hirsstarr

Gammal bofast art.

Allmän

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

493 Carex panicea L.

The distribution of this originally Eurasiatic species is divided into one large European and one C. Asiatic part. The origin of the occurrence on S. Greenland is discussed (Hultén, Amphi-atl., p. 120). It is regarded as introduced into N. America and definitely so into New Zealand. It is reported among the amphi-atlantic plants (I. cit.). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 75.

Hirsstarr är ursprunglig men slåtter- och betesgynnad. I någorlunda ursprunglig miljö växer den på mineraljordsstränder vid sjöar och vattendrag, i fuktsänkor på klipp- och strandhedar samt i kärr, gärna med en viss översilning men helst utan dominerande vitmossmattor. På kulturpåverkad mark är arten vanligast i friska till fuktiga, välhävdade naturbetesmarker.

Allm. i myrar och vid stränder, dråg, sanka hagar, skogsvägkanter, diken m.m. I frisk vegetation växer den i bergfickor och på klipphyllor. Den har setts ymn. på torr, ytnära ordoviciumkalk 1998 vid Hagby i Tysslinge. Hirsstarr växer glest, men som myrviddväxt sedd i massbestånd vid Bergaängen i Tysslinge.

Medelrikkärr i örtrika kärrkanter och översilade sluttningskärr, fuktstråk med lågväxt vegetation i örtrika ängsbackar och nipsluttningar, stränder.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

En medelstor starr (15–50cm) med upprätta strån som har skilda han- och honax. Det mörka hanaxet är ensamt i toppen och de 2–3 glesblommiga honaxen är upprätta. Fruktgömmena är stora, rundade, matta, mörka och grågrönaktiga med ett svartbrunt axfjäll med tydligt vit kant. Bladen är platt V- eller svagt M-formiga, 3–5 mm breda och tydligt blågrönaktiga på översidan och något mer rent grön på undersidan. På varje sida om mittnerven finns 6–12 mindre nerver (3–4 per mm) med ojämnt fördelade mellanrum. Bladets spets är trekantig i genomskärning. Stödbladen är korta och har en lång, ej uppblåst bladslida. Arten växer med utlöpare och bildar ofta mattliknande bestånd.

Hirsstarr växer på frisk–fuktig kortvuxen betesmark. Den är en karaktärsart för betade fuktängar men kan även hittas på stränder, i diken och i fjällmiljöer.

Förväxlingsrisk:
Är oftast lätt att känna igen på sin färg.
Slidstarr (C. vaginata) är rent grön i färgen.
Ängsstarr (C. hostiana) har mer tätblommiga honax med rent gröna, blanka fruktgömmen och blankt gröna (ibland aningen blågrönaktiga) blad med tydliga tvärnerver (lupp!) och bildar sällan mattliknande bestånd.
Slankstarr (C. flacca) har oftast flera hanax och långa hängande honax men bildar inte sällan mattliknande bestånd med blågröna blad som kan vara svåra att skilja från hirsstarr om t.ex. stråna är nedbetade. Slankstarr har dock inte bladspetsar som i genomskärning är trekantiga och sidonerverna är jämnt fördelade (5 per mm) på var sin sida om mittnerven.

Hirsstarr växer på måttligt fuktig till våt mark. Den förekommer i låg vegetation på sötvattensstränder och havsstrandängar, i kärr (gärna med översilning) och sumpskog samt på fuktiga platser i gles löv- och blandskog. I kulturlandskapet är den vanlig på fuktig, naturlig betes- och slåttermark samt på markvägar, dikeskanter och hyggen.

Hirsstarr har bred ekologisk nisch och växer på frisk–fuktig mark i skogskärr, alvarträsk, kalkfuktängar, rikkärr, slåtterängar, på skogsvägar och strandängar över hela ön. Den är betesgynnad men inte så kalkgynnad, varför den kan växa i många olika miljöer. I alvarvätar kan hirsstarr dominera helt och växer här tillsammans med bl.a. åkermynta Mentha arvensis och luddkrissla Pentamena britannica. Någon gång växer den i glesa ädellövskogar. Hirsstarr är starkt kulturgynnad och ses också i diken, dammar, gamla sandtag och på golfbanor.

Hirsstarr är en vanlig växt över hela Öland. Endast barrskogarna längst uppe i norr, Böda sn, har glesare med fynd. Hirsstarr klarar sig bra då den förmår växa i många miljöer så länge de är fuktiga och den klarar även ett visst mått av ohävd.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ofta riklig i starrdominerade kalkgräsmyrar (även med blåtåtel Molinia caerulea och älväxing Sesleria uliginosa), vätar, agmyrkanter, knappag- och axagmyrar, källmyrar, fuktängar, friska betesmarker, friska till fuktiga skogar, fuktiga havsstrandängar; även diken och grustag samt ofta antecknad i fuktiga ängen. Vid Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var hirsstarr en av de oftast registrerade arterna (tredje plats med 205 noteringar; flest, 309, hade blåtåtel). Hirsstarr utgör, enligt denna inventering, ett dominerande inslag i ”vät av slankstarr-typ” med en skattad areal av 578 hektar, samt ca 360 hektar i andra våtmarksmiljöer. Hirsstarr utgör också ett betydande inslag i ”kärr med diffus källpåverkan av axag-typ” (707 hektar), ”källkärr av Scorpidium-typ” (219 hektar), ”fuktäng av blåtåtel-typ” (174 hektar) och andra våtmarksmiljöer (ca 74 hektar). I agmyrar förekommer hirsstarr i en mer högvuxen och bredbladig form (Pettersson 1958 s. 48).

Hirsstarr saknas på Gotska Sandön. Johanssons (1897) ”Mycket allm.” beskriver även dagens situation. Den höga andelen i provrutorna visar också att hirsstarr är allmänt spridd i ett flertal fuktiga miljöer.

Hirsstarr växer oftast exponerat på torr till blöt, i regel mager mark framför allt i hällmarker, fukthedar och kärr samt i andra våtmarker även på öarna. Den förekommer också i skogskärr, gläntor i fuktiga skogar, längs skogsvägar, på hyggen samt på stränder av sjöar i skogsområdena.

Hirsstarren förekommer i medelrika kärr och rikkärr samt i fuktig gräsmark av olika slag, t.ex. i de fuktigare delarna av naturbetesmarker där den ofta växer tillsammans med småstarr. Den finns också ofta i fuktiga örtrika skogar, gärna längs stigar och på hyggen samt på fuktmark kring fattigsjöar. I skärgården växer den ofta massvis i hällkarsmyrar, särskilt på kalk.

Hirsstarr uppträder i övergivna flottningsmagasin i Ängerån och övre delen av Voxnan som kolonisatör av naken jord. Frönas historia är där okänd. På de flesta ställen där den växer är vegetationen mer sluten, men den växer gärna på stränder, som är starkt utsatta för störning. Hirsstarr blommar i vitsippans eller skogsstjärnans tid, samtidigt med harsyra, slidstarr och mossviol. Den sprider frö i mjölkens tid. Drygt hälften av bladen övervintrar gröna.