gråvide

604 Salix cinerea L.

This rather polymorphic species is mainly restricted to Europe and W. Asia. Besides the main type (subsp. cinerea) through Europe and W. Siberia the W. European subsp. atrocinerea (Brot.) Silva & Sobr. is mapped. In the Alps the closely related S. laggeri Wimmer has a restricted distribution. S. cinerea is introduced into eastern N. America.

Gråvide är ursprungligt men kulturgynnat. Det växer enstaka eller snårbildande på fuktig eller ganska fuktig mark vid stränder, i kärrkanter och fuktängar samt utmed diken.

Allm.–täml. allm. på fuktiga stränder och i diken m.m.

Omkr. 5 500 år gamla lämningar av gråvide har hittats vid Ervalla station i Axberg (Kjellmark 1899) och, enl. osäker artbestämning, i Skagershult vid Tärnsjömyren i sjönötstorv (Post 1909a).

Gammal bofast art.

Spridd i landskapet, förr åtskilligt förbisedd.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 31–45 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt gråvide S. c. subsp. cinerea i landskapet.

Gråvidet är mer näringskrävande men också mer skuggtåligt än bindvide. Det växer vid stränder, i mader, kärrkanter och småvatten, på fuktiga ställen i skog samt i skogsbryn. I mader och myrlaggar håller sig oftast arten nära fastmarkskanten, vid sjöstränder något högre upp än bindvide. Gråvidet är dessutom vanligt i buskage på öppen mark, i bryn samt utmed väg- och åkerdiken. Arten slår ofta upp på fuktig, övergiven åker- och betesmark liksom på nyligen avplanad mark.

Gråvide växer på fuktig, gärna näringsrik mark och ses i sumpskogar, i kanten av skogskärr och betade fuktängar. Det är en typisk igenväxningsart i fuktängar som lämnats för fäfot. Gråvide är vanlig i vattenfyllda stenbrott, sandtag, längs diken, bevattningsdammar och fuktiga åkerkanter. Sällsynt är den noterad på steniga havsstränder och i vattenfyllda karstsprickor.

Gråvide är vanlig på Öland och spridd över hela landskapet inklusive Stora Alvaret. Igenväxning av fuktiga marker har gynnat arten.

Gråvide växer ofta som en halvklotformad, ganska tät buske. Årskvistarna är tätt och grått filthåriga; även fjolårskvistarna är tätt filthåriga. Vedåsarna är långa och tydliga. Bladen är omvänt ägg- eller lansettformade. Unga blad och bladskaft är tätt filthåriga.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktig till frisk skogsmark: barrskog, blandskog, lövskog, igenväxande ängen; även i sumpskog, vid skogskärr, i kantskog mot myrar. Gråvide förekommer också i öppna lägen i kalkfuktängar, källmyrar, vätkanter, bäckar och rännilar. Arten är även spridd till diken, åkerrenar, bryor, grustag och stenbrott. Den är vanlig vid skogsvägar i fuktiga miljöer och koloniserar snabbt störda ytor, exempelvis hyggen. Genom sitt breda val av biotoper är gråvide den vanligaste Salix-arten på Gotland (jfr Pettersson 1958 s. 56) och har noterats i en ganska hög andel av provrutorna.

Gråvide visar en stor variation, från källmyrarnas svältvuxna exemplar, ofta knappt halvmeterhöga småbuskar med små blad (upp till 3–4 cm långa), till kraftiga, flera meter höga buskar med stora (upp till 10 cm långa) blad. Variationen är miljöbetingad; en förflyttning av en planta från en biotop till en annan kan förvandla en dvärg till en jätte.

Johansson (1897) bedömde gråvide som ”mycket allm.”, vilket gäller även i dag. Den är spridd över hela Gotland med undantag av L. Karlsö. Gråvide finns också på Gotska Sandön, men är här inte vanligt.

Endast vanligt gråvide ssp. cinerea är känt från Gotland.

Gråvide växer på fuktig till blöt, måttligt näringsrik mark och förekommer i kärrkanter, lövskogsbryn, sumpskogar, utefter dammar och diken, på åkerrenar, vägkanter samt i igenväxande fuktiga betesmarker och övergivna stenbrott. Arten har ökat sedan mitten av 1900-talet förmodligen som en följd av den allmänna igenväxningen.

Gråvide är ursprunglig i landskapet. Arten beskrivs som allmän eller tämligen allmän i tidigare botaniska skrifter. Den har sannolikt ökat betydligt efter upphörd hävd av stränder och fuktängar.

Arten är mycket vanlig längs kusten och på öarna. Den växer här ofta kring utsötade isolerade gölar och i små sumppartier i skogen, men även ganska torrt på klappergrus eller hällar ovanför den egentliga stranden. I skogsbygden i nordvästra Gästrikland är gråvidet inte alls lika vanligt och växer nästan enbart vid rinnande vatten.

De vanligaste följeslagarna till gråvide är älggräs, kråkklöver, grenrör, glasbjörk, strandlysing, klibbal och topplösa.

Gråvide liknar mest bindvide och är ibland svår att skilja från denna. De karaktärer som vi har haft mest hjälp av är bladform, bladstruktur och storleken på stiplerna. Gråvide har mer avlånga blad som är bredast nära mitten, bindvidets blad är något kortare och bredare och största bredden finns närmare spetsen. Bägge arterna har oftast stipler men de är mindre på gråvide. Gråvidets blad har något slätare bladöversida än bindvidet, som har tämligen grovt mönstrad blad­översida, med upphöjda fält mellan nedsänkta nerver, vilket är ett av den artens särskilda kännemärken.

Gråvide koloniserar snabbt och talrikt vägkanter och annan störd mark i skogen och jordbrukslandskapet, på liknande sätt som sälg och svartvide. Arten koloniserade efter ett decennium älvbotten i Ljusnan som blottlagts genom kraftverksbygge, och fanns efter 12 år på en sandbank i Galvån som lagts upp av högvatten.

Arten bildar inte vad vi vanligen kallar träd, utan buskar bestående av många klenare stammar. Den är lägre än sälg men högre än bindvide. Den kan även så långt norrut som i Ramsjö bli 4–5 m hög. Gråvidebuskar kan bli mycket gamla, med döda nedtyngda stammar nertill och nya därovan och centralt.

Gråvide blommar i allmänhet något efter sälg, i vitsippans tid, men har någon gång setts komma före sälgen. Det sprider frön i övergången mellan skogsstjärnans och ekorrbärets tid, samtidigt med svartvide. Spindelnät och grankvistar i strandskogen blir fulla med dun.