gökblomster

Gammal bofast art.

Allmän

775 Lychnis flos-cuculi L.

This slightly anthropochorous species is indigenous in Europe and adjacent parts of Asia. It has spread into N. America and to outlying localities elsewhere, even to New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 139.

Gökblomster är ursprunglig men mycket kulturgynnad. I någorlunda naturlig vegetation växer den i al- och källkärr samt någon gång i backdalar i lövskog. De vanligaste växtplatserna är emellertid fuktiga och näringsrika kärrängar och högörtängar vid bäckar och åar. Ängarna är ofta gammal slåttermark, som nu har lämnats åt igenväxning eller ingår i betesmarker med måttligt betestryck. Mindre vanliga ståndorter är öppna diken genom odlingsmark. Gökblomstret minskar genom att många lämpliga biotoper växer igen.

Fuktmarksväxt, enl. de flesta tidigare källor, med undantag för Hedera (1887), allm. i hela Närke. En lägre frekvens är vanlig i delar av Skogsbygden. Den har under 1900-talet minskat genom torrläggning av landskapet i Västmanland enl. Malmgren (1982), vilket också kan vara fallet i Närke.

Gökblomster förekommer i naturlig–svagt påverkad vegetation i vissa källdrag, i strändernas alvegetation och längs skogsbäckar. F.ö. är stränder, diken, fuktiga vägrenar och åkrar vanliga växtplatser.

Ett osäkert fynd av gamla lämningar finns från Ervalla station i Axberg (Kjellmark 1899).

Tämligen allmän i hela området (förr allmän). Utbredningstyp: U.

Fuktängar vid sjöar, tjärnar och vattendrag, fuktsänkor i betes- och andra kulturängar, gärna vid sipper- eller källstråk. Även i skyddade sötvattenpåverkade havsstrandängar. Ofta i fuktiga vägdiken. - 69 (29).

Först uppgiven av Dusén (1880) på uppgift av EN: Hede: Säterberget (17D 5g).

Perenn, något tuvad, rosettbildande, 2–7 dm hög ört. Blad närmast kala. Rosettblad spatellika, bredast långt ut med spetsig topp, och långt skaft med nedlöpande bladyta. Slank, rak, ogrenad stängel med 4 fåror. Av de mellanliggande åsarna löper 2 obrutna ut i stjälkbladens nerver. Stängeln är försedd med små, glesa, nedåtvända hår, som förekommer rikligare högt upp. Stjälkblad korsvis motsatta, närmast linjära med smal spets och kraftig mittnerv, hålls upprätta. Bladen i varje par förenas basalt genom att de nedlöpande bladytorna löper samman i en tunn hinna med cilier i kanten. Nedersta delen av bladkanten har också cilier. Stängelns topp kan ha motsatta grenar som avslutas med tvåsidiga, fåblommiga knippen där mittgrenens blomma står ensam. Blomman är 5-talig med ca 10 mm långt foder som har 10 mörka nerver, och upp till 2 cm långa, djupt flerflikiga, ljust rödvioletta kronblad. Frukten är en kapsel i det svällda fodret.

Gökblomster är allmän söderut i fuktig ängsmark, såsom strandängar, kärrängar, diken etc. Längst i norr ofta tillfällig.

Förväxlingsrisk:
I blom närmast omisskännlig.
Fjällnejlika (Viscaria alpina) (huvudsakligen Norrland) och tjärblomster (V. vulgaris) har blankare, smalare rosettblad, kal stängel och 2-kluvna kronblad.
Backglim (Silene nutans) har mjukgåriga blad och dito stängel, och vita kronblad.
Smällglim (S. vulgaris) är kal och ljust blågrön med vita kronblad och uppblåst foder utan så kraftigt markerade nerver.
Borstnejlika (Dianthus barbatus) (ibland förvildad) är kal med en tät samling blommor som har hela kronblad med småfransad kant.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt gökblomster L. f. subsp. flos-cuculi i landskapet.

Gökblomster växer på fuktig–våt, humusrik mark som gärna får vara påverkad av källflöden. Vanliga växtmiljöer är betade fuktängar samt svagt hävdade högörtängar; ibland ligger växtlokalerna påfallande nära havet. Gökblomster växer även i alsumpskogar, fuktiga ädellövskogar och lövskogskärr. På några ställen är den funnen i källflöden vid västra landborgen. Sällsynt är den även sedd i slåtterängar, längs kanaler, vid vattenhål, i fuktiga åkerkanter och trädor samt ruderatmiljöer.

Gökblomster växer spritt på Öland med tyngdpunkt på den västra delen, från Räpplinge sn och söderut till Mörbylånga. På Stora Alvaret saknas den frånsett några fynd vid alvarbyar som Ekelunda, Gösslunda och Lunda (Sandby, Hulterstad respektive Kastlösa sn). Gökblomster har minskat sedan Sterner (1938), speciellt längs västra landborgen där den förr hade goda förekomster. Utdikningar och uppodling av fuktiga ängsmarker har minskat dess möjliga växtlokaler. Även upphörd hävd med åtföljande igenväxning har varit ogynnsamt för gökblomster. Några än idag rika lokaler kan nämnas som längst ner i söder vid Ottenby lund, Ås sn, där den växer i fuktiga slåtterängar och betade friskängar. Även i Halltorps hage, Högsrum sn, finns goda förekomster i fuktiga ädellövskogar och skogskärr. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

På Öland är endast vanligt gökblomster subsp. flos-cuculi känt. Gökblomster har blommor som normalt är tvåkönade men det förekommer även mindre blommor som fungerar som han- eller honblommor. Vid ett tillfälle är en planta med vita blommor noterad.

Gammal, bofast.

Troligen ursprunglig, kanske även inkommen. 
Öppen, frisk till fuktig miljö, ofta betad: gräsmark, hagmark (minskar vid alltför hårt bete), ängen, diken och bäckkanter samt strandäng. Kulturgynnad. Företrädesvis i öns sandområden. Wahlenbergs frekvensuppgift motsägs av andra författare under 1800-talet; Johansson bedömde arten som sällsynt och angav 1897 bara sex lokaler; 13 år senare (Johansson 1910b) hade listan utökats till 15 lokaler. Gökblomster är utgången på flera av sina äldre lokaler, troligen p.g.a. minskad hävd. I några områden är den dock beständig sedan åtminstone drygt 100 år, t.ex. vid kyrkan i Sanda samt i Garde, Alskog och Ardre, vilket gör att vi förmodar att arten är ursprunglig på Gotland. Möjligen kan den vara inkommen med t.ex. gräsfrö eller vallfrö på någon eller några av sina lokaler.
En planta med snövita blommor observerades i en kanal i Väskinde 1993 (Larsson 1994).

Gökblomster växer fuktigt till blött på bäck- och åstränder, strandängar och i betesmarker, men framförallt ser man den i åker- och vägdiken. Under försommaren kan den inrama mindre vägar med breda, lysande rosa band nedanför vägslänten.

Gökblomstret gror på jord som blottats i samband med vägbygge, dikesgrävning eller årensning och på grus uppkastat av högt flöde i en bäck. Det gror också rikligt i sluten vegetation utan mosstäcke på strandäng vid havet. Arten är perenn, men ovisst hur långlivad. Blomningen börjar i övergången mellan ekorrbärets och linneans tid och kan fortsätta in i mjölkens tid. Ståndarna utvecklas före märkena. Hela blomställningen är vid blomningen rödbruntonad, men det omogna fröhuset är skarpt grönt. Både äldre och yngre bladrosetter övervintrar gröna, men kan skadas av frost omväxlande med tö under barvintrar. Enstaka rosetter som har vuxit ut nertill på överblommade stjälkar kan också övervintra gröna.