havssäv

Sannolikt tillfälligt införd med barlast. - 1 (1).

Havssäv är ursprunglig men något kulturgynnad. Den växer, ofta i rena bestånd, på grunt vatten vid sandiga/leriga havsstränder. Särskilt i skyddade, leriga vikar kan bestånden bli vidsträckta. Arten förekommer även i eller vid sötvatten ett stycke från kusten, oftast på leriga, kulturskapade ståndorter som märgelhålor och lertag men även i grustag och diken.

Havssäv, som är beteskänslig, har sannolikt ökat under 1900-talet på grund av att strandbetet på många håll har minskat eller upphört.

Gammal bofast art. 

389 Scirpus maritimus L.

Syn.: Bolboschoenus maritimus (L.) Palla

This species forms together with closely related taxa a complex which needs critical investigation (Hultén, Circumpol. I, p. 180). The pecies occurs at the coasts and on more or less saline marshes inland in Eurasia (except the arctic-subarctic regions) and adjacent parts of Africa. It occurs occasionally as an introduced plant in eastern N. America and S. America, furthermore, possibly as a native plant, in parts of C. and S. Africa, Australia and New Zealand. Most of the population S of a line through S. Europe is distinguished as var. tuberosus (Desf.). In N. Arnerica some closely related taxa occur, viz. var. fernaldi (Bickn.) Beetle and S. paludosus Nels. var. atlanticus Fem. in the eastern part, S. paludosus Nels. in the western half of U.S.A., and S. robustus Pursh in the south. Furthermore, S. affinis Roth (or S. maritimus subsp. affinis [Roth] T. Norl.) and S. yagara Ohwi occur mainly in W. C. Asia and E. Asia, respectively. All these taxa have together an almost circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 180 and map 170).

Bolboschoenus maritimus, Scirpus maritimus
Havssäv växer på dy och finsediment i grunda havsvikar från strandängarnas nedersta delar ned till någon meters djup, ofta tillsammans med blåsäv S. tabernaemontani. I klippskärgården finns havssäv dessutom i hällkar som nås av inbrytande havsvågor. På finsediment i näringsrikt sötvatten är arten mycket sällsynt (kanske fågelspridd). Ett sådant bestånd (i Jönköping Skärstad Landsjön) har funnits under lång tid, medan de övriga är nyupptäckta. Någon gång kan man hitta växten på soptippar och annan störd mark i havets närhet.

Både havssäv och blåsäv hålls tillbaka starkt av bete; på ohävdade strandängar bildar de snabbt täta bestånd.

Havssäv växer i brackvatten utmed kusten på sandiga–dyiga bottnar, gärna i något skyddade lägen. Den växer ofta tillsammans med blåsäv Schoenoplectus tabernaemontani och liksom denna betas den gärna av kreaturen. Havssäv kan också växa på inlandslokaler, främst i bevattningsdammar. Sällsynt ses den i vattenfyllda stenbrott, diken, kärrmarker och ruderatmark (tippade sandhögar). Vid ett tillfälle är den funnen i kanten av en sandig och fuktig åker.

Havssäv är vanlig utmed kusten frånsett delar av västra stenkusten som är alltför exponerad för arten. Ett nytt fenomen är alla lokaler i grävda bevattningsdammar dit havssäv troligen spridits med hjälp av fåglar. I Sterner (1938) anges endast tre "inlandslokaler" medan den aktuella inventeringen har noterat havssäv på ca 50 inlandslokaler, en remarkabel ökning.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Växer främst i skyddade vikar i grunt vatten på strandängar, sandstränder, mer sällan på grusstränder eller på moränmärgel. På havsstrandängarna ingår havssäv som dominant inslag i ”havsvegetation av bladvass/säv-typ”, med 45 hektar (Martinsson 1997). Havssäv växer ofta tillsammans med blåsäv S. tabernaemontani, men ofta utanför, mot havet. Ibland i miljöer som är mer exponerade för vågrörelser jämfört med blåsäv (Englund 1942). Funnen på ca 26 lokaler innanför kusten under våra inventeringar, främst i kanaler, diken, åar och dammar.

I sötvatten känd av Englund endast från ett kalkbrott vid S:t Olofsholm.

Enligt Johansson (1897) förekom havssäv ”På östra kusten flerst.”. Han angav endast nio lokaler. Efter sina inventeringar 1928–36 har Englund (1942) prickar på 134 avsnitt längs öns stränder, vilket innebär att vi nu har mer än en fördubbling från 1930-talet till i dag. Orsaken kan vara det minskade betet. Spridningen har skett främst på öns södra halva.

Havssäv växer ibland i mycket stora bestånd i sand, dy eller lera på grunda havsbottnar, i allmänhet alldeles utanför fastmarken i skyddade vikar samt i strandgölar, diken och hällkar med salthaltigt vatten.

Havssäven föredrar grunda havsvikar på lera och andra finsediment. Den bildar ofta bestånd i vattnet innanför bladvassen, särskilt på betade strandängar, där den även kan bilda bestånd ovanför medelvattenlinjen. Arten är sällan funnen i sötvatten, mest i nyligen avsnörda lagunsjöar, men även en gång i Mälaren vid Ragnhildsborg i Västertälje (Almquist & Asplund 1937).

Av havssäv kan man finna små bestånd, som ger intryck av att vara nyetablerade. De flesta är dock stora, och arten sågs redan på 1800-talets slut på flera ställen.

I blåsippans tid finns bara minimala vita knoppar på jordstammen, nere i dyn. Havssäv blommar i linneans tid, samtidigt med bland andra blåsäv, rörflen, strandråg och rödsvingel. I höstfärgernas tid blir havssäven brun, samtidigt som vass är gul och grön.

Vinterns härjningar kan slita loss stycken av rotfilt av denna art, ibland tillsammans med vass, och kasta upp dem i driftvallen. De svarta jordstammarna bildar ett mycket starkt flätverk med 2 cm stora hårda knölar utspridda här och var.