grönvit nattviol

Okänd miljö. - 1 (1).

[För denna art finns en osäker uppgift, citerad av Birger (1908a): "I småskogen vid vägen uppför Funäsdalsberget (Behm enl. Dusén).” Dusén (1880) lämnar inga ytterligare upplysningar. Med tanke på artens sällsynthet i grannlandskapen förefaller det säkrast att avvakta bekräftelse, innan arten upptas i Härjedalens flora.]

564 Platanthera chlorantha (Cust.) Rchb.

This slightly calciphilous species occurs in most of Europe (except N and parts of E and S) and adjacent parts of Africa and Asia.

Grönvit nattviol är ursprunglig men kulturgynnad.  Den växer i regel på fuktigare och näringsrikare mark än nattviol P. bifolia och tycks också klara igenväxning bättre än denna. De vanligaste växtplatserna är naturbetesmarker i olika stadier av igenväxning samt ganska fuktiga, glesa lövblandskogar, vilka i många fall utvecklats på gammal inägomark. Andra ganska vanliga ståndorter är bäckkanter, övergivna lertag, torpplatser, vallkanter och vägrenar. Arten kan i likhet med nattviolen uppvisa massblomning på övergivna åkrar samt på mark som utsatts för brand, täkt och slyröjning.

Grönvit nattviol har ökat under 1900-talet, vilket bl a kan förklaras av den allt rikligare tillgången på igenväxningsmarker. Kanske hör den också hemma bland de växter som gynnas av vår tids kvävenedfall. Denna teori stöds av en iakttagelse från en sommarstugetomt med talrika grupper av grönvit nattviol. De exemplar som sparades vid klippningen av den kraftigt kvävegödslade gräsmattan utvecklade en sällan skådad frodighet.

Grönvit nattviol missgynnas när tidigare hävdad mark planteras med barrskog eller växer igen till fullsluten skog.

Näringskrävande art i örtrik vegetation, spridd–allm. på Närkeslätten, saknas i Skogsbygdens näringsfattiga myrar och barrskogar. I Svennevad fann Kjellmert (1947) endast 3 bestånd. Genom bl.a. sin tålighet mot igenväxning är den nu vida vanligare än övriga nattvioler, i lövrika delar av Skogsbygden delvis allm. Den var under lång tid misskänd eller förbisedd men under 1900-talets andra hälft avslöjades flera hundra bestånd.

Dess växtplatser är obetade eller betade bryn, gläntor, vägkanter, lövdungar och -lundar, uttorkade strandkärr och bäckfåror, parker, trädgårdar och åkerdiken m.m.

Ett rikt bestånd, 250 ex., fanns i ekängen vid Sköllersta  prästgård 1938 då Broddeson (ms) ansåg att det var den rikaste förekomsten i Närke. Ett skogsskifte i Viby innehöll efter avverkning 1 000-tals ex. (Nilsson 1996b). Uppemot 400–500 ex. skall ha växt kring båthuset vid Kuggenäs i Götlunda 1991 (B. Norrgrann) och 485 ex. sammantaget i de 17 bestånden mellan Reträtten och Lugnet i Ånsta 1977 (H. Johansson). Vid resterna av Skarbomatorpet, ovanför Ullaviklint i Kil, sågs arten på 1990-talet på den 1802 övergivna tomten (M. Andersson).

Gammal bofast art. 

Tämligen allmän i V. Mälarområdet; strölokaler högre upp på Mälarslätten, i Skogslåglandet. - mestadels utgången genom igenväxning i sen tid - samt i kalkområdet i SV. Bergslagen. Sydlig, värmefordrande. Troligen härdig åtminstone t.o.m. nedre Skogslåglandet. Den omotiverat ojämna utbredningen i SÖ tyder på ofullbordad spridning (här och annorstädes). Utbredningstyp: S10 (pS4?).

Larsson 1851.

Grönvit nattviol växer i regel mera beskuggat än nattviol P. bifolia och på något fuktigare och näringsrikare mark. Man påträffar den i måttligt fuktig, naturlig ängs- och hagmark och i gles lövskog. Den är mer tålig mot igenväxning än nattviol och uppträder ofta talrikt under ängarnas och hagarnas igenväxningsfas. Liksom nattviolen håller den gärna till i skogsbryn, på vägkanter och åkerrenar samt på övergivna åkrar.

Grönvit nattviol var något förbisedd under 1800-talet (vilket visas av att flera gamla herbarieexemplar under namnet P. bifolia ombestämts till P. chlorantha) men har tydligt ökat både i utbredning och frekvens under 1900-talet. Den genomlöper alltså en utveckling motsatt nattviolens P. bifolia.

Grönvit nattviol växer på torr–frisk, ofta kalkrik mark och klarar både halvskugga och mer solöppna förhållanden. Orkidén missgynnas av alltför hård hävd och gynnas i stället av viss igenväxning, åtminstone i den tidiga fasen. Grönvit nattviol är vanlig på alvarets enbuskrika torrängar samt i tuviga och måttligt betade friskängar. Den ses i glesare skogar med ädellöv, hässlen och rikare tallskogar. På alvarmark är den funnen i extrema miljöer som grusalvar, uttorkade vätar och även i karster. Vid igenväxning av åkermark är den snabb att kolonisera och växer även i brukade åkerkanter och vägrenar. Ölands få kvarvarande slåtterängar hyser också grönvit nattviol. Orkidén förefaller ha en ovanligt stor amplitud vad gäller markens fuktighet och tillgång till solljus.

Grönvit nattviol är vanlig över hela Öland, speciellt frekvent på Stora Alvaret, i östra sjömarken och Mittlandet. Den saknas endast i de kalkfattiga barrskogarna längst uppe i norr, Böda sn. På det trädfattiga sydöstligaste Öland finns en liten utbredningslucka. Grönvit nattviol har gynnats av den igenväxning och minskat betestryck man ser idag jämfört med i början av 1900-talet. I Sterner (1938) framhävs att arten är mer sällsynt än nattviol P. bifolia; idag råder ett motsatt förhållande.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Skuggig skogsmark, oftast barrskog men även lövskog och blandskog, ängen, fuktig betesmark, källmyrar och axag/knappagmyrar. Saknas i det inre av ön, kanske p.g.a. strängare vintrar eller sena nattfroster. Missgynnas av slåtter och bete under blomningstiden, men verkar tåla igenväxning. Johansson (1897) angav frekvensen ”H. o. d.”, som motsvarar dagens förhållanden.

Grönvit nattviol växer i allmänhet på något fuktigare och skuggigare ståndorter än natt-viol och den klarar igenväxning bättre, vilket gör att den oftare förekommer i lövskog. Kanske det är dessa preferenser som fått den att öka sedan mitten av 1900-talet, när landskapet växer igen.

Grönvit nattviol hittas i lövsnår, ängsmark i lövområden, örtrika skogar och rikkärr. Den är mer skugg- och näringsgynnad än nattviolen och saknas alldeles i hed- och fattigkärrsmiljö. Den grönvita nattviolen gynnas av igenväxning och ökande eutrofiering och har under de senaste hundra åren ökat starkt, särskilt i inlandet. Den var vid mitten av 1800-talet endast känd från några lokaler i skärgården och på Södertörn (Thedenius 1859) samt från allra västligaste Sörmland (Hellbom 1851). Malme (1891b) kände bara till den från ytterligare en lokal, Djulö i St. Malm, i västra delen av landskapet. Detta kan nog delvis bero på att man inte tillräckligt uppmärksammade arten, men den var säkerligen också sällsyntare än nu. Utbredningsluckan i Hultén (1950) avspeglar detta förhållande. Numera är de båda arterna nästan lika allmänna i sydvästra Sörmland. Den grönvita nattviolen har ökat på liknande sätt i andra svenska landskap.

Hybriden mellan nattviol P. bifolia och grönvit nattviol förekommer någon gång där föräldraarterna växer tillsammans.

Grönvit nattviol växer i bland- och lövskogar, snårmarker, samt igenväxande ängs- och hagmarker, oftast mer näringsrikt och skuggigt än nattviol.
Förändring + 39 %. – Arten har ökat kraftigt. Den gynnas av tidiga igenväxningsfaser. I Södermanland har en kraftig ökning skett i inlandet, där arten nu är vanlig. I Uppland är den dock ännu ovanlig i de inre delarna av landskapet.