getrams

Gammal bofast art. 

Sydväxtberg på klipphyllor och sluttande hällar, i bergrötter, rasbranter och blockmarkernas övre delar, stundom på blockytor. Även i lundartade örtrika lövskogssluttningar och mindre, örtrika klippformationer, helst på diabas, någon gång i torrängsbackar på diabasgrus och i nipbranter.

Mer sällan på örtrika, under vårfloden översvämmade blockstränder vid vattendrag, på hällar, i branta bäckraviner, strandnära klippskrevor på skärgårdsöar och undantagsvis i randskog vid havsstrand . - 158 (33).

Sjöstrand (1833) upptäckte den i Hede: Ulvberget (17D 4h, senast sedd 1984, !). Arten växer på en klipphylla i S-branten.

Getrams är ursprunglig. Man finner den oftast i små grupper på ganska torra och ljusöppna platser, t ex glesa ekskogar, lövblandskogar och björk/tallskogar, särskilt om de växer på rullstensåsar och moränkullar. Klipphyllor och måttligt lövskuggade berghällar är andra ganska vanliga ståndorter. Flera av de nuvarande lokalerna ligger inom tidigare betade hedmarker som fått växa igen spontant. På Tjolöholmshalvön förekommer arten även i näringsrik ädellövskogsnatur och blir där kraftig och högvuxen.

Giftig läkeört, allm. på Närkeslätten, sälls.–spridd i Skogsbygden men saknas i näringsfattiga områden. Den är ovanlig i delar av bl.a. Svennevad och Kilsbergen (Kjellmert 1947, Löfgren 1994).

Den växer i mullrik skog och bl.a. i åstallskog, på berghällar och block, i skrevor och hyllor i bergbrant m.m. Broddeson (ms) antecknade den från en ”riktig löväng” 1932. I Rinkaby växte getrams ymn. på en gammal kolbotten intill ett kalkbrott 1993. Vid Svartkärr i Vintrosa dominerade den fältskiktet över 1 000-tal m² i den kalkrika hassellunden 1996.

154 Polygonatum odoratum (Mill.) Druce

Syn.: P. officinale All.

This species is widely distributed in Eurasia. Two E. Asiatic varieties are also mapped, viz. var. maximowiczii (F. Schmidt) Koidz. and var. pluriflorum (Miq.) Ohwi. Further, var. thunbergii (Morr. & Decne) Hara grows in the mountains of Honshu, Japan. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 99.

Allmän-tämligen allmän på Mälarslätten; spridd (huvudsakligen i kulturbygder) i nedre Skogslåglandet; sällsynt i Bergslagen frånsett anhopningar längs kalkstråken. I Övre Bergslagen endast en känd lokal: Hällefors bruk (Svedberg enligt SAMUELSSON 1923a). Förvildad? Når i V. Bergslagen en temperaturklimatiskt betingad utbredningsgräns, missgynnas f.ö. ovan Mälarslätten främst av brist på ståndorter med lämpliga markförhållanden. Utbredningstyp: S2.

Myrin 1832.

Getrams växer oftast torrt på genomsläppligt underlag, gärna kring hällar, i skrevor och på hyllor i bergbranter, på torra, blockrika backar och i åssluttningar. Den föredrar ljus eller halvskugga: i skogsmark påträffas den främst i lövskog, särskilt i dungar eller bryn med ek och hassel, men också i tallskog. Arten är mindre vanlig i frisk ängslövskog. I odlingslandskapet anträffas den på blockiga och steniga ställen i naturbetesmarker och slåtterängar, vid rösen och stenmurar samt på vägkanter och åkerrenar.

Getrams växer solöppet på torr, stenig mark och är en karaktärsart i alvarkarst och på sprickrika kalkstensplatåer. Den ses även ute i grusalvar tillsammans med ölandssolvända Helianthemum oelandicum. Getrams växer i glesare skogar med ädellöv eller tall men även i betade och steniga hässlen. Ibland räcker det med en stenmur, ett mindre odlingsröse eller ett gammalt stenbrott för att växten ska slå sig ner. Getrams ses i åkerkanter och betade torrängar; sällsynt är den funnen på sandstränder.

Getrams är vanlig främst på Stora Alvaret och utmed västra landborgen. I Mittlandet växer den i hässlen och insprängda alvarpartier. Den är funnen på en av de låga moränöar som ligger alldeles norr om Ölandsbron. Däremot är den sparsam norr om Borgholm samt utmed västra stenkusten trots alla gamla stenbrott och högar med kalksten som borde passa växten. Kanske har getrams dålig spridningsförmåga? Idag är arten funnen i färre socknar än i Sterner (1938) och den kan komma att missgynnas på sikt när skogarna blir alltför täta och mörka.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Hällmark (även i karstsprickor), klintmiljö, alvar, torräng, kalktallskog; på Gotska Sandön i morer. Funnen främst inom Gotlands kalkområden, där den är allmän. Den ganska höga andelen provrutor med getrams tyder på att den traktvis förekommer över stora arealer. Johanssons (1897) ”Flerst.”, motsvarande mindre allmän, bör innebära att getrams ökade under 1900-talet. Möjligen är det minskade utmarksbetet en orsak till ökningen.

Getrams växer på frisk till torr, ganska näringsfattig jord i glesa löv- och blandskogar, gärna med ek och hassel. Oftast växer den på stenigt underlag, bland block och i klippspringor och mycket ofta förekommer den exponerat i bergbranter, klippstup och hällmarker vid kusten.

Getrams växer framför allt i örtbergens klippängar tillsammans med blodnäva och tulkört, men är mer förnöjsam än dessa. Den växer också i skrevor och bland block i beteshagarnas markhällar. Den förekommer mest i ljusöppna lägen men växer också i blockiga, öppna ekbackar och andra löv- och blandskogar, mest i bergsskrevor.

Getrams växer på torra gräsmarker, torrbackar, åsar och annan sandig och grusig mark, på hällmarker och bergbranter, i klippskrevor i inlandet och vid havet.

Getrams växer i Hälsingland ibland på block. Sannolikt har den kommit dit med fåglar som ätit dess bär, på samma sätt som de rönnar eller hallonplantor som också ofta växer på block. De getramsbestånd vi ser är dock som regel ganska stora och ger intryck av att vara gamla.

Inte förrän i vitsippans tid börjar skotten att visa sig i markytan. Arten blommar i skogsstjärnans tid. Som på släktingarna liljekonvalj och ekorrbär gulnar bladen tidigt. De faller sedan av, medan stjälken står kvar ytterligare en tid.

Getrams är ytterst torktolerant. Under den mycket torra försommaren 2008 dödades några skott i utkanten av en klon på ett stort block, men motsvarande delar av jordstamssystemet överlevde. De flesta skotten överlevde och var gröna senare på sommaren när regn hade kommit. De grova jordstammarna växte där i minst decimetertjock mylla.