gulvial

Gammal bofast art.

Trivialart.

Gulvial är eventuellt ursprunglig på havsstränder men framför allt är den vanlig på kulturstandorter - betesmarker, övergivna åkrar, åker- och vägrenar, diken, banvallar, grustag, soptippar och andra ruderatmarker.

Arten salufördes i vallfröblandningar och som enskild gröda omkring sekelskiftet (Lyhagen 1991). Vi vet dock inte om arten odlats i Halland.

Allmän

1216 Lathyrus pratensis L.

This mainly Eurasiatic species has been introduced and naturalized in N. America and Japan. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 252.

Möjligen inhemsk allm. ängsväxt, förr odlad till djurfoder. Stora bestånd tycks ovanliga men den har setts ”i massor” i ett myrdike vid Spånga ängar i Vintrosa 1900 (Tolf 1901) och ”totalt dominerande och mattbildande” i en ängssluttning vid Luckebo i Lerbäck 1982 (Hallin ms).

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp som idiokor: Kalk-/källkärr. Som antropokor: U.

Gulvial växer oftast på frisk eller fuktig, relativt näringsrik jord i mer eller mindre ljusöppna miljöer. Den är vanlig såväl på betad som på igenväxande, ej alltför torr gräsmark; mera sällan finner man den i artrika torrängar. Ofta påträffas den i snårkanter, bryn och lövgläntor liksom i gles lövskog. Vid havet växer arten såväl på stenstränder som på strandängar och i strandsnår. Den är starkt kulturgynnad och allra vanligast är den kanske på renar, i vägslänter, utmed stigar och på skräpmark.

Den färska växten innehåller starkt bittra ämnen och äts därför inte gärna av boskapen, men i slutet av 1800- och början av 1900-talet salufördes den dock under namn av ängsvial som foderväxt (Lyhagen 1991).

Gulvial växer på frisk–fuktig, näringsrik mark som kan vara ohävdad eller betad/slåttad. Den är vanlig i betade friskängar, vägrenar och åkerkanter. Gulvial växer också längs havet i strandängar som kan vara ohävdade samt i glesare skogar, då gärna i gläntor. Även ruderatmark som gamla sandtag, stenbrott och jordtippar kan hysa arten. Ibland är den funnen i torra betesmarker, ofta belägna på gamla strandvallar. Den kan även ses i våra få kvarvarande slåtterängar. Gulvial ratas av betesdjuren och gynnas därför i förhållande till mer aptitliga grannar.

Gulvial är en vanlig växt på Öland speciellt inom Mittlandet, västra kustskogen, östra sjömarken och norr om Borgholm. På Stora Alvaret saknas gulvial nästan helt; den växer där främst i horvor och nära alvarbyar. På sydvästra Öland är fynden få troligen beroende på att kusten där är alltför stenig och exponerad för att vara optimal. Dessutom finns få lämpliga naturbetesmarker kvar på denna del av ön.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängsmark, ängen, frisk blandskog och ängsbarrskog, fuktig tallskog; även i myrkanter, åker- och dikesrenar samt vägkanter. Gulvial förekommer i vitt skilda biotoper, ofta rikligt, vilket förklarar den ganska höga andelen provrutor. Johanssons (1897) ”Allest.” äger giltighet än i dag.

Gulvial växer solöppet eller i halvskugga på alla slags gräsmarker, som i skogsbryn, bland buskar och snår i slåttrade och måttligt betade marker, på åker- och dikesrenar, i vägkanter och skräpmark av olika slag. Arten tycks ha ökat något sedan förra inventeringen. Kanske beror detta på igenväxningen av betesmarker.

Gulvial gynnas troligen av brand. På sydvästsluttningen av Stor-Kölhöjden i Hassela växte den före den brand som inträffade 2008. Inom ett hårt bränt område där alla bärris och skogsmossor var utplånade fanns gulvial 2010 tillsammans med skogsvicker, mjölke och ett antal fröbanksarter. Den har också setts flera gånger som följeslagare till svedjenäva. Där man bränt stora mängder ris på en tidigare åker i Stugubacken i Hanebo dominerade efter ett par år gulvial och kråkvicker. Gulvial har ett vittförgrenat och djupgående jord­stamssystem som den kan skjuta skott från, men även en fröbank. Från frö kom den upp på brandfältet på Storåsen i Hofors (Ståhl 2009b). Den kom även upp på jord från en arkeo­logisk utgrävning vid Grannäs i Alfta. Jordstammarna gör den till ett svårutrotligt ogräs i rabatter.

Gulvial börjar blomma i ekorrbärets tid och fortsätter under linneans. Ibland kan en del basala blad eller hela små skott övervintra gröna.