hundkäx

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

1388 Anthriscus sylvestris (L.) Hoffm.

This species is widely distributed in Eurasia and the adjacent part of Africa. The population in NE. Russia and Asia belongs, generally speaking, to subsp. aemula Woron. It also occurs in C. and S. Africa (introduced?). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 306.

Hundloka är sannolikt ursprunglig på grusiga/steniga havsstränder och på näringsrik mark i glesa lövskogar. Den är dock mycket kulturgynnad och växer främst och rikligast längs vägar och järnvägar, i bryn och på betesmarker med lågt betestryck samt på igenväxande odlingsmarker, renar och ruderatmarker.

Den betes- och slåtterkänsliga samt kvävegynnade hundlokan hör till de växter som ökat mycket kraftigt på senare tid, dels genom att bete och slåtter blivit ovanligare, dels genom att den gynnas av kvävenedfallet.

Inhemsk, starkt kulturgynnad. Förr på kolbottnar i Garphyttans nationalpark (Asplund 1925) och ”hustomter” i Lerbäck (Robson 1833, Sahlstedt ms 1825), det senare i dess roll som fetjordsväxt då den gynnas av kväverik jordmån och bidrar till ohävd och igenväxning.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Beståndsbildande, 4–15 dm hög perenn. Lodrät pålrot som luktar morot eller palsternacka. Stängel kantig och ihålig, hårig endast nedtill, utan fläckar. Blad blankt gröna, trekantiga och upprepat parflikiga med långt skaft på det nedersta flikparet (hela bladet liknar något lundbräken Dryopteris dilatata eller nordbräken D. expansa). Småbladen är spetsiga, finflikiga och vasst sågade med helt plana bladytor, de nedåtgående bladytorna är större än de som pekar uppåt. Bladet är svagt och kort hårigt, rikligare på undersidan än på översidan. Svagt välvda flockar på många olika nivåer i plantans övre del. Flockarna har 7–10 kala strålar. Saknar allmänt svepe, men har enskilt svepe. 6–10 mm lång, smal, blankt svartbrun frukt utan skulptering.
Hundkäx är mycket allmän i många slags kulturmiljöer, t ex jordbruksmark, vägkanter, bryn och skräpmark i allmänhet, men den finns även i näringsrik skogsmark, rasbranter etc.

Förväxlingsrisk:
Eftersom hundkäx är så vanlig, och de flockblomstriga så många, är det lätt att missa de små detaljer som ibland redan på långt håll ger en erfaren observatör en signal att något inte stämmer. I Norrland är risken att förväxla hundkäx oftast försumbar, åtminstone om man känner igen kummin (Carum carvi) (blad ej triangulära, bladytor mycket smala och ej ordnade i ett plan, flockar plana, liten, randig frukt som smakar kummin), men i södra Sverige måste man se upp! Eftersom jag måste begränsa mig tas här bara sådana arter upp som har liknande, trekantiga, “ormbunkslika” blad med plana, sågade bladytor. Några av dessa liknar verkligen hundkäx, men de flesta av dessa är sällsynta (körvel är nog den vanligaste allvarliga förväxlingsrisken).

Körvel (Myrrhis odorata) (huvudsakligen Götaland och Svealand) är ungefär lika stor som hundkäx, men bladverket är om möjligt ännu tätare. Bladen är mjukare och mattare, fint ludna, med ljusa fläckar vid småbladens baser. Flockarna är plana med grova strålar. Frukten är stor (upp till 25 mm) och grovt och skarpt fårad, slutligen svartglänsande. Färska blad utsänder en mycket stark doft av anis (“ouzo”) när de krossas.
Rysskörvel (Chaerophyllum prescottii) (sällsynt i Tornedalen, annars mycket sällsynt som tillfällig) och rotkörvel (C. bulbosum) (sällsynt inkomling funnen norrut till Uppland, aktuella lokaler finns i Blekinge, på Gotland och i östra Svealand) är mycket lika hundkäx, men de är bienner med en klotrund rotknöl. Stängeln är rödfläckig med grövre hårighet nedtill. Frukterna liknar hundkäxets, men har låga längsgående ribbor.
Hårkörvel (C. temulum) (Götaland, rätt sällsynt) har nedtill starkt rödaktig stängel med grova, nedåtriktade hår, och både strålarna och det enskilda svepets blad är håriga. Även denna har låga, längsgående ribbor på frukten.
Taggkörvel (Anthriscus caucalis) (sällsynt nära kusten i Götaland) är vekare (annuell) och lägre (2–5 dm) med mycket mindre blad som har rätt långa hår på undersidan, men stjälken är helt kal. Flockarna är små och oregelbundna. Frukten är äggrund och beklädd med små borst.
Dansk körvel (A. cerefolium) (kryddväxt som ibland förvildas) är också vekare (annuell) och lägre (2–7 dm) med mindre blad. Stjälken är endast hårig ovanför noderna. Flockarna har 2–5 dunhåriga strålar. Frukten är blank och mörk men smalare än hundkäxets.
Säfferot (Seseli libanotis) (rätt sällsynt, huvudsakligen Öland, Gotland, norra Götaland och östra Svealand) har starkt fårad stängel som är hårig upptill, fibrösa rester av gamla bladskaft kring rothalsen, bladytor med smal, nedvikt kantlist (lupp!), både allmänt och enskilt svepe, och rundad, luden frukt med åsar.
Vildpersilja (Aethusa cynapium) har kal stjälk och mjuka, slaka blad, nedhängande enskilt svepe och rundad frukt med åsar.
Odört (Conium maculatum) (Götaland och Svealand, i regel sällsynt) har blad som mycket iknar hundkäxets, men de är kala. Stjälken har röda fläckar nedtill. Desutom har den både allmänt och enskilt svepe och rund, fårad frukt.
Rödkörvel (Torilis japonica) (rätt allmän i Götaland och Svealand) har strävhårig stjälk, både allmänt och enskilt svepe, plan flock (rosa eller vit) och rundad, rikligt borstförsedd frukt.

Hundkäx ses främst på ohävdade och näringspåverkade lokaler. Växten anges i Sterner (1938) vara ursprunglig på grusiga havsstränder och i lundar. Hundkäx är fortfarande vanlig längs Ölands alla stränder där den främst växer på driftvallen; däremot är det sparsamt med fynd från lundmiljöer. I dagens landskap hittas hundkäx mest på kväverik mark i vägrenar, åkerkanter, gårdsmiljöer och ruderatmark (jordtippar, stenbrott och grävda dammar). Den är också vanlig i svagt betade eller ohävdade friskängar men missgynnas om betestrycket blir högre.

Hundkäx är spridd över hela Öland men saknas nästan helt på Stora Alvaret där den främst noterats i gamla stenbrott och mindre skogsdungar. Notabelt är att vid inventering av fem mindre öar strax norr om Ölandsbron hittades växten på samtliga av dem. Kanske har spillningen från de skarvkolonier som häckar på de steniga öarna gynnat den kväveälskande växten? Redan i Sterner (1938) konstaterades att hundkäx växte "rikligt på flera obetade skär i Kalmarsund." Den ökade kvävebelastningen och igenväxningen av landskapet har gynnat en växt som hundkäx.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Varjehanda ängsmark, betad eller slåtterhävdad, vid gårdar, i åkerrenar och vägrenar, på ruderatmark, såsom soptippar, upplagsplatser och i utkast. Arten gynnas av god tillgång på näring, då den kan bilda täta, högvuxna bestånd (Linné skriver från sin öländska resa att hundkäx växte i humlegården ”så hög, som en Karl med utsträkt arm råka kunde”).

Hundkäx är spridd över hela Gotland, och som den höga andelen provrutor visar är den också mycket vanlig. Johanssons (1897) karakteristik, ”Allest.”, stämmer bra i dag.

Hundkäx växer exponerat eller i halvskugga på näringsrik mark i glesa lövskogar, gläntor och bryn. Allra bäst trivs den på frisk, kväverik jord i kulturmark av olika slag. Den bildar under blomningen sammanhängande, vita bårder utefter vägkanter, på åkerrenar och i slänter och dominerar ofta igenväxande betesmarker och annan gräsmark kring bebyggelse. Arten gynnas av gödsling, kvävenedfall och upphörande hävd och har därför ökat kraftigt sedan mitten på 1900-talet.

Hundkäx är beroende av ständig fröförökning. De flesta frön hamnar i närheten av moderplantan och arten blir tämligen stationär på en lokal trots att plantorna är kortlivade och dör efter blomningen. Groddplantor med hjärtblad kan i vitsippans tid ses ta sig upp genom tjockt fjolårsgräs och annat växtmaterial. Arten kommer lätt upp på gräsmark som inte längre slås. Den finns i fröbanken enligt Milberg (1990). Vissa blad kan på hösten bli röda. Grön rosett övervintrar. Hundkäx blommar i skogsstjärnans och ekorrbärets tid, samtidigt med kummin, före kirskål. Den har omogen frukt i mjölkens tid. I ljungens tid är frukterna mogna, svarta, och börjar falla.