiga, ihåliga, grenade stänglar med liknande blad. Bladen är vid blomningen knappt dm-stora, men kan senare bli större. De är fasta, och glänsande mörkgröna med naggad kant (små, täta, rundade tänder), och de bakre loberna är rundade. Huvudnerverna radierar från bladskaftets fästpunkt. Stor, öppen, gul, 5-talig blomma. Fruktsamlingen är en kransställd samling av 5–8, 1–2 cm långa, utåtböjda baljkapslar (“ett knippe små ärtskidor på ett skaft”).

Kabbleka blommar tidigt, men stänglarna med sina frukter står kvar länge. Den är en välkänd syn vid vattendrag och i diken, men finns även i sumpskog och ända upp till fjällens snölegor.

Förväxlingsrisk:
Omisskännlig i blom.
Smörbollar (Trollius europaeus) har slutna, bollika blommor med fler kronblad, och bladen är flikiga. Fruktsamlingens kasplar sitter tätt, som en liten “korg”.
Bladen hos skräppor (Rumex sect. Rumex) med liknande bladform har fjädernervatur med distinkt mittnerv.
Vissa majsmörblommor (Ranunculus auricomus agg.) i östra Mellansverige (särskilt R. elatior och R. imitans, dvs så kallade lundsmörblommor) har rosettblad som kan likna kabblekans, men de har kransar av lansettlika, sågade stjälkbladsflikar kring förgreningarna.
Missne (Calla palustris) har en krypande stam, spetsigt hjärtformade, parallellnerviga blad, och en ogrenad stängel som slutligen bär en kolv med röda, köttiga frukter.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig kabbleka C. p. subsp. palustris i landskapet.

Kabblekan växer vid stränder av sjöar, åar, bäckar och diken, i lövkärr och lövsumpskogar samt på fuktiga betesmarker. Arten gynnas troligen av bete, eftersom kor och hästar undviker den färska växten.

Kabbleka växer på fuktiga–blöta lokaler och gärna på lerigt underlag. Den är ursprunglig i sumpskogar, utmed bäckar och källflöden. Kabbleka är även vanlig i kulturpåverkade miljöer som diken, kanaler, betade fuktängar, gamla stenbrott och grävda vattenhål. Växten ses både på kalkrika lokaler (tokfuktängar) som kalkfattiga (diken genom Bödas magra barrskogar). Hävden verkar inte heller ha någon större betydelse, kabbleka klarar både obetade och välhävdade marker.

Kabbleka är en vanlig växt och förekommer över stora delar av Öland. I Mittlandet finns många lokaler i fuktiga skogar och skogskärr. På Stora Alvaret är det glesare med fynden; där växer den främst nära de större alvarträsken. De sydvästra delarna av alvaret saknar observationer. Växten kan till viss del ha gynnats av att landskapet numera är genomdraget med diverse större diken och kanaler men samtidigt har växten drabbats av utdikningar som torrlagt gamla lokaler. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Kabbleka företräds i Norden av två underarter: vanlig kabbleka subsp. palustris och revkabbleka subsp. radicans. Revkabbleka har i Sverige en nordlig utbredning, från Dalarna och vidare norrut längs fjällkedjan. Vanlig kabbleka finns i hela Sverige och där underarterna möts finns mellanformer. Från Öland är endast subsp. palustris känd.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kabbleka finns framför allt i bäckar, där den är allmän på mellersta Gotland; ibland växer den också i kärr och i sumpig ängsmark. I jordbrukslandskapet har kabbleka etablerat sig i diken och bryor.

Ojämnt spridd på ön, sällsynt på Sudret och Storsudret samt på Fårö. Dagens frekvens och utbredning stämmer med Johanssons (1897) uppgifter, även om några fynd nu har noterats mer söderut (enligt Johansson 1897 ej sedd söder om Hemse). Englund (1942) redovisade efter sina inventeringar av öns havsstränder 1928–36 en karta med 42 lokalprickar. Han fann kabbleka i bäckmynningar och sumpiga sötvattenssamlingar på övre delen av stranden. Den nutida lokalen på Fårö kan överensstämma med Englunds (GF).

Endast vanlig kabbleka ssp. palustris är känd från Gotland.

Kabbleka växer på blöt, näringsrik mark i sumpskogar, alkärr, utefter bäckar och källdråg, på sjöstränder, vid åar och diken samt i fuktiga till blöta betesmarker. Arten förekommer också i övre delen av sötvattenspåverkade, blöta havsstrandängar. Kabbleka tycks ha ökat i inlandet sedan förra inventeringen.

På en strand där kabbleka växer sprider den sig rikligt med frö. Vid körning i våt skogsmark hör kabbleka till de arter som gynnas av att jorden blandas om. Fröplantor bildar inte blommor förrän mer än ett år har gått. Brungröna blad med 0,5–3 cm diameter på 2–10 cm långa skaft övervintrar och hör till de första blad som höjer sig över fjol­årets vissna växter på våren. Blommorna slår ut i vitsippans eller skogsstjärnans tid. De vissnar snart om de sätts i vas. På Mellanljusnans strand kan man se kabbleka blomma två månader senare än på angränsande bäckstränder om vårfloden i älven har pågått under hela försommaren. På en hårt betad mark kan kabbleka, tillsammans med många andra arter, blomma om i höstfärgernas tid. Arten har aerenkym (luftkanaler i rötterna) liksom många andra myr- och strandväxter (Metsävainio 1931).