gulmåra

Se vanlig gulmåra Galium verum subsp. verum och gles gulmåra Galium verum subsp. wirtgenii.

Gammal bofast art.

Torra soliga ängsbackar, nipbranter, lägdor, fäbodvallar, kyrkbackar, vägslänter, vägrenar, bangårdar, banvallar etc. Även på sandiga strandbackar vid havet, mer sällan klipphyllor i sydväxtberg och hyggen, en gång i stenig åkant. Utpräglad kulturföljare som växer rikligast i torrängsmiljöer i yttre havsbandet tydligen gynnad av det lokala solrika, nederbördsfattiga klimatet. - 170 (42).

Allmän

1529 Galium verum L.

This polymorphic species is widely distributed as a native plant in Eurasia. The distribution of taxa with either glabrous or pubescent fruits is also illustrated. The range of subsp. wirtgenii (Schultz) Oborny in C. Europe is tentatively mapped. All taxa occurring in N. America are introduced. The species has also been introduced into New Zealand. The present distribution of the species s. lat. is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. II, p. 302, 400 and map 293).

Gulmåra är ursprunglig men kulturgynnad. I någorlunda naturlig vegetation växer den ljusälskande arten i öppen klippterräng, på strandhedar och stabiliserade dyner. Vanligast är den emellertid på torr, sandig/grusig mark i naturbetesmarker samt i anslutning till vägar. Andra ståndorter är banvallar, åkerrenar, grustag, stigar, åkervägar och vildvuxna gräsmarker.

Läke- och färgväxt i frisk- och torrängar, allm. i hela området, ej känd från fuktiga lokaler men sedd på Kvismarens torrlagda botten (Tolf 1891).

Först uppgiven av Birger (1908a).

Allmän från Mälarslätten t.o.m. Nedre Bergslagen (främst i kulturbygder), tämligen allmän i Övre Bergslagens nedre del, spridd i dess övre (dvs. i N. Hällefors och N. Ljusnarsberg). Mest torde den lägre frekvensen i NV få tillskrivas ofullbordad spridning. Utbredningstyp: U.

Perenn ört med halvstyva, 2–6 dm långa stjälkar med (oftast korta) motsatta grenar. Stjälken har 4 ränder, upptill är den närmast trind och finluden. Vid förgreningarna är stjälken försedd med 8–12-bladiga kransar. Bladen är mörkt gröna, barrlika, med inrullad kant och luden undersida. På huvudstängeln är de ca 2–3 cm långa. Stor, sammanknipen blomställning med små (ca 3 mm), 4-taliga, intensivt gula blommor. Frukten utgörs av två ca 1 mm stora kulor på ett gemensamt skaft.

Gulmåra ses oftast på kulturmarker, men i söder förekommer den även i mer naturliga habitat, t.ex. på hedar och dyner. I norr är den huvudsakligen en inkomling med oregelbunden utbredning. Den blommar sent på året, varför man måste kunna känna igen den innan den får de gula blommorna. Under blomningen har den en himmelsk honungsdoft.

Förväxlingsrisk:
I full blom omisskännlig, men se upp med gräddmåra (Galium album × verum, G. × pomeranicum), d.v.s. hybriden mellan stormåra och gulmåra, som bildas lätt och är rätt vanlig. Den är intermediär i det mesta. Ljusare, bredbladigare, exemplar med blekare blomfärg kan misstänkas vara denna hybrid.
Stormåra (Galium album) är ljusare grön, har bredare blad och vita blommor. Stjälken är kraftigare, markerat fyrkantig, och helt kal.

Gulmåra har bred ekologi och växer i betade torrängar, vägkanter och ruderatmiljöer (sandtag, stenbrott och jordhögar). Även på sandstränder och strandvallar hittar man arten. På Stora Alvaret klarar den att växa i hällmarker, karster och grusalvar. I den sistnämnda miljön delar den växtplats med ölandssolvända Helianthemum oelandicum och fårsvingel Festuca ovina. Plantor som växer i grusalvar får ett speciellt utseende, något som Rikard Sterner noterade och beskrev. De har ett krypande växtsätt, bladkransar och blommor sitter tätt och blomfärgen är mörkgul.

Gulmåra växer över hela ön vilket det höga antal inventeringsrutor där den är funnen indikerar. Det är endast i delar av Böda Ekopark som det är glesare med fynden. Arten förefaller lika vanlig idag som tidigare inventeringar visat.

Gulmåra är mångformig delvis kopplat till olika antal kromosomer (Kliphuis 1984). Blomningstid, utseende hos frukten och växtens hårighet skiljer mellan olika områden. I Norden är bestånden av gulmåra tetraploida (2n = 44) medan arten söderut i Europa ibland är diploid (2n = 22). Från Öland är endast vanlig gulmåra subsp. verum känd. I Centraleuropa växer gles gulmåra subsp. wirtgenii som är diploid. Den har som namnet antyder längre internoder (blomställningens sidogrenar är kortare än internoderna), längre blad och citrongula blommor som är luktlösa. Gles gulmåra växer i fuktängar och blommar tidigare än vanlig gulmåra. Underarten är noterad vid något tillfälle i Sverige (Tyler m.fl. 2007). För att komplicera det hela växer i södra Europa vanlig gulmåra som även den kan vara diploid.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr till frisk mark: torrängar, kalkhällmark, alvar, kalkberg, hällmarks-tallskog, öppen blandskog, sandmark, strandängar, strandvallar, betesmark, väg-, åker- och dikeskanter samt ängen. I torra, exponerade lägen kan gulmåra vara extremt småvuxen, i frodigare miljöer högvuxen, upp till halvmeterhög. Blommorna kan ibland ha en blekare, ljusgul färg (var. albidum), först noterat hos Eisen & Stuxberg (1869): ”der och hvar” (men det finns en viss risk för förväxling med gräddmåra G. mollugo × verum), säkrare hos Johansson (1897) och Fries (1932).

Gulmåra förekom enligt Johansson (1897) allestädes, vilket den gör även i dag. Den höga andelen provrutor med gulmåra visar att arten är en av de allra vanligaste gotländska växterna.

Gulmåra representeras på Gotland av två underarter: vanlig gulmåra ssp. verum och gles gulmåra ssp. wirtgenii. Den senare är bara känd från en enda tillfällig förekomst, så de uppgifter om arten som rapporterats under Projekt Gotlands flora torde avse vanlig gulmåra.

Gulmåra växer på öppen, torr, oftast sandig eller grusig mark på torrbackar och i naturbeten, övre delen av havsstrandängar, på kusthedar och i hagmarker. Man träffar också ofta på den på åkerrenar, vägkanter, banvallar, i grustag och andra torra, sandiga kulturmarker. Ofta ser man gulmåra lysa tillsammans med liten blåklocka på torrbackar.

Gulmåran är perenn, stationär och uthållig. Den är i Norden sydlig, i Hälsingland ostlig, värmekrävande och sen. I skogsstjärnans tid finns bara blad. I linneans tid slår de första blommorna ut, men blomningen sker främst i mjölkens och i ljungens tid. Även en mycket het och torr sommar blommar gulmåran rikligt, samtidigt som luddhavre kastar sina frön. Gulmåra kan blomma om i höstfärgernas tid. Cirka 5 cm långa basala skott övervintrar gröna.