hassel

Läkeväxt och nötbuske, allmän eller täml. allm. i större delen av landskapet. Samzelius (ms 1758) såg hassel ”öfwer alt i myckenhet”. Nilsson (1986) fann 41 resp. 28 lokaler i Hjälmarsocknarna Glanshammar och Rinkaby. I Kilsbergen vid Garphyttan–Ånnaboda i Tysslinge registrerades 59 lokaler inom 6 km², men endast S om linjen Sånnaboda–Storstenshöjden (Löfgren 1994, karta). På Tiveden finns hassel i nämnvärd omfattning vid ett fåtal gårdar, bl.a. vid Stora Ernsjötorp i Askersund 1990 (B. Pettersson).

Lämningar av hassel har hittats i Kilsbergen. De äldsta är minst 9 500 år (Florin 1969), d.v.s. från tiden innan landbryggan där sammanfört södra och norra Sverige i höjd med Närke. Sammanhängande fynd sedan ca 8 500 år har redovisats (Bergström 1960, Florin 1961).

Gammal bofast art.

Allmän-tämligen allmän.

Hassel är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer enstaka eller i mindre bestånd i ekskogar, lövblandskogar och dungar, gärna i sluttningar och på något rikare mark, samt i anslutning till ängs- och betesmarker, nu ofta igenväxande.

627 Corylus avellana L.

This distinct species has a mainly European distribution. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 118. During the postglacial warmth period it reached farther to the north, which is indicated on the map (cf. Hultén, Atlas 1971, map 591).

Allmän i Mälarområdet; härifrån spridd-tämligen sällsynt upp i Övre Bergslagen, där arten troligen når en temperaturklimatiskt betingad, nordvästlig utbredningsgräns. Förekomsterna ovan Mälarområdet är knutna till edafiskt (och ofta samtidigt lokalklimatiskt) gynnade lägen. I det oligotrofa och höglänta Norberg inskränkt till kalkförekomster. Utbredningstyp: S1.

Fossilfynd av hasselnötter visar, att arten under äldre klimatskeden nådde något längre upp i Övre Bergslagen (se senast PETTERSS. 1956). ANDERSS. (1902) har betonat, att den förkortning av vegetationsperioden, som gör sig gällande på Övre Bergslagens nivå, försvårar eller förhindrar den under sommaren nybildade hasselvedens förvedning under hösten. Av lokaler, belägna mer än 300 m ö.h. (ca 300–350 m), kan nämnas: Hjulsjö: Hasselkullen, "några enstaka exemplar ---, hvilka synas bära sparsamt nötter" (ANDERSS. 1902) (BINN. 1921). Hjulsjö: Ovanför S. Kämptorpet (SJÖRS 1948). Hällefors: Silverknutens SÖ-sluttning i högt läge 1929 (Brodd. manuskript: 60 buskar i dåvarande slåtteräng, stora, vackra, med nötter) (BLOM & HELGER 1945) (URSBG 1976).

Hasselbestånden i Ångermanland utgör säkerligen relikter sedan värmetiden. Lokalen i Bjurholm är artens nordligaste utpost i landet medan den når nordligare vid norska atlantkusten. Samtliga lokaler har redovisats av Mascher & Mo (1973) och närmare beskrivits av Mascher (1978b, 1979a). - 16 (10).

Status: gammal och bofast, men särskilt förr ofta mer eller mindre aktivt odlad för produktion av nötter och klenvirke och numera även någon gång som häckväxt.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: sannolikt spontana liksom förvildade rödbladiga former har noterats från enstaka lokaler och dessa har ibland misstänkts tillhöra blodhassel C. maxima f. purpurea men har i flera fall efter kontroll visat sig tillhöra hassel C. avellana (det. TTy).

Hasseln har invandrat söderifrån ungefär 6000 år före Kristi födelse. Den växer på frisk eller torr, mull- och näringsrik mark. Oftast finns den som undervegetation i skog, helst i ängsskog med ek eller gran men också i mer trivial löv- och blandskog. Rena hasselbestånd, hässlen, är vanligast på mycket näringsrik mark. De har ofta uppstått sedan träden på platsen avverkats. Arten trivs i sluttningar med rörligt markvatten, i rasmarker och blockrika raviner, men förekommer också på torra och steniga backar i t.ex. beteshagar. Eftersom hasseln lämnade nötter och en näringsrik lövförna gynnades den i de gamla slåtterängarna; den brukar stå kvar när dessa nu växer igen. Hasseln odlas ofta i trädgårdar och parker, förr för nötternas skull, nu mest som prydnad.

Märkesträd. Vid Skräddarefall i Vimmerby Södra Vi står en hassel med ett stamomfång om 177 cm. Detta är den grövsta hasseln i landet (Torsten Ungsäter, Södra Vi, muntl).

Hassel är mer än någon annan buske förknippad med Ölands lövskogar. Inom främst Mittlandet finns stora områden med tunn, näringsfattig jord där kalkstenen går i dagen och där mer eller mindre rena bestånd med hassel kan ses, så kallade hässlen. Det är främst på gammal utmark som tidigare betades som man finner de största förekomsterna av hassel. Ofta ses enstaka träd av skogsek Quercus robur och björk Betula sp. i dessa hassellundar. Hassel invandrade till Öland för ca 9000 år sedan och har inom en del områden hållit sig kvar på samma ställe fram till våra dagar (Forslund 2001). I en del hässlen ser man hasselrunnor som uppkommer när buskarna succesivt dör eller avverkas. Utanför de döda eller avkapade hasslarna kommer nya skott fram och med tiden antar dessa runnor en ansenlig dimension med en diameter på flera meter. Kanske har en del av dessa hasslar kontinuitet flera hundra, kanske tusen år bakåt i tiden?

Hassel växer även här och där i karstsprickor på alvarmark. Mest berömd är hasselkarsten knappt 1,5 km norrut från Ekelunda by, Sandby sn. Enstaka hasselbuskar är också ett vanligt inslag i skogar med ädellöv, björkdungar, tall- och blandskogar. Busken ses ofta i vägrenar, åkerkanter och ibland på ruderatmark som tippade jordhögar. I några av de få kvarvarande slåtterängarna på Öland är hassel ett påfallande inslag i buskskiktet. I hässlen är det främst vårfloran som är överväldigande med mattor av blåsippor Hepatica nobilis i april månad som senare efterträds av vit- och gulsippor (Anemone nemorosa, A. ranunculoides). Vanlig är också tandrot Cardamine bulbifera, skogsbingel Mercurialis perennis, vårlök Gagea lutea, sårläka Sanicula europaea, gullviva Primula veris och majsmörblommor Ranunculus auricomus. Ibland finns gott om parasiten vätteros Lathraea squamaria som ofta tar sin näring från hasselbuskens rötter. Idag betas ånyo några hässlen till glädje främst för de många rara svampar som där har sina huvudsakliga förekomster. Dessa svampar är beroende av de extremt varma gläntor och bryn som finns i de finaste mosaikhässlena.

Hassel är vanlig inom Mittlandet och västra kustskogen, båda områden med lång skoglig kontinuitet. På Stora Alvaret och det skogfattiga sydöstra Öland är förekomsterna betydligt glesare och busken saknas nästan helt i östra sjömarken. Hassel har ökat och gynnats av den förbuskning som skett av landskapet.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Inslag i lövskog, barrblandskog, frisk tallskog, ibland riklig i frisk, mullrik granskog. Karaktärsväxt för ängen och igenväxande ängesmark. Enstaka buskar eller mindre dungar i betesmark eller bryn, någon gång även på torräng eller hällmark. Skuggtålig, står kvar även i kraftigt igenvuxna miljöer. I hårt betade miljöer kan hassel bli stamformig (Pettersson 1958 s. 56); normalt växer den med en bukett av stammar från marken.

Ibland odlad i trädgårdar; en buske med kraftigt rödtonade blad har påträffats i betad ängsmark några hundra meter från bebyggelse, 250 m sydväst om Kvinnegårde i Havdhem (164960 633940 BGJ & KAP). Den är troligen spridd från odlat material eller kanske planterad.

Hassel är allmän över hela Gotland, dock något mindre frekvent på Fårö. Den minskade kanske något under 1900-talet; Johanssons (1897) bedömning var ”Allest.”. En tänkbar förklaring är att ängesarealen minskade kraftigt under denna tid.

Hassel förekommer i glesa bland- och lövskogar, framför allt ädellövskogar och är en viktig komponent i de örtrika randskogar med skalinslag i jorden, som kantar dalgångarna utefter de branta bergsidorna. Den växer också i granskogsbryn och hagar samt etablerar sig i igenväxande gräsmark och på vägkanter.

Hasselnötter mognar i varje fall under gynnsamma år i varma lägen i Hälsingland. Nötterna sprids och ger upphov till nya plantor bland annat i Bollnäs och i Hudiksvall. Även i skogsmark nära odlad mark i Bergsjö har sådan förökning setts. Ettåriga eller ett fåtal år gamla plantor har hittats många tiotal meter från äldre buskar, i ett fall på 500 m avstånd. En belgisk studie (Kollmann & Schill 1996) visade att hasselnötter sprids huvudsakligen av möss, som gräver ner flera nötter tillsammans i förråd ett par centimeter under mark­ytan. Spridningsavståndet är då högst 20 m. I mindre omfattning sprids hasselnötter även av nötskrikor, vilka annars föredrar ekollon. Nötskrikorna gräver ned frukterna en och en, många hundra meter från moderträdet.
Den vegetativa förökningen består i att ”hasselspön”, raka nya skott med bronsfärgad bark, skjuter upp från ­sockeln. De får snabbt full höjd, blir grova och böjs ut mot periferin. Enskilda hasselstammar blir på Åland inte mer än 60 år gamla, men plantorna, hasselsocklarna, beräknas kunna bli 900 år (Haeggström 2000). Flera hassel­lokaler i Hälsingland har varit kända i mer än hundra år. På de vidsträckta lokalerna i Hedstaberget i Forsa och Gryttjaberget i Hälsingtuna finns buskar av alla åldrar med socklar som är upp till 2–3 m i diameter.
Hassel blommar efter al men före sälg, i början av blåsippans tid. Blomningen kan avbrytas av frost, som dödar utslagna hanblommor men skonar knoppar i samma hänge. De senare kan alltså fortsätta blomningen vid varmare väder. På honblommornas märken syns ínte en lindrig frosts verkan lika tydligt. Svår frost kan döda både hela hanhängen och honblommor.
Bladverket domineras av stora blad, men vid skottens förgreningspunkter och intill skottens mittaxel finns strödda små blad. De små bladen gulnar före de stora. Färgskiftet på de stora bladen är relativt sent och en del stora blad faller av gröna eller bruna.