hartsros

Utbredning ungefär som R. majalis'. - Utbredningstyp: S1.

Gammal bofast art.

Hartsros är ursprunglig. Den växer i samma eller liknande miljöer som nypon- och stenrosor.

Allm. på Närkeslätten, saknas i näringsfattiga barr- och myrområden i Skogsbygden.

Allmän

1081 Rosa mollis Sm.

Syn.: R. villosa L. p. p.

This mainly European species belongs to the R. tomentosa group (Fl. Eur. 2/1968, p. 31). The map is incomplete and the limits of the scattered distribution areas are tentatively drawn.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här.

Hartsros växer framför allt på ljusöppna platser i kulturlandskapet, särskilt betesmarker, torrbackar, bryn, åkerrenar och vägkanter. Den finns även i bergbranter och kring hällar samt i gles skog. Till skillnad från andra vildrosor (utom kanelros R. majalis) sprider den sig med utlöpare, och den bildar därför gärna utbredda men relativt låga snår.

Hartsros växer ljusöppet på torr, gärna stenig och betad mark. Den förekommer ofta i torrängar, vägrenar och åkerkanter. Hartsros kan också växa i alvarkarst, på sprickrika kalkstensplatåer, klapperstensvallar vid havet, i skogsbryn och glesare skogar samt på tippade högar med jord eller sten. Vid ett par tillfällen är den noterad i den extrema miljön grusalvar.

Hartsros är vanlig och spridd över större delen av Öland. Speciellt frekvent är den inom Mittlandet, västra kustskogen, norra halvan av Stora Alvaret medan södra halvan av Stora Alvaret har glesare med fynd. Hartsros klarar sig bra på dagens Öland och gynnas av måttlig igenväxning.

Hartsros är en av de första vildrosorna som blommar; även nyponen mognar tidigt (augusti). Den är lätt igenkänd på sina grågröna småblad med rundad bas som är håriga och rikligt försedda med harstdoftande körtlar. När nyponen mognar sitter foderbladen kvar och är då riktade rakt fram. Stiftkanalen är bred, ca 2 mm.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Främst i torra miljöer: kalkberg, kalkhällar, torrängar, kalktallskog och ängsbarrskog, gärna i vägkanter. Ibland även i friskare tallskog, lövskog, betesmark och ängen. Oftast med röda blommor, någon gång med vita. Sällsynt på södra Gotland och på Fårö. Johansson (1897) angav ganska låg frekvens (”H. o. d.”), så arten måste ha ökat betydligt under 1900-talet. Möjligen har det minskade betet på Gotlands utmarker varit en förutsättning för denna expansion.

Hartsros är den jämnast utbredda vildrosen i landskapet. Med hjälp av rotskott bildar den låga, utbredda snår i all slags öppen, torr eller frisk gräsmark. Man finner den i naturbeten, hällmark, hagar, torrbackar och åkerkanter. Tillsammans med andra rosor, slån och en står den för igenväxningen av de öppna markerna, när hävden minskar. Något enstaka fynd av plommonros kan dölja sig i mängden av hartsrosor, eftersom vi från början inte skilde ut underarterna.

Hartsros har under vår inventering påträffats på elva lokaler i Söderhamns kommun, alla i kulturlandskapet, både i jordbrukstrakter och i tätort. De flesta gamla fynden har gjorts i Hudiksvalls­trakten. Av dem har ett specificerats som R. mollis, alla andra kallas R. villosa utan angiven underart. Det taxon som nu heter Rosa mollis uppfattades tidigare som en underart till R. villosa.