Taxasida

gräsnate

Potamogeton gramineus

L.

gräsnate är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Anders Delin
Översikt
Översikt

gräsnate är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • gräsnate
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Potamogeton gramineus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Potamogeton gramineus L.
Svenskt namn
gräsnate
icelandic
Grasnykra
norwegianBokmal
grastjernaks
norwegianNynorsk
grastjørnaks
Finskt namn
heinävita
finlandSwedish
gräsnate
Danskt namn
Græsbladet vandaks
Foton
Anders Delin
Ljusnan vid bäckänge, Segersta 2013-07-23
Anders Delin
Hasselasjön, åmynningen, Hassela 2014-09-03
Anders Delin
Hasselasjön, åmynningen, Hassela 2014-09-03
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart, särskilt allmän i älvarna. Mycket variabel.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

115 Potamogeton gramineus L.

This rather variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. Hybrids with several related species occur, which may have influenced the mapping. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 110 and map 101).

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Gräsnate är ursprunglig i området och växer på grunda sand-, grus- och stenbottnar i sjöar och vattendrag med ganska höga pH-värden samt i gölar nära havet. Den förekommer både i lugnt och i hastigt strömmande vatten.

Arten missgynnas sannolikt av vattenförsurningen men ännu märks ingen påtaglig förändring i utbredning eller frekvens, vilket kan bero på att flera av de aktuella vattnen med gräsnate kalkas sedan mer än ett decennium.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Spridd i sjöar, bäckar och diken, ibland även på uttorkade stränder och i hällkar. I Hjälmaren uppträder massförekomster kring sänkningsskären på grunda bottnar. Nilsson (1986) har sett en tillbakagång i Hjälmaren p.g.a. igenväxning. Vid Gottersätersmossen i Axberg har man funnit mångtusenåriga lämningar av arten (Sernander & Kjellmark 1896). Den benämndes gräsnate (Gellerstedt 1831, Samzelius ms 1758).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Ca 60 kända förekomster, ojämnt fördelade inom lägre trakter (flest på Mälarslätten och i nedre Skogslåglandet). Tämligen jämnt utbredd över större delen av Sverige, varför oligotrofbygdernas luckor/frånvaron i Övre Bergslagen ej kan skyllas klimatomständigheter. Däremot troligen dess anspråk på tämligen näringsrik omgivning: de flesta fynden i utpräglat eutrofa vatten, ett fåtal i oligotrofa (och då ofta inom kalkområden eller i grunda, igenväxande vikar m.m.). Utbredningstyp: S2.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Sannolikt ganska förbisedd.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Storsjön."

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Gräsnate växer i regel på ringa djup i rena sjöar, åar och bäckar. Arten föredrar sten-, grus- eller sandbotten och påträffas ofta i ganska exponerade lägen eller i starkt strömmande vatten. Den uppträder endast sällan i diken, dammar och gölar.

Gräsnate hybridiserar med flera närstående arter. Särskilt hybriden mellan gräsnate och ålnate P. gramineus × perfoliatus är mycket lik gräsnate och dessutom rätt vanlig; det är troligt att några uppgifter om gräsnate beror på förväxling med denna hybrid.

Gräsnate har troligen minskat under 1900-talet beroende på sjösänkningar, försurning och rätning av vattendrag. Ett exempel är att arten försvunnit från de yttre delarna av Ljungbyån i södra Kalmar län men finns kvar i de inre, mindre starkt påverkade.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Gräsnate växer i grunt, stillastående eller svagt rinnande sötvatten, ofta på kalkgyttja. I Sterner (1938) uppges den förekomma i brackvattenpölar men detta är inte noterat under inventeringen. Gräsnate är vanlig i lite större vätar, alvarträsk och skogskärr. När sommartorkan slår till ser man plantor som ligger direkt på den exponerade kalkgyttjan. I kärr med bunkestarr Carex elata eller ag Cladium mariscus växer gräsnate mellan tuvorna av sina mer högväxta grannar. Ibland är den funnen i källor och utmed sjöstränder (Hornsjön, Högby sn). Gräsnate förekommer även på kulturpåverkade lokaler som dammar, vattenhål, diken och kanaler. Växten har en speciell förkärlek till vattenfyllda gamla stenbrott.

Gräsnate är ganska jämnt spridd över Öland med de rikaste förekomsterna inom Mittlandet och på Stora Alvaret. Utmed västra stenkusten växer den i övergivna stenbrott och täkter. Utbredningskartan i Sterner (1938) stämmer förvånansvärt bra överens med dagens bild. Gräsnate är funnen i samma antal socknar som då men en viss minskning bedöms ha skett, bland annat är den försvunnen från brackvattenlokaler. Jämfört med Sterner (1938) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gräsnate känns bäst igen på sina undervattensblad som är ostjälkade, avlånga och spetsiga med en fint tandad kant. Detta skiljer den från bland annat gäddnate P. natans, bäcknate P. polygonifolius och rostnate P. alpinus som alla saknar tandning på sina undervattensblad. Flytbladen hos gräsnate är ovala och långskaftade. På lokaler som snabbt torkar ut utvecklas sällan några flytblad.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. Bäckar, diken och kanaler, grunda träsk, myrkanter, någon gång i bryor och dammar. Johansson (1897) betecknade den som ”Täml. allm.”; frekvensen verkar alltså inte ha förändrats under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Gräsnate växer på sten-, grus- eller sandbotten i ganska näringsfattiga sjöar och dammar, ofta i grunt vatten. Den är vanligast nära kusten.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i ganska näringsfattiga till måttligt näringsrika vatten, men ej i försurade sjöar och vattendrag, helst på sandiga, steniga bottnar med tunt dylager. Minskande och hotas av försurning och av bete av kanadagäss. Vanlig vid Vänern, mindre vanlig i Sjuhäradsbygden, sällsynt i övrigt. 367 lokaler i 201 rutor (24%).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Gräsnaten växer i grunt sötvatten, särskilt i medelrika sjöars strandzon, men också i diken och vattengropar. Eftersom den vanligen växer på grunt vatten blir gräsnaten ofta torrlagd vid lågvatten och kan då i motsats till flertalet natearter fortsätta att växa och även blomma på land. Gräsnate bildar ofta hybrider med andra natearter, särskilt med ålnate. Sådana hybrider kan i vissa sjöar bilda vidsträckta, svåridentifierade bestånd.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Gräsnate förekommer främst på grunda sandbottnar i måttligt näringsrika sjöar. Den kan även finnas i mindre vatten, till exempel dammar och hällkar i skärgården, men saknas i stort sett i brackvatten.
Almquist anger arten som särdeles vanlig i Dalälven. Vid Upplandsflorainventeringen har få fynd rapporterats från Dalälven. Orsaken till detta är oklar. Möjligen överdriver Almquist artens vanlighet i Dalälven eller så är den starkt förbisedd i detta område på senare år. Ytterligare en möjlighet är att en minskning verkligen har skett i Dalälven. I så fall ligger det nära till hands att misstänka älvens reglering som en orsak.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Gräsnate är en ursprunglig vattenväxt. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1863.
Vanliga följeväxter är svalting (31%), löktåg, sjöfräken, hårslinga, gul näckros och säv.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Gräsnate föredrar något större och djupare vatten än rostnate, men klarar korta eller långa perioder med lågt vatten utmärkt. När den under en längre tid växer på våt dy i kontakt med luften utvecklar den färre tunna blad av undervattenstyp men fler tjocka blad av flytbladstyp. Skotten blir då också kortare. Den är sedd blommande under vatten i Gröntjärn, där den har mycket smala blad, upp till 4 mm breda. Även i den näringsfattiga klarvattensjön Hölesjön i Rengsjö blir arten i gles låg vass småvuxen och är där även steril.

Från äldre tid finns uppgifter om hybriderna med grovnate, gäddnate och ålnate (se dessa). 

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Gräsnate förekommer framförallt i rinnande vatten, särskilt i älvarna och de större åarna. Den växer på fasta mineralbottnar och tål inte att frysa in under vintern. Ibland går den också upp i mindre skogsåar och bäckar, främst på steniga, forsande ställen. Då kan den växa grunt, t.o.m. där det torkar ut under sommaren. Gräsnate förekommer även på djupt vatten i klara och medelrika skogssjöar, gärna på sandbotten. I näringsrikare sjöar kan den finnas om vattenomsättningen är god, t.ex. i Tuna Marmen. I kustbandet växer den gärna i småbäckar, t.ex. i Timrå Märlobäcken och Njurunda bäcken i Rönnbottensviken, och den kan även finnas i utsötat havsvatten, åtminstone i Alnösundet vid Alnö Johannesnäs.
Gräsnaten är mycket mångformig, sannolikt främst beroende på dess många ståndortstyper. I djupa strömfåror kan den bli mycket lång, 3–5 meter, som i Haverö Ytterturingen; den är då i regel långbladig och saknar flytblad. I lugnt vatten utvecklar den flytblad, mera rent gröna än gäddnatens, t.ex. i Attmar Österlångedssjön.