hampflockel

Gammal bofast art.

1764 Eupatorium cannabinum L.

This species occurs in most of Europe (except N) and adjacent parts of Africa and Asia and locally further to the east. It has been sparsely introduced into eastern and western N. America and Australia (Queensland).

Hampflockel är ursprunglig. Den växer dels på skyddade havsstrandängar och i sprickor och skrevor på blockiga/klippiga havsstränder, dels på näringsrik mineraljord utmed vissa större och medelstora åar. I den senare miljön bildar den ofta mindre bestånd nära vattenlinjen.

Vatten- och fuktängsväxt, läkeört med huvudsaklig förekomst vid Hjälmaren. De flesta bestånden finns längs sjö- och åstränder. I Vättern växer den mycket sparsamt vid Stora Röknen (Ekholm & Hallin 1980b, Stålberg 1939). På en ödetomt vid Zinkgruvan i Lerbäck sågs en rugge 2002, troligen efter odling (Nilsson, UPS).

Förekomsten vid Hjälmaren i Götlunda har utvecklats efter Hjälmarsänkningen (Morander). De flesta och största bestånden sågs vid Hästnäs 1939 (Kierkegaard i brev till R. Sernander enl. Morander 1939). På 1970- och 1980-talen växte hampflockel i 15 bestånd längs Hästnäsudden i strandens sandstensklapper och långt uppe längs fuktiga vägkanter (Löfgren 1978b).

Kindberg & Sundblad 1854.

Tämligen allmän på Mälarens öar och holmar från Skutterön i Rytterne och Ö-ut (med anhopning av lokaler inom V. Ridöarkipelagen); östligast Ängsö: Tallgås 1960 (WALLDÉN 1970). Ett par förekomster å angränsande fastlandsstränder (se nedan) och några vid Hjälmaren (d:o). En isolerad inlandslokal i västra, nedre Skogslåglandet. Sydlig: i Sverige nordligare än vid Mälaren främst vid och nära kusten. Med hänsyn till att arten nu är bofast i Skogslåglandet, torde det vara fel att betrakta den som en nästan obligat, extremt klimatiskt fordrande Mälarområdesart. Snarare har den ännu inte nått sitt potentiella utbredningsområde, vilket, förutom också V. Mälaren, kanske omfattar hela Mälarslätten (lämpliga ståndorter i första hand de stora vattendragens forsholmar). Preliminär utbredningstyp: S9.

Hampflockel växer på våt, näringsrik mark och är ursprunglig i sumpskogar, skogskärr, bäckar samt på steniga och blockrika havsstränder, gärna där sötvatten tränger fram. Men idag ses den lika ofta på kulturpåverkade lokaler som större diken, fuktiga skogsvägar, grävda vattenhål, dammar, vattenfyllda stenbrott och tippade jordhögar.

Hampflockel har sina rikaste förekomster i Mittlandets våtmarker, speciellt området runt Igelmossen, Torslunda sn. Den har etablerat sig på flera nya lokaler exempelvis betade strandängar och vassområden vid Beijershamn, Vickleby sn. Hampflockel har en tydligt ökande trend sedan Sterner (1938), en viss ökning kan skönjas även under senare tid. Ökad näringstillgång i landskapet och många lämpliga växtplatser som öppna vägdiken har gynnat arten. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en antydd ökning.

Gammal, bofast.

Inkommen, bofast (?).
Fuktig grusmark på en havsstrand; kan frön ha transporterats dit med havet eller ha följt med fåglar? Militär verksamhet har också pågått i närheten.

Hampflockel växer på fuktig till blöt jord i djupa klippskrevor, i hällmark och vid hällkar på öarna samt på blockstränder och steniga havsstrandängar. Några gånger är den funnen på vägkanter och skräpmark, förmodligen utkommen från odling.

Hampflockeln är flerårig och växer nästan uteslutande på vind- och vågexponerade stränder kring holmar, öar och utskjutande uddar i större sjöar, lokalt även vid Östersjön, på underlag av en blockig, gärna ursvallad morän. Växten är sannolikt värmekrävande och kalkgynnad.

Europa, Nordafrika, västra och centrala Asien. I Sverige ojämnt spridd upp till södra Norrland.

Hampflockel växer på åstrand i ett skogslandskap på blockig morän. Den dränks under vårfloden, men har i vitsippans tid några decimeter höga bladskott i vattenbrynet. Den blommar inte förrän i ljungens tid, med blommor i en mild ljusviolett färg. Märkena skjuter ut som långa borst och leder tanken till vindpollinerade arter, men den är insektspollinerad (Hoffman 2005). Inga gröna delar övervintrar. Arten är i Hälsingland funnen endast i det sydostligaste hörnet, vid Skärjån, som fortsätter in i Gästrikland. Den insamlades där av H. Smith 1918. Zander Säfverstam har inga anteckningar om den i sitt manus. Tydligen har mycket få botanister varit där innan inventeringen för Hälsingefloran började. Från vår inventering finns däremot många noteringar av arten, alla längs Skärjån, där den förekommer rikligt och lätt synlig. Uppenbarligen har den mycket väl överlevt de omfattande stenarbeten som gjordes för att bygga flottled där under 1800-talet och kanske även tidigare. Hampflockelns förekomster vid Skärjån är de nordligaste i landet. Den har där sedan lång tid en stor population. Den ingår i ett sällskap av ovanliga arter som finns även vid flera åar söder om Skärjån, i Gästrikland (Ståhl 2016): safsa, sjöranunkel och ask. Safsa finns dock inte vid den del av Skärjån som ligger i Hälsingland. En annan karakteristisk följeslagare är bunkestarr. Bild i  Natur och vegetation, sid. 421.