grönstarr

Gammal bofast art.

[En uppgift av Bramryd & Holgersson (1978) om grönstarr på Torkilstöten vid Ljungdalen har inte kunnat bekräftas.]

520 Carex tumidicarpa N. J. Anderss.

Syn.: C. demissa Homem.

This species belongs to the critical C. flava group. It occurs in parts of N., W. and C. Europe (approximately mapped) and in eastern N. America. Thus, it belongs to the amphi-atlantic plants (not mentioned in Hultén, Amphi-atl., because of uncertainty concerning its American origin; cf. Circumpol. I, p. 170).

Grönstarr är ursprunglig men kulturgynnad. I naturlig eller någorlunda naturlig miljö växer den på stränder vid sjöar och vattendrag samt i källflöden, översilningskärr och fuktstråk i sumpskogar. Vanliga kulturståndorter är dammstränder, fuktstråk i naturbetesmarker samt fuktiga stigar, skogsvägar och körspår. I s k skyddsdiken på kalhyggen finns den ofta bland pionjärväxterna.

Arten har tidigare ofta misstolkats och vanligen blivit bestämd till ärtstarr C. viridula var. viridula, någon gång kanske också till knagglestarr C. flava eller näbstarr C. lepidocarpa. Detta är den viktigaste förklaringen till den stora skillnaden mellan antalet aktuella och äldre uppgifter.

Knagglestarrgruppen Carex flava m.fl.

Grönstar C. demissa, knagglestarr C. flava, näbbstarr/jämtstarr C. lepidocarpa och ärtstarr C. oederi

En grupp starrar som utmärker sig genom sina rundade honax och rent gröna fruktgömmen med långa spröt som gör axen spikbollslika. Samtliga arterna är tuvade med ljusa basala slidor och rent gröna platta blad där stjälkens stödblad är tydligt längre än axsamlingen. Axfjällen är rätt trubbspetsade, brunaktiga, oftast med en grön nerv och saknar alltid en vit hinnkant.

Arterna växer på frisk–fuktig, helst öppen och gärna kalkrik mark. Man ser dem gärna i rikkärr och artrika fuktängar men de ses även ofta i diken, körspår, hällkar och på stränder och liknande. De olika arterna är totalt sett vanliga i hela landet men vissa arter är, framförallt i de södra delarna, mer knutna till rena rikkärr. Knagglestarr är den arten man kan förvänta sig att träffa på även i fjällen. 

Förväxlingsrisk:
Segstarr (C. extensa) och glesstarr (C. distans) är två arter som uteslutande växer på havsstränder och liknar mycket Carex flava-gruppen. De har dock något mer utdragna, ej klotrunda honax. Viktigt är också att axfjällen har små utdragna uddar som bildas av en utlöpande mittnerv. Segstarr har dessutom typiska köttiga U-formade blad.
Ängsstarr (Carex hostiana) har små utlöpare med enstaka strån och är alltså inte tuvad. Axfjällen är dessutom mörkbruna med en tydlig vit hinnkant.

Allm. på delar av Närkeslätten och i Skogsbygdens näringsrikare delar. I Svennevad och Viby noterades vardera ett 40-tal lokaler (Kjellmert 1947, Nilsson 1978).

Växtplatser är kärr, bäckar, diken, vägkanter m.m. I myren N om Mosjön i Ramundeboda växte grönstarr 1993 på dyblottor och i det nygallrade Svartkärreservatet i Hidinge 1989 på kalkrik lövmull. Den sågs 60 cm hög i en översilad sluttning i en f.d. äng vid Åtorp i Götlunda 1984.

Utbredning i stort som C. oederis. Vanligare i nedre Skogslåglandet, troligen av lägre frekvens i V. Bergslagen (som strandväxt). Utbredningstyp: N1.

Sluttningskärr särskilt vid sipperstråk, intill bäckar och källdrag, i sipperpåverkade ktippskrevor, någon gång mosselagg, sötvattenpåverkad havsstrandäng och kulturskapade ståndorter såsom stigar, diken. Flertalet kända fynd före 1977 sammanfattade av Mascher (1978a). - 32 (10).

Hård 1935.

Carex tumidicarpa
Grönstarr växer på fuktig jord i halvsluten vegetation, gärna i måttlig skugga. Man påträffar den i lövsumpskog och skogskärr med rörligt vatten, i strandkärr, längs skogsbäckar, på sötvattensstrandängar samt i fuktdrag i betesmark. Arten är störningsgynnad och uppträder ofta på hyggen, dikeskanter, stigar, brukningsvägar och traktorspår.

Grönstarr växer halvskuggigt på fuktig–våt mark i skogskärr, gläntor i blandskog, videkärr samt sumpskogar med klibbal eller glasbjörk. Häften av fynden är gjorda i fuktiga och störda miljöer som gamla sandtag, stenbrott, körspår i skogen, diken och hyggen; många av lokalerna är kalkfattiga. Men grönstarr kan också växa solöppet i kalkgyttja på alvarmark (belägg i S bestämning Thomas Karlsson). Övergångsformer som liknar näbbstarr C. lepidocarpa subsp. lepidocarpa ses på dessa lokaler.

Utbredningen på Öland är koncentrerad till något kalkfattiga områden som norra Öland (Böda–Persnäs sn), västra kustskogen och isälvsavlagringar vid Köping tall med omgivningar. Det finns ströfynd från Mittlandet och Stora Alvaret. Jämfört med tidigare inventeringar är fynden fler, troligen beroende på att grönstarr och närstående taxa har uppmärksammats mer.

Grönstarr känns igen i fält på sina breda, gröna–mörkgröna blad. Det nedersta honaxet sitter långt ner på strået och är rätt långskaftat. Fruktgömmets näbb är rak eller svagt böjd. Den närstående näbbstarr har fruktgömme med en tydligt tillbakaböjd näbb.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Grönstarr växer helst på blottad lerjord, sand eller myrjord i körspår, hyggesspår och diken, men även i grustag, fuktig, lerig eller sandig betesmark, fuktiga avbanade ytor, körvägkanter och ledningsgator. Den är mer sällsynt i naturliga miljöer, t.ex. videsnår, lövskogskärr och fuktsvackor med bar jord i skog och bäckkanter. Grönstarr är ovanligare i de södra och de norra delarna av ön. Arten är sent urskild, varför säkra jämförelser med äldre källor ej kan göras. Grönstarrens växtmiljöer är dock sådana som i hög grad hör modernt skogsbruk till, med diken, hyggesplöjning och körspår, så troligen är grönstarr vanligare nu än förr.

Grönstarr växer i de flesta fuktiga miljöer, dels i halvskugga i fuktiga blandskogar och skogskärr dels solöppet i öppna kärr och fuktängar i hällmarker och naturbeten. Den förekommer också gärna vid dammar, i diken, på vägkanter, utefter skogsvägar, stigar och små körvägar samt på hyggen. Under förra inventeringen urskildes den inte konsekvent från ärtstarr, vilket förklarar den skenbart stora ökningen.

Grönstarren växer ofta tillsammans med ärtstarr i fattigsjöarnas strandzon på mineraljord. Vanligast är den emellertid på bar jord vid stigar, vägdiken osv. både på mineraljord och humus. Grönstarren har en stor fröreserv i barrskogsmark och hör till de tidigaste kolonisatörerna i skyddsdiken och körspår på hyggen där den växer tillsammans med pillerstarr, gråstarr och stjärnstarr. Grönstarren urskildes redan på 1800-talet, men var länge sammanblandad med ärtstarr, även i flororna. Ärtstarren saknas emellertid inom stora delar av grönstarrens utbredningsområde. Äldre uppgifter om ärtstarr avser därför till stor del denna art.

Grönstarr tillhör det svåra Carex flava-komplexet. Där den växer tillsammans med knagglestarr och ärtstarr, som i Jättendal, i fastmarkskärr öster om Bredstrandstjärn, skiljer knagglestarr ut sig tydligt, medan grön- och ärtstarr är svåra att skilja åt.

Tre fynd har gjorts av plantor som har uppfattats som hybrider med knaggle­starr och ett av hybriden med den i Hälsingland inte påträffade arten ängsstarr C. hostiana, se dessa.