gulsippa

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Gulsippa är ursprunglig i ängslövskogar. Ibland förekommer den planterad i ganska naturlig vegetation, förvildad utanför trädgårdar och på utkastplatser samt kvarstående på gammal tomtmark.

Prydnadsväxt.

Gammal bofast art.

Sällsynt spontan i Östra Mälarområdet: nu på fyra-fem lokaler, förr på sex-sju. Måste, såsom begränsad till områdets mest klimatgynnade hörn, antas vara starkt värmekrävande. Odlad dock härdig ännu i nordligaste Skogslåglandet. Som den anses vara vild i bl.a. Jämtland och Medelpad, är det möjligt, att dess spridning i Mälarområdet är ofullbordad. Troligare är de recenta, spontana bestånden rester av en i forntiden vida mer utbredd population. Utbredningstyp: S 13.

Inplanterad bl a i Härnösand Framnäs (Mo 1953) och Hemsö Dravle (Mo 1953). I Sollefted framgångsrikt insatt flerst: Storsvängen på villatomt ex hämtade från odling i Nätra Köpmanholmen (K. Lindberg); på tomt nära avtaget till lasarettet införd från norrköpingstrakten omkring 1960, även utsatt i skogsmark vid Rödsta fäbod men ej kontrollerad senare (O. Boström). I bägge fallen har sippor också utdelats till andra tomtägare i staden och även planterats på tomt i Dal vid Döraberget samt i Graninge Graningebruk Pierres tomt 1986 (Pierre). Gulsippor skall vidare finnas i Granvåg (A. Liden), av samma ursprung? Arten lär dock även ha saluförts från Ed Österåsens handelsträdgård.

828 Anemone ranunculoides L.

This Eurasiatic species includes subsp. ranunculoides, almost restricted to Europe, and subsp. jenisseensis Korsh. in C. Siberia. Subsp. ranunculoides has been introduced into S. England. Further, the closely related A. coerulea DC. in the area around C. Ural and in C. Siberia is mapped. A. uralensis Fisch., supposed to be a hybrid between A. coerulea and ranunculoides, occurs in C. Ural. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 159.

Gulsippa växer på närings- och basrik jord i mullrik löv- och blandskog, gärna i sluttningar eller vid bäckar, nära Vättern ibland i gråalkärr. Arten odlas även som prydnadsväxt; den har stor förmåga att leva kvar länge på ödeställen, och som förvildad kan den sprida sig starkt även på mager mark.

I de områden i Småland där gulsippan förekommer är den utmärkande för de allra artrikaste lundområdena. Ursprungliga miljöer med gulsippa har stort naturvårdsvärde. De är känsliga för förändringar då det gäller tillgång på ljus och fuktighet, och stor varsamhet måste visas dem i skogsbruket.

Gulsippa växer främst i kalkpåverkade skogar på något näringsrik mark. Växtmiljöerna utgörs av ädellövskog exempelvis ek–askskogar, rena bestånd av avenbok eller lundalm. Den ses även i hässlen, alsumpskog och tallskog på kalkrik sand; en del växtlokaler anges vara betade. Gulsippa dyker upp i mindre lövdungar omgivna av betesmarker, slåtterängar, vägrenar och åkerkanter. Växten odlas ibland och är funnen på utkast och kvarstående på ödetomt.

Gulsippa är en vanlig växt på Öland. Inom stora delar av Mittlandet och den västra kustskogen är den en karaktärsart. På Stora Alvaret är det glest med fynden men växten har hittat till några små träddungar långt från närmaste skog men är där i de flesta fall inplanterad (muntlig uppgift Tommy Knutsson). I kalkfattiga barrskogar som söder om Köpingsvik samt på nordligaste Öland är det glest med fynd och fortfarande saknas gulsippa längst nere i söder, Ås sn.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Ursprunglig.
Lövskog och frisk, mullrik granskog. Vanlig i ängen på mellersta och södra Gotlands slättområden, håller sig kvar ännu under långt gången igenväxning. Sekundärt i trädgårdar och på kyrkogårdar (ofta inplanterad men ibland spontant invandrad), i vägrenar och åkerrenar. Går tillbaka under ljusa och torra förhållanden, exempelvis vid uthuggning av skogsmark. Kvarvarande exemplar är då ofta enblommiga och rödanlupna. Under goda förhållanden (frisk mullrik jord) med upp till 4 blommor per skott. Plantor med dubbla blommor förekommer sällsynt (t.ex. Stenkumla prästäng 1992, BGJ).

Gulsippa saknas i stort sett på norra delen av huvudön samt på Fårö. Fram till 1910 (Johansson 1897, 1910b samt herbarier) känd från 31 socknar jämfört med dagens 48. En ökning bör därför ha skett de senaste hundra åren.

Gulsippa växer i friska lundar och andra lövskogar. Arten verkar vara ursprunglig i Morlanda socken, i vilket fall som helst är den sedan mycket länge naturaliserad där. På andra håll i landskapet är arten förmodligen utkommen från odling på senare tid. Sådan spridning sker fortfarande och gulsippa påträffas dels i skogsbryn och på vägkanter, dels tillfälligt i skräpmark.