idegran

Gammal bofast art.

Idegran är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005). Arten är mycket giftig.

Idegran är ursprunglig i området och på två av landskapets lokaler bildar den individrika bestånd av låga buskar och mindre träd i sluten blandskog. I trädgårdar odlas olika former av idegran T. baccata, japansk idegran T. cuspidata och hybrid-idegran T. x media (T. baccata x cuspidata), vilka sannolikt kan fröspridas av fåglar eller möjligen förvildas från utkast (se separat lokal förteckning nedan). Fridlyst.

Linné 1747

Kalkgynnad, dödligt giftig läke- och prydnadsväxt. Inom några lokaler i Kilsbergens Ö-kant ”av genomsipprande vatten ständigt fuktiga områden” vildväxande (Broddeson 1930a), i Närke förmodad ishavsrelikt (Eckerbom 1947a).

Idegran odlades i Örebros trädgårdar (Bagge 1785) och inplanterades i 4 ex. vid Uhlantorpet vid Skvalberget i Tysslinge 1928 och i 3 ex. vid Slätåsen före 1930 (Broddeson ms), båda inplanteringarna från närliggande, länge kända vilda bestånd. Idegranen hade ”stora bestånd av ursprungligen planterade” träd i storlekar upp till 25 cm diameter vid Supiro nära Hjälmarsberg i Almby (Öberg 1968b).

83 Taxus baccata L.

The genus Taxus was formerly represented only by T. baccata L. s. lat. with several subspecies, but is now usually divided into eight species, viz. T. baccata L. s. str. in Europe and adjacent areas, T. brevifolia Nutt. in western N. America, T. floridana Chapm. in western Florida, T. canadensis Marsh. In central and eastern N. America, T. wallichiana Zucc. In Himalaya and other S. Asiatic mountains, T. chinensis Rehd. in the interior of China and T. cuspidata Sieb. & Zucc. in E. Asia. T. globosa Schl. occurs in C. America (outside the map area). On the Azores T. baccata is probably extinct. Cf. world map in Meusel et al. 1965, p. 19.

Status: gammal och bofast på ett fåtal lokaler, för övrigt allmänt odlad som prydnadsträd, ofta kvarstående, självsådd och ibland naturaliserad.
Förändring och hot: se ovan. Nationellt fridlyst.
Kommentar: B, granskare KIC.

Idegranen är en sydvästlig art, som i Norden i stort sett är kustbunden. På fastlandet är den vanligast längs strömsträckor i rena och klara vattendrag. Mindre ofta finner man den – helst i anslutning till rörligt markvatten – i skogar, som kan ha mycket växlande trädslagssammansättning. Arten är frostkänslig och föredrar därför att växa under ett skyddande krontak. Så är också fallet ute på holmar och öar i skärgården, där den visserligen ibland växer på själva stranden men hellre i skog eller alkärr. I Småland gör inte idegranen intryck av att vara kalkgynnad.

Arten har under lång tid odlats till prydnad – först noterad från Jönköping Visingsö Kumlaby 1817 av Elias Fries och Johan Forsander (Zetterstedt 1878) – och står ibland kvar i förvildade parker och vid ödegårdar. Under senare tid har idegran även setts mer regelrätt förvildad; den första uppgiften är från Kalmar Åby Björnö park, fröplanta från planterat ex, 1973 (H. G. Bruun i UME). När det gäller de förvildade förekomsterna måste en reservation för arttillhörigheten göras, eftersom ett par betydligt härdigare idegranar börjat användas som prydnadsbuskar under senare delen av 1900-talet. Det gäller japansk idegran T. cuspidata, som är inhemsk inom stora delar av nordöstra Asien, och hybriden mellan denna och idegran, hybrididegran T. ×media. Båda sprids liksom vår inhemska art med fåglar och kan väntas börja uppträda som förvildade.

Alla delar av idegranen utom fröhyllet är giftiga. Eftersom kreatur ibland blev sjuka då de betade av barren var trädet på sina håll illa sett. Idegranskvistar användes till kransar och andra gravdekorationer. Innan fridlysningen slog igenom var detta i vissa trakter ett hot mot bestånden.

Idegran växer på frisk, stenig och kalkpåverkad mark, gärna med rörligt grundvatten. Den kan växa påfallande skuggigt men är känslig för frost. Trots dess giftighet betas den gärna av rådjur. På Öland växer idegran mest som enstaka buskar eller små träd men uppe i Böda sn finns några rena bestånd. Tyvärr håller det berömda Idegransreservatet väster om Skäftekärr, Böda sn, på att tas över av jättetuja Thuja plicata. Idegran är funnen i skogar med tall, ädellöv och påfallande ofta i hässlen. Den är även noterad i åkerkanter, på utkast och kvarstående på ett par ödetomter. På de sistnämnda lokalerna kan det eventuellt röra sig om något annat odlat taxon i släktet, se nedan under hybrididegran T. × media.

Idegran är funnen främst i de två nordligaste socknarna Böda och Högby. Från Köping och söderut är den glest rapporterad i de västliga socknarna, främst nära större tätorter. Observera att en del av dessa fynd kan vara hybrididegran. En udda miljö utgör de lövskogsklädda "holmar" i det vidsträckta agkärret Amunds mosse, Långlöt sn, där idegran även gett namn åt en av dem (Idegransholmen). Flera av de lokaler som nämns i Sterner (1986) hyser än idag goda förekomster av idegran och något hot bedöms inte föreligga, tvärtom har den ökat och gynnats av den tilltagande beskogningen av landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Omkring år 1800 troligen sällsynt på Gotland; Wahlenberg, som vistades fyra månader på Gotland 1799, har inga lokaler utöver Linnés uppgifter från Boge och Gothem (Wahlenberg 1806). Vid slutet av 1800-talet känd från 27 lokaler (Johansson 1897) men av K. Johansson själv sedd bara på fem. Han tillägger: ”Numera påträffas sällan annat än buskar.”

De äldre uppgifterna tyder på att det mot mitten av 1700-talet i några delar av Gotland fanns gott om äldre idegran, i form av kraftiga träd. Bestånd fanns åtminstone kring Martebomyr (Linné; även Johansson 1897 nämner träd vid Bingeträsk), Hejnum (där det i dag finns rika bestånd med stora träd vid Kallgatburg), och Boge och Gothem (Linné). I delar av detta område dog idegran sedan förmodligen ut, kanske genom hård exploatering i kombination med dålig föryngring. Ännu under första hälften av 1900-talet saknades idegran helt i Gothem, där den enligt Linné 200 år tidigare förekom ymnigt (Pettersson 1958, karta). Under 1800-talet började idegran sedan långsamt sprida sig på nytt från det som fanns kvar av de äldre bestånden, men ännu mot slutet av seklet förekom den sparsamt och i huvudsak som buskar på de lokaler som då var kända.

Under 1900-talet accelererade spridningen, och i dag är idegran känd från 349 km²-rutor. Spridningen har dock skett på korta avstånd, och utbredningsbilden är ungefär densamma som hos Johansson (1897) med ett centrum i ett stråk Martebo–Lummelunda–Stenkyrka–Tingstäde–Hejnum–Bäl–Boge–Othem. Inom detta område finns flera stora bestånd, förutom strödda träd och buskar. På mellersta Gotland finns nu relativt många lokaler med enstaka träd eller buskar. Längst i söder är idegran en stor sällsynthet, och sånär som på en utpostlokal i Vamlingbo finns inga kända förekomster söder om Hemse.

Idegran växer främst i frisk till fuktig barrskog eller barrblandskog. Med tillgång till rörligt grundvatten kan idegran växa helt öppet, t.o.m. i sprickor på öppen kalkhäll. Den förekommer också på strandvallar och på grusiga stränder. Träd på 5–6 m är inte ovanliga. För den starka spridningen under 1900-talet var det upphörda betet väsentligt; ungplantor äts villigt av får (Pettersson 1958 s. 55).

Idegran växer ofta enstaka i friska löv- och blandskogar eller i skrevor och klyftor i berget. Ibland kan det dock röra sig om grupper på upp emot 30-talet buskar eller träd. Idegranen växer långsamt och har ett fint, hårt, kådfritt och därför eftertraktat virke, som använts till redskapstillverkning och finsnickeri. Träden har också skattats kraftigt på grenar till kransbindning och för andra dekorationsändamål. Det folkliga namnet ”barrlind” syftar på att man använt innerbarken som bast på samma sätt som lindens. På grund av beskattningen och vindens påverkan är det inte ovanligt att idegranar får ett buskformigt och ibland nerliggande växtsätt med många stammar, vilket gör att det är svårt att avgöra hur många exemplar det rör sig om. De kan också bli mycket gamla. Att trädet har haft stor betydelse för befolkningen framgår av de många platser (framför allt öar) som har namn som Barrlindarna, Barlinden och Berlin. På många av dessa ställen har vi funnit idegran, och på flera andra kan äldre människor fortfarande visa var den funnits. På de få lokalerna i inlandet rör det sig ibland om planterade och kvarstående träd.
I stort sett tycks frekvensen vara oförändrad. Det större antalet fynd hos oss kan delvis bero på att bestånd som förr angetts som en lokal i vår inventering har delats på flera lokaler. En viss ökning av antalet lokaler tycks ändå ske. Det dyker nämligen upp nya små plantor här och där i närheten av äldre lokaler, men det är osäkert hur de kommer att utvecklas. De växer som sagt långsamt och trots att plantan är giftig tycks rådjur kunna äta den. En del av dessa småplantor kan vara fågelspridda från planterade exemplar, en del kan till och med höra till någon av de odlade arterna.

Idegranen är ett frostkänsligt och kalkgynnat mindre träd, som i Sörmland ofta bara är buskformat. Den växer vanligen i örtrik skog nära havsstranden, ibland i skyddade lägen inne på öarna. De största exemplaren finns förmodligen på Persö i Västerljung. På Revskär och kringliggande skär i Torö, liksom på Skabban i Nämdö är idegranen snår eller närmast skogbildande med rik föryngring.

Ännu på 1900-talet var idegranen hårt skattad av skärgårdsbefolkningen för sitt hårda virke och barrverket såldes för kransbindning till städerna. Trädformiga exemplar är därför sällsynta och äldre exemplar är ännu idag ofta flerstammiga och busklika efter tidigare nedhuggning. På många av skärgårdens ”Idskär” och ”Idholmar” saknas nu idegran, som ett resultat av denna rovdrift. F.J. Björnström som under sommaren 1853 utforskade skärgårdarna i Utö, Ornö och Nämdö skriver: ”Här och der träffar man i skogarne eller bland stenrösen en buske af Taxus baccata, merändels låg och förkrympt, som sällan bär frukt och vars lif synes alltmer aftyna. Den största Idegran jag i denna trakt träffat finnes på en holme vid Welinge. Denna har en höjd af nära 2 famnar och lärer i tjänliga år sätta frukt” (Björnström 1853).

Vad vi nu ser är alltså en kraftig återhämtning av beståndet. Föryngringen hotas nu emellertid, liksom i Ålands skärgård, av att rådjur efter hand sprider sig allt längre ut på skären. Trots idegranens giftighet betas den i brist på annat under vintern. Små idegranar är därför ofta starkt deformerade. Enstaka plantor av idegran dyker då och då upp på fastlandet, även en bit från kusten. Dessa är säkert fågelspridda, antingen från kustlokalerna eller förvildade från odlade exemplar.

Fridlyst i Södermanlands län.

Förekommer i södra Sverige, norrut till Värmland, Uppland och Gästrikland.
Idegran växer i fuktig, örtrik blandskog, ibland i strandskogar. På öarna i skärgården förekommer den i ganska tät lundvegetation, ofta i sänkor mellan hällarna. Stundom bildar den täta snår. Bestånden i de norra församlingarna är individrika. Lars-Thure Nordin (i brev) uppger att han 2001–2005 räknat ca 190 exemplar i området Hållnäs–Österlövsta och c. 290 exemplar i området Älvkarleby–Västland.

Förändring +54 %. – Idegransbestånden i de norra församlingarna är i dåligt skick med många döda och halvdöda träd och mycket liten nyetablering, något som troligen beror på att de betas av rådjur. Totalt sett har idegran dock ökat, något som främst torde gälla förekomsterna i skärgården och kan, liksom för en och lövträd, ha sin orsak i igenväxningen.

Idegran är ursprunglig. Den uppgavs första gången 1824 från Grinduga bys skog och Idmuren i Valbo. Av allt att döma har två lokaler varit kända. Hartman anger 1863 både Idmuren och Ivåsmyren i Kubbo. Idegranen fridlystes 1934 för att undvika att grenar beskars till kransbindning m.m. Trots detta minskade den dramatiskt. 1957 fanns på den ena lokalen 18 exemplar varav två av dem var 3 m höga. 1983 befanns de största exemplaren döda med kvarsittande bruna barr. Även små idegranar hade dött, men två individer hade skjutit nya gröna grenar från marken, 4–6 dm långa. De levande idegransresterna har därefter inhägnats och kontrollerats vart tredje år. De levande grenarna var 2005 1,5 respektive 1,8 m långa.