fodervallört

Foder- och prydnadsväxt från Asien, förvildad i Sverige sedan 1840-talet, i Närke odlad och kvarstående vid gårdar och spridd genom trädgårdsutkast. Kända växtplatser är bl.a. lagårdsbacke, tipp, vägren, åkerdike, lundstig, övergiven järnvägsbank och kalkbrott.

1547 Symphytum asperum Lep.

This species originates from Caucasus. It also includes the hybrid with S. officinale L., called S. uplandicum Nym. The species has been introduced into several countries as a fodder plant (Europe, N. America). It has spread from cultivations and is often naturalized.

Fodervallört är en numera sällsynt prydnadsväxt som tycks vara på väg att helt försvinna från landskapet.

Arten, som härstammar från Kaukasus (Kilander 1992), är känd som förvildad i Sverige sedan 1820 (Almquist 1965).

Odlad som prydnadsväxt och tillfälligt förvildad i skogsbryn, samt på soptipp.

Faegri 1931.

38; varav cirka 27 recenta, från Mälarområdet upp till dalområdet i Nedre Bergslagen Bofast i hela detta område. Luckan i V. Västmanland kan till stor del antas hänga samman med låg odlingsfrekvens och liknande tillfälligheter. Utbredningstyp: S3 (pS1?).

Status: fordom odlad foderväxt; lätt förvildad och naturaliserad men nu nästan försvunnen genom ”borthybridisering” med äkta vallört S. officinale och uppländsk vallört S. ×uplandicum. På grund av talrika förväxlingar med uppländsk vallört måste flertalet äldre uppgifter anses osäkra. Enligt Hyla (1970) är den äldsta uppgiften från Sverige från 1844 från Ö. Sönnarslöv, Maltesholm där arten ännu har ett starkt fäste, men se även kommentar under uppländsk vallört.
Förändring och hot: okänt p.g.a. tidigare sammanblandning med uppländsk vallört S. ×uplandicum.
Kommentar: B, granskare KAO och TKa.

Fodervallört härstammar från sydvästra Asien, förr benämndes den kaukasisk vallört. Den inkom till Sverige under 1800-talet och odlades som foderväxt. Fodervallört ger en stor bladmassa och kunde slås flera gånger under säsongen men utbytet var klent med dåligt näringsvärde; vattenhalten i färskt tillstånd är runt 90 % (Dahlberg & Johansson 1941). På Öland är fodervallört mycket sällsynt och uppgiven vid få tillfällen. Granskade och godkända belägg saknas varför artens forna status på Öland är oklar. Har den alls funnits på ön? Inga fynd gjordes under inventeringen.

Fodervallört känns igen på att blad och stjälkar har styva krokborst vilket gör att plantan känns mycket vass när man tar på den. De övre bladen har ett kort bladskaft som inte är nedlöpande. Blommorna är himmelsblå, bredast upptill och med ett kort foder (3–5 mm). Ståndarna är smalsträngade med en relativt kort knapp. En del bestånd av uppländsk vallört S. × uplandicum står nära fodervallört och det kan vara svårt att skilja dem åt. Uppländsk vallört har både borsthår och tunnare, vekare hår. Plantan känns därför aldrig så vass att ta på. De övre bladen är oskaftade, ofta kort nedlöpande. Blommorna är bredast strax nedom toppen och fodret mäter 5–7 mm. Blomfärgen varierar mellan himmelsblått och ljuslila (sällsynt smutsgul).

Inkommen, tillfällig, numera utgången.

Hultén (1950): redovisad tillsammans med uppländsk vallört S. ×uplandicum; hos Hultén (1971) redovisad separat (tre kartprickar i Visbytrakten). Uppgiften baserades troligen på belägg från Visby och Väskinde (i S) vilka tidigare bestämts till S. asperum, men som senare har ombestämts till uppländsk vallört S. ×uplandicum. Några fynd har också rapporterats under vår inventeringsperiod, men de har inte gått att styrka med belägg (se även Johansson & Larsson 1997).

Fodervallört har odlats som foder- och prydnadsväxt och har sällsynt förvildats.