jolster

Gammal bofast art.

Trivialart.

Jolster är ursprunglig men kulturgynnad. Arten växer i näringsrika till ganska näringsrika kärr, fuktiga ängs- och betesmarker, vid dammar, sjöar och vattendrag samt på industri- och ruderatmarker.

I trädgården Vargaslätten (Breared), som anlades på 1920-talet, växer intill en av dammarna ett imponerande jolsterträd med en brösthöjdsomkrets på 2,90 m.

Allm. i hela området på stränder, i kärr, sumpskogar och vägdiken, i grustag mm.

Tämligen allmän.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

589 Salix pentandra L.

This species s. str. occurs originally in Europe and W. Asia. Moreover, the distribution of the closely related S. pseudopentandra Flod. in eastern Asia is mapped. The population in Caucasus is identified as S. pentandroides A. Skvorts. In China S. paraplesia C. Schn. occurs. All these species form together a complex which may be regarded as S. pentandra L. s. lat. (cf. Meusel et al. 1965 [Text], p. 455). In this sense the species is mapped by Meusel et al. 1965 (Karten), p. 113. The species is introduced into eastern N. America. Thus, it is not a true amphiatlantic plant.

Jolster växer i kanterna av näringsrika kärr och fuktängar samt vid stränderna av vattendrag och sjöar. I kulturmark finner man den ofta vid diken i gamla myrodlingar. Arten är också vanlig i nyetablerade miljöer, t.ex. vid sänkta sjöar, i nygrävda väg- och åkerdiken samt i grustag.

Jolster växer på fuktig mark i sumpiga skogar, skogskärr och vid bäckar. Den ses också på kulturpåverkade lokaler som gamla stenbrott och grustag, utmed större diken, vid bevattningsdammar, vägrenar, åkerkanter och diverse ruderatmarker.

Jolster är spridd över en stor del av Öland men mer glest på Stora Alvaret där den endast ses nära byar och vid större träsk. Liksom förr är jolster ovanlig på sydöstra Öland och saknas på sydligaste delen. Norr om Borgholm är fynden något ojämnt fördelade, delvis beroende på hur noggrant en ruta är inventerad. Jolster har gynnats av förbuskningen av landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Jolster känns igen på bladen som har en blank, liksom fet översida; blad, knoppar och årsskott är klibbiga och doftande. Bladskaften har flera glandler nära bladskivan. Ståndarna är oftast fem till antalet och blomningen sker samtidigt som bladsprickningen; hos de flesta andra arter i släktet sker blomningen före bladsprickningen. Honhängena har mycket långa skaft, sitter länge kvar och fröspridningen sker först under höst–vinter varför jolster avslöjar sig på de vitulliga kvistarna som ses i oktober när alla andra viden står kala.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Företrädesvis vattendrag, i myrkanter, gungflyn, torvholmar och högmossar; även frisk, fuktig eller blöt barrskog, oftast i bryn, ibland inne i skogen. Spridd till diken och åkerrenar, dammkanter och kanaler.

Vid mitten av 1800-talet var jolster känd bara från ett fåtal lokaler. Johansson (1897) listade 18 lokaler, varav sex från myrar, en från en högmosse (Våthagen i Stenkyrka, där jolster förekom talrikt) och en från gungfly (öar i Fardume träsk). I dag förekommer jolster i ett betydligt bredare spektrum av biotoper och är nu spridd över större delen av Gotland, med några få utbredningsluckor i söder och i norr.

Jolster växer ljusöppet på frisk till fuktig eller tidvis blöt något näringsrik mark vid sötvattensstränder, i fuktängar, kärr, sumpskogar samt i igenväxande kulturpåverkade miljöer som vägkanter, diken, grustag, stenbrott och andra skräpmarker.

Jolstern är ursprunglig i landskapet. Den var av allt att döma lika vanlig för hundra år sedan som den är idag. Arten var förr känd bland allmogen och frukter av jolster, »jolsterknopp«, användes till kuddstoppning. I Ockelbo kallades den »jälster« och i Hille »järster«.

De vanligaste följeväxterna är glasbjörk (27%), kråkklöver, blodrot, älggräs, vattenmåra, gråal och gråvide.

Jolster kommer upp tillsammans med andra Salix-arter på skogsbilvägkanter, om marken är fuktig, och på botten av övergivna grustag. Den koloniserade älvbotten i Arbråströmmarna som blottlades genom kraftverksbygge. Den kommer tillsammans med glasbjörk på igenväxande sankäng.

Jolstern blir lika hög som klibbal och glasbjörk i de rika klibbalskärr, där den förekommer i kustnära trakter, och den kan nå 30 cm diameter. På fattigkärr håller den sig däremot oftast i buskform och i landskapets nordvästra del blir den inte heller stor.

Jolster blommar i skogsstjärnans tid när sälgen släpper sina frön. Kapslarna börjar öppna sig i höstfärgernas tid, men är fullt öppna först en månad senare. I lärkarnas tid, efter lövfällningen, lyser jolstrarna vitprickiga i kärr och sjökanter i jordbrukslandskapet. Deras kapslar är öppna och fröullen pöser ut. Den fyller dock inte luften på samma sätt som aspens och sälgens ull gör på senvåren. Fröspridningen tycks gå gradvis. På vårvintern blåser de tomma hängena ned och driver på skaren.