gökärt

Gammal bofast art.

Allmän

1215 Lathyrus montanus Bernh.

Syn.: Orobus tuberosus L., Lathyrus linifolius (Reichard) Bässl.

This species is mainly restricted to Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 252.

Gökärt är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i bergbranter med gles lövvegetation, i bryn och gläntor i friska löv- och blandskogar, på klipp- och ljunghedar, i hag- och enbuskmarker samt andra typer av naturbetesmarker. Främst ser man den emellertid på vägslänter och vägrenar i skogs- och övergångsbygden. En form med mycket smala småblad är ganska vanlig.

Allm. utom i smärre delar av området. I Skogsbygden är den en lämning efter ängs- och hagbruket. Den följer i Kilsbergen blåsippa m.fl. krävande arter men är delvis ovanligare, exempelvis i delar av Kvistbro. Vid rester av gården Kullen, brukad 1833–1875, sågs den 1996 (M. Andersson), möjligen i obruten följd.

Ej känd nordligare som spontan. Undantagsvis kulturspridd i fjällkedjan längre norrut. -39 (14).

Först uppgiven av Danielsson (1973).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Perenn, 2–4 dm hög ört med jordstam. Stängel och blad blåaktigt gröna, kala. Stjälken har 2 vingkanter. Blad parbladiga med 2–4 par långsmala till elliptiska flikar, men varken ändblad eller klänge. Rätt långa stipler med lång spets i bakänden. Typisk ärtblomma (köl, segel och 2 vingar) som först är rödviolett, senare gråviolett.

Gökärt är allmän i landets södra hälft. Den finns både i lågörtskog, i hagar, gräsmarker, bryn och rasmark, även på mager mark. Längre norrut sällsynt på isolerade lokaler (införd med vallfrö?), men den etablerar sig oftast väl.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Andra ärtväxter (fam Fabaceae) utan ändblad eller klänge har fler eller bredare småblad.
Andra vialer (Lathyrus) med liknande blommor är vårärt (L. vernus), som ej har vingkant på stängeln och bredare småblad med smal spets, vippärt (L. niger) (Götaland och Svealand), som är högre och har 4–7 par småblad, strandvial (strandärt) (L. japonicus) (L. maritimus), som endast växer vid havet, och har fler, mycket breda, köttiga småblad och klänge, och kärrvial (L. palustris), som har ännu tydligare vingkant, längre småblad och klänge.

L. montanus

Gökärt växer på frisk eller torr jord, helst på moränunderlag, i ljusöppna eller halvskuggiga lägen. Den påträffas i mager löv-, tall- och blandskog, i gles ängsskog och ibland i lundar, någon gång till och med i mossrik granskog. Vidare är den karakteristisk för all slags ogödslad gräsmark, t.ex. hagmark och andra naturbetesmarker. Den är också mycket vanlig i bryn, på åkerrenar och vägkanter.

Gökärt växer på kalk- och näringsfattig mark i sandiga tallskogar, friska björkskogar och mager ekskog. Den är även funnen i hässlen och flerstädes i rika ädellövskogar som vid Halltorps hage och Kalkstad almlund, Högsrum respektive Torslunda sn. Växten är också noterad i miljöer som örtrik granskog, slåtterängar, nyröjd alvartorräng, vägkanter och grävda bevattningsdammar. En udda växtlokal utgör högar med bränd alunskiffer i södra delen av Bergstigen, S. Möckleby sn.

Gökärt är främst noterad på södra halvan av Öland, väster om väg 136, där markens kalkinnehåll med öländska mått mätt är något lägre. Det finns några fynd från Stora Alvaret där den dykt upp efter buskröjningar av sandiga torrängsryggar; äldre uppgifter saknas från alvarmark. Gökärt förefaller ha ökat marginellt på Öland med bland annat flera fynd norr om Borgholm. Förr fanns endast en lokal på norra Öland nämligen nordöstra udden, nuvarande Trollskogens NR, och även idag finns gökärt inom reservatet. Växten kan ha gynnats av förbuskningen av landskapet. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser; vår bedömning är en svag ökning.

Ibland har gökärt mycket smala blad, tidigare benämnd var. linifolius. Detta ska främst förekomma i magra, sandiga tallskogar (Edqvist & Karlsson 2007). Denna smalbladiga gökärt är inte noterad under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Gökärt förekommer i öns sandområden, där den växer på gräsmark och vägkanter i gles tallskog, ibland tillsammans med ljung. Den finns även i ängen och betesmark på sand samt i lövmorer på Gotska Sandön. Arten är allmän i socknarna runt Visby, mindre allmän på Fårö och i övrigt sällsynt. Åtta av de tio fynden i provrutorna avser de utbredda bestånden i skogarna öster om Visby. Koncentrationen till Visbys omgivningar är svårförklarad (samma gäller för backvicker Vicia cassubica). Gökärt har med all säkerhet ökat i Visbyområdet sedan slutet av 1800-talet; de äldsta beläggen härifrån samlades på 1880-talet.

Dagens utbredning stämmer i stora drag med Johansson (1897), som dock angav att gökärt är ”täml. allm.” i Hejde (enligt An), där vi saknar rapporter från Projekt Gotlands flora. Några uppgifter från södra Gotland (Grötlingbo och Fröjel) har tillkommit sedan dess (Johansson angav inga förekomster söder om Östergarn).

Gökärt växer solöppet eller i halvskugga på torr till frisk, ogödslad mark i praktiskt taget alla typer av gräsmark: öppna löv- och blandskogar, skogsbryn, buskkratt, betesmarker, torrbackar, åkerrenar, grässlänter samt på vägkanter.

Gökärtens ärtor finns i fröbanken och deras groning gynnas av brand (Granström & Stridh 2008). Arten kommer efter brand upp inte bara från ärtor utan även från överlevande jordstammar (Ståhl 2009b). Den börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter ända till linneans. Detta är den enda art i släktet som övervintrar grön, men på vissa plantor kan bladen helt eller delvis bli svarta, som på vippärt.

Gökärt växer ogärna på vanlig sur skogsjord. Den kräver något mullhaltig och mindre sur miljö. I björkskog i sluttning nedom en myr i Sundsberget i Segersta var gökärtens övre gräns högst upp, häckvickerns i mitten och vårärtens längst ner, längs en gradient från surare till mer basisk jord.

I den östra delen av landskapet, där gökärt är vanlig, kan man få intrycket att den hör hemma i skog. I väster är den sällsynt och starkt knuten till odling, till gräsmark i byn eller till en kojplats i skogen. I Bjuråker där gökärt i stort är ovanlig, finns den på en fäbodvall (Tunavallen), längst upp i nordvästra delen av församlingen, en vall som brukades av bönder från Hälsingtuna församling i östra delen av landskapet, där arten är vanlig. Den har sannolikt spridits dit via fäbodbruket och den finns också på spridda lokaler efter den väg som användes för transporterna mellan hembyn och vallen. Att den förekommer så rikligt i skog i öster kan delvis förklaras av klimatfaktorer. En annan anledning är att skogen där är mer påverkad av långvarigt utnyttjande för bete, och dessutom innehåller många mindre, sedan länge försvunna odlingar. Gökärt tål alltså stark igenväxning och klarar sig under ett nästan slutet trädskikt, men ökar när man röjer för att återfå betes- eller slåttermark, som på Skalen i Alfta (Olander 2007 muntl.). Detta illustreras också av att dess högsta frekvens (47 %, dubbelt så hög som den näst högsta) återfinns i det lokalkluster som kallas Kulturgräns.

Gökärt har inte påträffats på strand eller i bergbranter där många andra ljusälskande och kulturgynnade arter har sitt sannolika ursprung.