gråal

Gråal är sannolikt en spontan invandrare i Ätrans dalgång och utmed Viskan uppströms Veddige. Dessutom har den planterats, ibland som skogsträd, och förvildats här och där i landskapet. De spontana förekomsterna växer ofta i blandbestånd med klibbal A. glutinosa, dock inte i alkärr. Som planterad tycks den klara sig hyggligt på ganska torr mark och sprider sig lätt, främst genom rotskott.

Odlad som skogs- och parkträd; kvarstående eller tillfälligt förvildad oftast på fuktigt underlag. 

Allm.–täml. allm. i de nordvästra delarna av Närke, exempelvis 87 bestånd inom 6 km² i Garphyttan–Ånnabodatrakten i Kilsbergen i Tysslinge (Löfgren 1994). Den är delvis koncentrerad till landskapets kalkområden, vilket motsäger att arten är indifferent till kalk som hävdas i Flora Nordica 1. Gyllenhaal (ms 1774) anmärkte gråalen särskilt från Asker och Sköllersta vid sina besök i kalkområdena.

Huvuddragen av utbredningen är känd sedan länge. Vid inresan i Närke noterade Tidström (ms 1756) gråalen mellan Djupadal och Glanshammar. På ungefär samma plats på Käglan såg Wahlenberg (1826, ms 1821) ”mycket av” arten. En annan resenär antecknade gråalen vid Askers kyrka: ”Den följde oss sedan genom hela Nerike, men naturligare, både till växtställe och structur. I Asker var den buske” (Indebetou 1824). Afzelius (ms 1772–1789) anmärkte den särskilt från trakten mellan Vretstorp och Blackstad och Törneros (1827–1838) såg på Vibyslätten ogenomträngliga snår av idel arre, d.v.s. gråal, i vägdiken, hagar och backar.

I vissa socknar var den allmännare än klibbal. (Gellerstedt 1852, Hartman 1866). Gråal förekom i Närke ”mest i landet efter Norrland” (Nyman (1868, Fransson 1965). På kartskissen i Andersson (1893) fanns gråal allm.–spridd V om en linje Vättern–Läppe och ansågs vara på fortgående spridning SÖ-ut längs Hjälmaren och Arbogaån.

I södra Närke spårade Sernander (1900) en tydlig spridningstendens. Enligt A. Råhlén, Råå gård, saknades gråal längs Vättern från Kråksången i norr inåt landet till Nytorp och söderut till Nydalen 1925 (Broddeson ms). Den fanns ”flerstädes på Vätterns stränder och i det inre av Hammar” (Segerström (1932).

Gråalen söktes vid Porla av flera botanister men hittades aldrig (Wahlenberg ms 1821). Kjellmert (1947) letade noggrant i Svennevad och fann en enda lokal. Numera finns gråalen österut längs hela Hjälmarstranden på 24 lokaler i Rinkaby och 26 i Glanshammar (Nilsson 1986).

Riktigt stora gråalar är inte kända. Ett träd vid Svartån i Snavlunda i Längbro är i bho 149 cm (Löfgren 2000a), ett i en bäckdal vid Ösjö i Viby 115 cm (Nilsson ms).

Växtplatser är stränder, brottområden, grustag m.m. Den finns även i bryn och igenväxande åkrar m.m. I kalkområden, bl.a. i Latorp, är den delvis allm. och ymn.

Gråal var allmänt järnvägsodlad i Sverige (Sundius 1906). Utom ovan redovisade alléträd är den sedd planterad som vägträd vid Karlslund i Längbro 1999 och häckväxt vid sommarstuga vid Ekeby i Almby 1993.

Allmän i Bergslagen och övre Skogslandet S härom lokalt allmän-tämligen allmän längs Dyltaån, i Hedströmmens dalgång samt inom och nära Centrala kalkområdet i Sala; för övrigt ’tämligen sällsynt Den låga frekvensen i Östra Svealand liksom i Östra, S. och Västra Götaland tycks utgöra en spridningslucka, föga bestämd av vissa negativa mark- och klimatförhållanden. Gråalen är visserligen i Sverige mest allmän inom och ovan Bergslagen men uppträder S Östersjön lika allmänt i Nordtyskland, Polen m. m. Utbredningstyp: N1.

Den ojämna frekvensen uppmärksammades alltså av Wahlenberg: " Uppom Kolsva bruk blef Alnus incana ganska allmän" (Wahlenberg manuskript 1821). Underlag saknas ännu för att säkert bedöma, om spridningen sedan dess fortgått S-ut. Längs S. Hedströmmen etablerad på 1800-talet, också kring åns nedre lopp, där den insamlades redan 1839 (Post, S). Att den ännu är bofast här tyder på, att inga avgörande ekologiska omständigheter hindrar fortsatt spridning till Mälarslätten. En skillnad i ståndortsval syns dock föreligga mellan olika områden. Medan gråalen i NV, i synnerhet i Bergslagen, gärna även växer på ·torr mark, syns den i Ö och SÖ (där nederbörden är lägre) i hög grad vara knuten till bäckdalar, å- och sjöstränder samt genomsilningsmark.

Myrin 1832.

Trivialart.

Först uppgiven av Schissler (1770).

625 Alnus incana (L.) Moench

This polymorphic species s. lat. is widely distributed in Eurasia and N. America. It includes the European A. incana s. str. (subsp. incana) with its var. virescens Wahlenb. in the northern parts of the area, further subsp. hirsuta (Turcz.) Hult. in C. and E. Asia and subsp. tenuifolia (Nutt.) Breit. in western N. America merging into subsp. rugosa (Du Roi) R. T. Claus. in eastern N. America. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 134, 356 f. and map 126). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 120. For A. crispa (Ait.) Pursh in N. America, see Porsild and Cody 1980, map 443.

Status: odlad som skogsträd, till prydnad och vindskydd; ofta självsådd och ibland fullt naturaliserad. Först uppgiven 1861 från Smedstorp (EHem i LD).
Förändring och hot: ökning med mer är 75 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig gråal A. i. var. incana i landskapet.

Gråalen är en nordöstlig invandrare i Skandinavien; dess sydgräns som spontan går genom Småland. Den växer på fuktig till ganska torr, mullrik jord, gärna på ett underlag av lera eller sand. Arten vill ha näringsrik och basrik jord. Vid stränderna av vattendrag och sjöar finner man den ofta i brinkar. Den påträffas även på genomsilad mark i fuktig blandskog, i bördiga bäckdalar samt i sluttningar med alm och ask. Då landskapet växer igen blir gråalen, som sprider sig genom frön och utlöpare, vanligare på gamla åkrar och betesmarker, vid diken etc. Även denna art lever i symbios med en kvävefixerande strålsvamp.

Gråal har kommit invandrande från nordost efter senaste istiden och anses naturligt förekommande i Sverige så långt söderut som i Småland. På Öland härstammar alla förekomster av gråal troligen från de planteringar som genomfördes från 1870-talet och framåt. Gråal kan växa något torrare än klibbal A. glutinosa och ses på frisk–fuktig, ofta sandig mark. Genom sin rika rotskottsbildning kan gråal bilda sammanhängande bestånd. Trädet växer i fuktiga skogar, planterade alvardungar, kärr och betesmarker men även vid diken, kanaler och dammar.

Dagens utbredningskarta stämmer i stort överens med den i Sterner (1986). Några lokaler på västra Öland har inte återfunnits medan andra tillkommit. Jämfört med Sterner (1986) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo); vår bedömning är att gråal är ungefär oförändrad under senare tid men har ökat tydligt sedan Sterner (1938).

Såvitt känt finns endast vanlig gråal subsp. incana på Öland. Alar samverkar med aktinobakterien Frankia alni som bildar knölar på trädens rötter, bakterien kan fixera luftens kväve. Trädet drar nytta av det livsviktiga kvävet och delar med sig av bland annat aminosyror till bakterien. Alar fäller sina blad gröna, lövförnan är kväverik vilket gynnar andra arter som delar livsrum med träden.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
I dag utgör Mästermyr tyngdpunkten för gråal på Gotland med flera lokaler i Sproge, Silte och Levide, under spridning vid utloppet (Pettersson 1958 s. 58). Det föreligger också rapporter från ett antal, som det förefaller, spontant förvildade förekomster. Biotoperna är, i dessa fall, fuktig skogs- eller kärrmark på sand.

Bara vanlig gråal ssp. incana var. incana är känd från Gotland.

Gråal växer på frisk till fuktig mark utefter vattendrag och i sluttningar i bland- och lövskogar även tillsammans med klibbal. Den är ganska vanlig utefter Örekilsälvens dalgång från Dalslandsgränsen till norr om Kärnsjön – det område som kallas Sörbygden – samt vidare spridd utefter älven till utloppet i Saltkällefjorden. Gråal förekommer också vid Idefjorden, vilket inte uppmärksammats tidigare. I övrigt påträffas enstaka träd, som förmodligen är kvarstående eller spridda från odling.

Gråalen växer i frisk skogsmark, bryn och igenväx ande hagmark, torrare än klibbal. Den är förmodligen inhemsk i västra Sörmland, kanske även på Södertörn. Den har dessutom sedan 1800-talet planterats i parker och i skogsmark. Numera förekommer gråalen även på flera håll som gatuträd eller i planteringar längs motorvägar. Arten hybridiserar med klibbalen.

Europa, västra Sibirien. I Sverige nordlig, ned till Närke, Västmanland och norra Uppland. Söder därom spridd ned till Småland.

Gråal är ett ursprungligt träd som etablerats i landskapet efter istiden. Arten anses till skillnad mot klibbalen ha vandrat in norrifrån. »Alder« och »ärder« är gamla namn för gråal och klibbal.

Gråalen är en framgångsrik kolonisatör av blottad jord och bildar snabbt rena bestånd genom fröföryngring. Sådana gråalskogar utvecklas ofta i gamla grustag, matjordstäkter och på övergivna odlingar och skogsvägar.

Stora gråalar finns längs Gavleåns raviner men landskapets och även landets högsta gråal växer enligt uppgift i Tjärnäs i Torsåker och mäter 24 meter (Rydén 2001). Gråalen blommar samtidigt som klibbal.

De vanligaste följearterna är älggräs (24%), gran, vitsippa, rönn, hallon, kärrviol och hägg.

Gråalens frön gror ymnigt på vägkanter i skogen eller i övergivna grustag, särskilt i fuktig eller våt miljö. Gråalen är bland trädarterna den kraftfullaste kolonisatören i den miljön. I ett väldränerat trädgårdsland gror frön bara under ovanligt våta somrar, som 2012. De frön som gror måste huvudsakligen vara nyspridda, eftersom de är sällsynta i fröbanken (Granström 1986). Som äldre planta blir gråalen fast etablerad, bildar jordstammar och sprider sig med rotskott. Gråal är också en av de mest frekventa trädarterna på kolbottnar från mitten av 1900-talet. Vi har sett den kolonisera blottlagd sjöbotten i ett övergivet flottningsmagasin i Ängerån i Kårböle.

Gråal är snabbväxande och kan dominera som pionjärträd, men trängs senare tillbaka av asp, björk och gran, som blir högre och oftast äldre. Under svedjeodlingens tid anlade man gärna svedjor där gråal växte, eftersom marken var bördig där. Efter att svedjelandet hade övergivits återkom gråalen, troligen till stor del från jordstammar. Efter några decennier svedjade man ofta återigen på samma ställe.

Gråal blommar före de flesta andra arter, några dagar före klibbal. Den börjar regelbundet blomma på tjälad jord (om snötäcket har varit tunt så att tjäle har utvecklats) och drabbas nästan alltid av bakslag i form av hårda frostperioder. Hanhängena slår ut ett stycke i taget, ofta först i spetsen. Vid mildväder i slutet av februari kan ett avsnitt av hänget blomma, men snart skadas av frost. När nästa mildväder kommer en månad senare fortsätter blomningen i en ny del av samma hänge, medan den skadade, torkade delen sitter kvar som ett minne av kölden. Märkena på honhängenas blommor kommer ut samtidigt med hanblommornas ståndare, men utvecklingen under växlande värme och kyla är mindre tydlig på dem. Märkena förefaller kunna klara frost tämligen väl. När blomningen sedan länge är över, i vitsippans tid, ligger hanhängen i massor under träden.

Bladknopparnas och bladens utveckling liknar den på klibbal, men de yttre knoppfjällen fälls tidigare än på klibbalen. När de inre knoppfjällen under vårens knoppsprickning sedan växer ut kröker de sig bakåt och ger under en kort period skotten en karakteristisk silhuett. Bladformen skiljer oftast arten från klibbal. Bladen förblir ofta obetade på betesmark, men kan betas om det är ont om andra lövträd. Inga gula eller röda höstfärger utvecklas i bladen, utan de förblir gröna som på klibbalen, men i en ljusare nyans. De fälls gröna och sitter ibland som strutar delvis nerdragna i daggmaskarnas gångar.

Veden är orangefärgad och kapade stycken färgar snön orange, liksom smältvatten som droppar från kottarna På unga stammar finns ett grönt skikt under barken. Gråal blir ganska sällan grov och gammal, men enstaka stammar med omkring 45 cm diameter har setts i bördiga, fuktiga stråk i bergsluttningar. Arten har vanligen långa slanka stammar men på tallhed kan den utveckla en konisk stam med täta grenvarv och bara ett par meters höjd trots en stamdiameter vid basen på 15 cm. I tätare skog står döda stammar ofta upprätt tills de är så murkna att de faller vid lätt beröring och bryts i stycken redan på väg mot marken.