guckusko

Arten har inplanterats bl.a. i Graninge Ledingesjöns O-sida nära utloppet av Ledingån (Pierre). Junsele Solberg vid en gård V landsväg (Malmq.) 1979! Jfr också uppgift från Arnäs.

Kalkgynnad växt som torde ha varit väl känd till namn och utseende men saknas i Samzelius (1760, ms 1758).

Det tyder på att den möjligen inte fanns i Närke vid den tiden, vilket dock motsägs av mängden uppgifter under 1800-talet.

På ett 10-tal äldre lokaler hade den försvunnit fram till 1993. Ett 10-tal bestånd har flyttats eller inplanterats 1913–2001. Den länge kända förekomsten i Latorpsängen i Tysslinge rapporterades borta genom uppodling, igenväxning och inplantering i trädgårdar. Från en trädgård, dit de tidigare förts, återplanterades 3 bestånd till Kantängen 1962. Där räknades 14 plantor med 390 stänglar 2002 M. Rosenberg (B. Svensson 1970, Hallin ms). Den närliggande Torrängen genomgick samma renovering. Här bar 3 plantor drygt 80 stänglar 2002.

Hartman 1870.

Hot. Arten hotas av maskinellt skogsbruk innefattande dikning och slutavverkning.

538 Cypripedium calceolus L.

This calciphilous, mainly boreal species is reported among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphiatl., p. 280 and map 261) but has a tendency towards a circumpolar distribution. In N. America three slightly confluent varieties are distinguished, viz. var. parviflorum (Salisb.) Fem., var. pubescens (W illd.) Corell and var. planipetalum (Fem.) Vict. & Rouss. (cf. Femald, Manual 1950, p. 467). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 104.

Ca 13; åtta-nio nutida, alla i V. Bergslagens kalktrakter. Förr eventuellt en lokal i Ö (1), också den säkerligen kalkgynnad. Utbredningstyp: Kalk.

Flerårig ört med krypande jordstam. Upprätt, upp till en meter hög växt med strödda, mycket breda, oskaftade och parallellnerviga blad. De ovala bladen är oftast spetsiga, har en slät kant och är gleshåriga. Nerverna är på undersidan tydligt utstående. Blommorna är mycket typiska med sin gula skoformiga läpp och bruna smala kalkblad. Frukten är en uppåtriktad upp till 4 cm lång kapsel med längsgående åsar. Kan bli beståndsbildande.

Guckusko växer på frisk–fuktig kalkrik mark. Den finns företrädesvis i olika typer av skog som lundar och kalkbarrskogar men kan även hittas på hyggen och i rikkärr. Det är en sällsynt art som kan vara lokalt vanligare i kalkområden i norra Sverige. I södra Sverige är den mycket sällsynt med sydgräns i Västergötland samt på Öland och Gotland. Den finns dessutom bara sällsynt i rena fjällmiljöer.

Förväxlingsrisk:
Är med sina breda tydligt parallellnerviga blad lätt att känna igen även utan blommor.
Se dock upp med knipprötter (Epipactis spp.) som ofta har breda men inte lika kraftiga blad. Dessa har dock bladkanter med papiller (lupp!) förutom kärrknipprot (E. palustris) vars blad däremot är helt kala.

Guckusko är en nordlig, kalkgynnad orkidé, som hör hemma i lätt fuktig, något översilad skog på näringsrik mark, gärna i myrkanter. Det är fullt tänkbart att arten en gång förekommit i norra Kalmar län, även om avståndet är långt till de närmaste kända fastlandslokalerna (på östgötaslätten).

Guckusko växer halvöppet på frisk–fuktig, kalk- och mullrik mark, helst med ytligt och rörligt grundvatten. De fåtaliga lokalerna på dagens Öland utgörs av luckor i rikare ädellövskogar, en trädrik slåtteräng och i kanten av en kraftledningsgata. Samtliga lokaler bedöms ligga på gammal inägomark (f.d. lövängar).

Guckusko var förr spridd på Öland med fynd från 16 socknar och på flera lokaler fanns den fortfarande kvar på 1960-talet. Möjligen finns någon utplanterad förekomst bland de äldre uppgifterna. Plantor som tagits från Jämtland sattes under 1960-talet ut innanför Hagudden, Böda sn, och fortlevde några år (Lundqvists liggare). Guckusko har de senaste decennierna minskat kraftigt och frågan är hur länge den kommer att kunna räknas till den öländska floran. Främsta orsaken är att lövängsbruket upphört och därmed har de brynmiljöer där guckusko växte påtagligt minskat. I nuläget finns orkidén i tre socknar men ingen av lokalerna hyser någon livskraftig population. I stället krymper förekomsterna kontinuerligt och dessutom blommar de inte årligen. Utdikningar, igenväxning och uppodlingar har gått hårt åt de öländska förekomsterna. Även ökad beskuggning har gjort att den försvunnit från en sentida lokal. Samtidigt har kraftig gallring påverkat en förekomst. Förr hände det att blommorna plockades och plantor grävdes upp vilket ytterligare bidrog till att orkidén minskade. Den extremt torra och varma sommaren 2018 medförde att ingen planta orkade blomma följande år. Kan detta vara början på slutet för guckusko på Öland? Dessutom gör dagens hårda besökstryck på de få återstående lokalerna att marken runt jordstammarna trycks ihop vilket kraftigt försvårar spridningen av orkidén. På kartorna är kyrkan markerad i socknar med aktuella fynd.

Guckusko är den enda av våra orkidéer som inte sprider sitt pollen med pollinier utan i stället finns pollenet samlat i en slags "smet". Främst är det solitärbin som pollinerar arten och guckusko avger samma feromoner som finns hos vissa sandbin, släktet Andrena (Nilsson 1979). Bina som lockas till blomman hamnar nere i den stora, gula läppen. För att ta sig ut ur blomman får de krypa förbi en trång öppning där de begåvas med en pollensmet. Om biet sedan besöker en annan blomma kan detta pollen avsättas på märket och befruktning sker.

Liksom andra orkidéer har guckusko ett komplicerat samarbete med underjordiska svampar. För att ett frö ska gro måste groddplantan parasitera på en svamp (mykoheterotrofi). När sedan orkidén har etablerat sig och de gröna bladen börjat producera sockerarter övergår växten till ett samarbete där båda parter gynnas (mykorrhiza).

Guckusko är listad i EU:s habitatdirektiv bilaga 2.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Den rikaste förekomsten är belägen i en idegranslund i ett större myrkomplex. Här växer guckusko i fuktig, näringsrik miljö, något skuggigt. I blötare förhållanden, på en torvkulle vid myr växer den helt öppet. Arten är också känd från några växtplatser i ängen eller lövskog. Den förefaller kräva en fuktig miljö för att trivas; i mindre fuktiga förhållanden är en skuggig växtplats nödvändig.

Johansson (1897) trodde att arten funnits på flera lokaler, men blivit utrotad genom plockning och uppgrävning. Andra orsaker till att den i nuläget bara har två till tre lokaler är troligen utdikning och uppodling. En lövskogslokal, i Ganthem, är tynande och troligen redan borta. Här fördjupades ett närbeläget dike, vilket snabbt reducerade beståndet. Endast en stor lokal i Hejnum, känd av några inom lokalbefolkningen sedan början på 1900-talet (Pettersson ms), är fortfarande riklig. Förekomsten blev mer allmänt känd då den upptäcktes av Selma Karlsson, Bjärs, 1948. Hon hade sina kor i området, och när hon var där för att mjölka dem upptäckte hon guckuskon. Då fanns det bara någon enstaka blommande planta (Henning Johansson i artikel i Gotlands Allehanda 2012).

Guckusko är upptagen inom EU:s art- och habitatdirektiv.

Guckuskon växer på kalkrik, vanligen fuktig skogsmark med djupt mullskikt. Detta är en vegetationstyp som förekommer på många håll i Sörmland och artens nästan totala frånvaro i landskapet är svårförklarlig. Den förekommer emellertid rikligt på Munkön i Uppland som ligger mindre än en kilometer från Sörmlands nordliga kalköar och skulle mycket väl kunna tänkas dyka upp i Nämdö, Ornö eller Utö. Diverse muntliga uppgifter om guckusko från ortsbefolkningen bl.a. i Björkvik och Forssa har ej kunnat bekräftas.

Ingår i EU:s habitatdirektiv som en art Sverige förbinder sig att skydda i det ekologiska nätverket Natura 2000.

Guckusko är kalkgynnad och växer i Uppland ofta i örtrika ängsgranskogar, gärna i anslutning till kärrkanter och med rörligt markvatten. Den gynnas av att skogen är något luckig men missgynnas av alltför kraftig solexponering. Ibland kan den förekomma i lundar, men detta är en ovanlig biotop för arten i landskapet. Sekundärlokaler på vägrenar påträffas dessutom. Norra Uppland hyser en stor andel av Europas guckuskobestånd utom Ryssland, endast Jämtland och centrala Dalarna har likvärdiga eller rikare bestånd. De största bestånden finns mellan norra delen av Häverö socken och Östhammar samt i Älvkarleby kommun. Utanför det sammanhängande området i norra Uppland har den bara påträffats på ett tiotal lokaler i landskapet. Vissa bestånd i norra Uppland kan vara mycket individrika och på den rikaste lokalen har 11 400 stjälkar räknats som mest 2005 (EZA). Den huvudsakliga spridningen lokalt sker vegetativt med hjälp av jordstammar så att varje grupp härstammar från en individ.
Förändring - 8 %. – I den statistiska analysen ses en viss minskning. Samtidigt är skogsområdena nu betydligt bättre inventerade, vilket kan tyda på en större tillbakagång av antalet lokaler. Även om guckusko fortfarande är spridd i norra Uppland så har arten alltså tidigare haft en än större utbredning. Tillbakagången beror i första hand på skogsbruksåtgärder men lokalt har bebyggelse, plockning och uppgrävning bidragit till tillbakagången.

Guckusko är en ursprunglig skogsväxt. Arten omnämns från Gävletrakten första gången 1810 av Carl Johan Hartman. 1824 angavs den också från de klassiska guckuskomarkerna kring byarna Mårtsbo och Kubbo. Totalt är 15 gamla lokaler kända. Artens utbredning och förekomst verkar vara ganska oförändrad även om många lokaler tidigare skadades eller förstördes i det maskinella skogsbruket. Även uppgrävning och plockning har varit, och är måhända fortfarande, ett hot mot lättillgängliga växtplatser. Arten fridlystes redan 1941.

Lokaler med guckusko innehåller alltid andra intressanta skogsväxter och arten kan sägas vara den mest krävande signalarten bland den kalkrika gran- och sumpskogens örter. Ofta förekommer arter som tibast, ask, nästrot, tvåblad, underviol och skogsknipprot. Den mest antecknade följeväxten är dock stenbär (48%) följd av liljekonvalj, blåsippa, gran, piprör, vitsippa, ekorrbär, vårärt, ormbär och harsyra. Guckuskon växer på några lokaler även i skogsklädda rikkärr präglade av rörligt markvatten. Undantagsvis har den också påträffats i vägkanter och diken. Guckuskon blommar samtidigt med liljekonvalj, skvattram och skogsstjärna. Blomningen är ungefär en vecka tidigare på öppna lokaler än i sluten skog. Arten pollineras bland annat av sandbin (Antonelli m.fl. 2009), men knappast mer än en fjärdedel av plantorna sätter frukt. Fröna är små och kan spridas med vinden. Spridningen verkar mest ske lokalt. I några fall har dock uppenbart nyetablerade förekomster hittats.

Guckusko återkommer regelbundet på vissa lokaler, som besöks av dess beundrare. Många nya lokaler har upptäckts under senare decennier, i sällan besökta delar av skogen. Jordstamssystemet ger intryck av att vara långlivat och vi har inte sett några sannolikt unga nyetableringar. De många nyupptäckta bestånden är troligen gamla som tidigare har undgått upptäckt.

När tuvullen blommar och tjälen ligger kvar en bit ner i mossan vilar guckuskon i vinterstadium. De 8 mm breda, trubbiga skotten når till mosstäckets yta på myren, gröna i den 10 mm långa toppen, längre ned omgivna av ett vitt hölster. Fjolårsskotten är helt vissna. Guckusko blommar i Los, mellan 300 och 400 meter över havet, i slutet av juni. Blomningen varar cirka 14 dagar (Hedman 1988). Det är i ekorrbärets tid. Guckuskons blomning är över när Dactylorhiza-arterna blommar som vackrast. Blomknoppar förstördes av frost i Los 12–13 juni 1982. Fruktsättningen är oregelbunden, delvis av denna orsak (Hedman 1988). Blomningen är kortvarig, men guckuskon är lätt att se och identifiera på grund av sina breda bågnerviga blad som dock möjligen kan tyckas något lika tvåblad.