gulkämpar

Gammal bofast art.

Gulkämpar är en ursprunglig men kulturgynnad art. I naturlig miljö växer den på havsstränder av växlande beskaffenhet - mer eller mindre blottade 1er-, sand-, grus- och klippstränder samt obetade strandängar. Arten är mycket betestålig och förekommer även på betade strandängar. Den är ofta ganska dominerande på fuktiga och tidvis översvämmade stränder men växer ibland också ganska torrt. I inlandet är den i stort sett bunden till vägkanter. Utmed vissa större, kustnära vägar, t ex E 6 och dess äldre sträckningar i mellersta och norra Halland, bildar den här och var i vägkanternas grussträngar långa, sammanhängande bestånd. Vägsalt anses ha gjort vägkanterna ännu lämpligare som livsmiljö för denna havsstrandsart, som redan Fries (1817) beskrev som ”växande vid vägar i norra Halland”.

Kustväxt vars pollen har registrerats vid Lillsjön i Kvistbro från omkr. 9 000 år sedan (Florin 1969).

Fr.o.m. 1989 är den under spridning efter större vägar gynnad av vägsaltning. Hösten 2011 hade spridningen fortgått och den sågs i flera ymniga och km-långa bestånd längs Europavägen mellan Örebro och Västerås och rikl. längs gamla E18 mellan Lanna och Lekhyttan 2011 (O. Nilsson, !).

Allmän på strandängar i Nordmaling, sällsynt vid södra delen av Höga Kusten och längre söderut.

1726 Plantago maritima L.

Within this polymorphic species several lower taxa are distinguished (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 188, 184f.; Fl. Eur. 4/1976, p. 41). The population in Europe, mainly along the coasts, is identified as subsp. maritima, here including subsp. serpentina (All.) Arcang. (probably an ecological variant according to Fl. Eur., I. cit.) in South European mountains. The E. European and Asiatic inland population is distinguished as subsp. salsa (Pallas) Hult. In N. America subsp. juncoides (Lam.) Hult. has a disjunct distribution in W and E, continuing on Greenland, Iceland and in N. Fennoscandia and arctic Russia. A restricted population in California is distinguished as subsp. juncoides var. californica Fem. The whole P. maritima complex has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 188, 384f. and map 180), although there are gaps in E. Asia and N. America. Further, subsp. juncoides occurs in southern S. America, probably as an indigenous plant. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 419.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre (ca 100) rutor vid förra inventeringen och då med ytterst få inlandslokaler.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanliga strandkämpar P. m. subsp. maritima i landskapet.

Gulkämpar växer som artepitetet antyder på saltpåverkade havsstrandängar, både betade och ohävdade. De havsnära lokalerna står för ca 50 % av fynden och resterande får räknas som inlandslokaler. På de sistnämnda växer gulkämpar på mer eller mindre kalkrik, ofta betad mark i kanten av kalkkärr, på tuviga friskängar och vid alvarvätar. Den klarar även att växa i den extrema miljön som grusalvar erbjuder. Sällsynt finner man växten i ruderatlika miljöer som gamla stenbrott. Däremot är gulkämpar knappast alls noterad från de öländska vägkanterna, en miljö som visat sig vara vanlig exempelvis i Småland (Edqvist & Karlsson 2007).

Utbredningen är jämn över ön med en övervikt för inlandslokaler på södra halvan där Stora Alvaret erbjuder många lämpliga miljöer. På norra halvan av ön är i stället de havsnära lokalerna i majoritet. Gulkämpar saknas inom norra delen av Mittlandet och Böda Ekopark. Sammantaget håller gulkämpar ställningarna i det öländska landskapet.

Gulkämpar är en variabel art vilket redan Linné noterade. Om detta vittnar många belägg i offentliga herbarier som samlats på Öland och namngivits som olika varieteter och subvarieteter. På alvaren finner man ofta en form med kraftig pålrot och vita hårtofsar i bladvecken.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, fuktiga, betade strandängar; även sandiga och steniga stränder. Också noterad på beten, sandhedar, kalkfuktängar, kalkbleke i utdikade myrar samt alvarmark.

Johanssons (1897) ”Allest. på stränderna; h. o. d. inpå öns s. del på åkerrenar, vägkanter och ängar” stämmer något så när än i dag, men gulkämpar saknas vid klippkuster. Arten tycks ha varit vanligare inne på Gotland under 1800-talet, möjligen ditkommen med transporter av och användande av släke (tång) som gödning till åkrarna. Förutom i Väskinde och Lummelunda är dagens utbredning något tätare än hos Englund (1942, inventeringar av Gotlands stränder 1928–36), som redovisade 423 lokalprickar på utbredningskartan för gulkämpar.

Endast vanliga gulkämpar ssp. maritima är känd från Gotland.

Gulkämpar växer på frisk till fuktig, ofta salthaltig jord, gärna i yttre delen av landstranden på leriga havsstrandängar, där den kan bilda en bård innanför havssäven tillsammans med havssälting, strandaster och salttåg. På torrare strandängar finner man den ibland högre upp tillsammans med glesstarr och strandkrypa. Arten står också på grusiga och blockiga stränder, i små ängsfragment mellan stenarna och man kan träffa på den i betesmarker även en bit från havet. På senare år har gulkämpar blivit allt vanligare på vägkanter av större och livligt trafikerade vägar, där växten ofta förekommer i en bred rabatt utanför asfalten. Den gynnas av saltningen av vägarna, som gör att flera andra vägkantsväxter inte längre trivs, men den gynnas antagligen också av kväveutsläppen från bilarna och kanske sprids den också till nya vägavsnitt med hjälp av trafiken. På utbredningskartan avtecknar sig vägnätet tydligt innanför de markerade förekomsterna på havsstränderna.

Gulkämpar sprids med frön, som kan flyta i dagar eller veckor (Romell 1938a). Småplantor har vi dock inte sett, utan arten uppträder som perenn med jord­stam. Jordstammen är dock bara cirka 1 cm lång eftersom dess äldre del ganska snart dör och upplöses. Inga gröna blad övervintrar. I blåsippans tid finns 5 mm långa violettaktiga bladanlag i rosett vid basen av fjolårsstängeln, som står kvar med axet, där fröhusens undre halvor sitter som bägare, som fortfarande kan innehålla några bruna elliptiska knottriga frön.
För gulkämpar känner vi endast två gamla observationer, på havsstrand. Vi har funnit den på 13 lokaler på havsstrand i den södra och mellersta delen av landskapet. Dessutom har arten under åren från 1990 setts allt oftare i vitt skilda delar av landskapet på kanterna av större vägar, som vintertid saltas (Wannberg 2014). Där kan den finnas i stor mängd, till exempel vid västra infarten till Bollnäs vid RV 50 och vid gamla E4 vid södra infarten till Iggesund. På sådana ställen är den ofta lätt att observera ”i förbifarten”, särskilt på hösten, men dessa förekomster har sällan kunnat koordinatsättas. På en lokal, i Ljusdal, är arten inplanterad i en rondell, som en del i en färdig matta med salttåliga växter. Arten tål saltning och är till och med beroende av koksalt för sin groning och första tillväxt (Scott 1985).
Det är troligt att arten har ökat på havsstränder. Den har dessutom funnit en ny miljö vid vägarna och ökar där tydligen snabbt. Arten är fortfarande så sällsynt på havsstrand att det är osannolikt att plantorna vid vägar har sitt ursprung där. Mer troligt är att de sprids i samband med vägskötseln.
Bild i Natur och vegetation, sid 546.