Taxasida

foderlosta

Bromopsis inermis

(Leyss.) Holub

foderlosta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

foderlosta är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • foderlosta
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Bromopsis inermis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Bromopsis inermis (Leyss.) Holub
Svenskt namn
foderlosta
icelandic
Sandfax
norwegianBokmal
bladfaks
norwegianNynorsk
bladfaks
Finskt namn
idänkattara
finlandSwedish
foderlosta
Danskt namn
Stakløs hejre
Foton
Patrik Engström
Stenhamra, Sånga socken 2016-09-11
Thomas Gunnarsson
Vickleby gård västerut,Vickleby,Mörbylånga 2008-07-08
Thomas Gunnarsson
Skarpa Alby österut,Sandby,Mörbylånga 2016-07-11
Thomas Gunnarsson
Skarpa Alby österut,Sandby,Mörbylånga 2016-07-11
Torbjorn Tyler
Höör 2022-08-16
Peter Ståhl
Hedgrind, Sandviken 2010-07-04
Patrik Engström
Stenhamra, Sånga socken 2010-06-05
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

268 Bromus inermis Leyss.

This polymorphic, widespread species has a Eurasiatic origin. It has been introduced as a fodder grass into Fennoscandia, E. Asia and N. America. Nowadays it has a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 212 and map 202). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 42.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Foderlosta är ett kulturgynnat gräs som oavsiktligt införts med utländskt frö (Neuman 1884), men som också såtts i vallar och utmed järnvägar (Hylander 1953). Arten har sedan förmått att sprida sig till och naturaliseras i vägkanter, på P-platser, åkerrenar, slänter, i skogsbryn samt på olika igenväxnings- och ruderatmarker. Foderlostan bildar ofta kraftiga bestånd som håller sig gröna även under långvarig sommartorka.

Arten ökar fortfarande i både utbredning och frekvens.

Foderlosta är inhemsk i östra Europa, västra och norra Asien samt i Kina. Den är känd från Sverige sedan början av 1800-talet.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Åtminstone från 1810-talet i Sverige vildväxande gräs. Förekomsten i Närke tycks ha etablerats genom förvildning från odling i vallar. Fröet salufördes i Sverige fr.o.m. 1893 (Lyhagen 1991). Foderlosta tycks inte odlas numera men ses förvildad längs järnvägar och vägar, på tippar, i åkerkanter o.s.v.

Det största beståndet sågs längs 50 m av järnvägen, täckande 300 m², vid Mariedam i Lerbäck 1992. I Svennevad uppmärksammades arten först efter utgivningen av Kjellmerts flora 1947. En fortsatt ökning i Närke har noterats bl.a. S om Örebro i ett grustag där den ”ökar hela tiden i antal och utbredning” (Lindström 2000b).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Ny bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän-spridd längs vissa järnvägenslinjer; f.ö. tämligen sällsynt. Härdig och bofast i alla regioner. Spridning ofullbordad. Utbredningstyp: U. 

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

(Hultén 1950.)

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Kan förr ha införts som vallväxt men det är okänt om sådan insåning förekommit i Ångermanland. Sannolikt någon gång inkommen med barlast. Sprider sig numera främst längs landsvägar, bl a utmed E4, även järnvägsspridd. -30 (19).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Cedergren (1916): Hede: vid Ljusnebron 1914, 1915 och Vemdalen: Sandviken (17D 3j, 1915).

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

(Bromus inermis)
Status: fordom odlad foderväxt, förvildad och numera fullständigt naturaliserad. Först uppgiven förvildad 1891 från Gärdslöv (HNil i LD), men enligt Lilja (1870) ”odlad de senaste åren”.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: former med upp till 3 mm långa borst förekommer sällsynt.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Bromus inermis

Foderlosta är ursprunglig i östra Europa och Asien. I slutet av 1800-talet började arten användas i Sverige som vallväxt (Lyhagen 1991) men också för stabilisering av kanalvallar och järnvägsbankar (Hylander 1953). Numera odlas den inte i någon större utsträckning. Genom sina långa underjordiska utlöpare bildar den snabbt stora, täta och tätbladiga bestånd där den såtts in. Med hjälp av utlöparna sprids den också lätt med omflyttad jord. – Primärfyndet antyder att foderlostan även inkommit med östeuropeisk spannmål.

I våra dagar är foderlostan etablerad på banvallar, åker- och vägrenar, industrimark och annan skräpmark samt kring gårdar.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Foderlosta är ursprunglig i östra Europa och delar av Asien. I Sverige har den från slutet av 1800-talet ingått i vallfröblandningar (Lyhagen 1991) men även såtts ut på järnvägsvallar (Hylander 1953) och därifrån spridit sig ut i landskapet. I nuläget är arten spridd och naturaliserad i Götaland, Svealand och delar av Norrland.

Foderlosta växer på de flesta typer av jordar, men föredrar soliga, torra–friska, mer eller mindre näringsrika marker som vägrenar, dikes- och åkerkanter, jordhögar och annan ruderatmark. Den ses ofta på sandiga lokaler och gynnas av att jordmånen är basisk. Som gammalt fodergräs klarar den årlig slåtter men kan även växa i ohävdad mark. På växtplatserna är den ofta beståndsbildande genom sina långa, underjordiska utlöpare som kväver all annan växtlighet. På Öland är foderlosta en av de få arter som kan konkurrera ut den i samma miljö så vanliga knylhavren Arrhenatherum elatius.

Foderlosta har närmast invasionsartat spridit sig i främst starkt kulturpåverkade marker på Öland. Från första fyndet i början av 1900-talet var ökningen måttlig, men enligt Sterner (1986) skedde en snabb expansion från 1970-talet "som följd av vägomläggningar explosivt spridd och numera, även utanför vägrenarna flerst. beståndsbildande". Idag stämmer den bilden än bättre och arten finns över hela ön och den sprider sig alltjämt längs Ölands alla vägar och åkerkanter. Till naturliga gräsmarker utanför odlingslandskapet som torrängar och alvarmarker har den ännu inte kommit, men den börjar på sina håll på östra sidan att nagga de naturliga och sandiga torrängarna, intill de större vägarna, i kanten. På Ölands strandängar, särskilt där det är lite blött, är den ovanlig.

Foderlosta är ett kraftigt, högvuxet, beståndsbildande gräs som något liknar raklosta Bromopsis erecta – för skiljaktigheter, se denna art. De båda arterna har en likartad utbredning på Öland och ses ofta på samma lokaler, särskilt i vägrenar. Längs vägen ner till kyrkan i Sandby socken (6273255 1550585) möts de i direkt kontakt och det ska bli spännande att se hur det kommer att gå. Eftersom foderlosta är beståndsbildande kommer den troligen att gå segrande ur den striden.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, bofast.
Odlad som foderväxt och förvildad i vägkanter, i åkerrenar, i gårdsmiljöer, på jordhögar, soptippar och i grustag. Fram till 1950 känd från ca 25 lokaler. Ökningen ägde rum främst under senare delen av 1900-talet. Foderlosta verkar dock inte vara lika expansiv i naturliga miljöer som raklosta B. erecta.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Foderlosta har odlats som vallväxt och dessutom såtts på banvallar. Arten förekommer mest utefter järnvägar och vägar, men utbredningskartorna visar att den följer järnvägen mindre tydligt nu än förr. Den har på senare tid spritt sig till industriområden, P-platser, hamnar och skräpmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Inkommen, ingick i vallfröblandningar från centrala och östra Europa, växer på åkerkanter, oftast kring större gårdar, där man tidigt började med vallodling, på banvallar, på vägkanter, kring gårdar och i andra kulturmarker. Traktvis vanlig, sällsynt i skogsbygderna men spridd över hela landskapet. 539 lokaler i 290 rutor (35 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Foderlostan är ett flerårigt gräs som bildar bestånd genom sina jordstammar. Den ingick som ingrediens i vallfröblandningar kring sekelskiftet 1900 och har använts som vallväxt långt in på 1900-talet (Lyhagen 1991) men är nu ur modet. Från sådana insåningar har den spritts och nu finner man foderlostan kring järnvägsstationer och utmed vägrenar och åkerkanter. Den sprider sig långsamt över landskapet, särskilt utmed nyanlagda vägar. Foderlostan sägs i Uppland vara insådd på järnvägsbankar på 1910-talet (Almquist 1929). I Sörmland är den funnen så t.ex. utmed Nynäsbanan (Almquist & Asplund 1937).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Foderlosta är en sentida inkomling, som ursprungligen införts som foderväxt och som markbindare. Mindre allmän i Uppland, men vanligare i Stockholms- och Uppsalaområdena. 291 kartblad, 452 kvadranter.
Foderlosta sprider sig allt mer på kulturskapade lokaler, såsom banvallar, vägkanter, åkerrenar, parker, gårdsplaner och skräpmarker.
Förändring + 130 %. – Foderlosta har ökat kraftigt sedan början av 1900-talet, en ökning som fortsätter i och med att fler lämpliga, ohävdade lokaler tillskapas.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Foderlostan är inkommen i sen tid. Den tidigaste svens-ka uppgiften är från Uppsala 1816. Det första fyndet i Gästrikland gjordes i Sandviken 1900 av Torsten Arnell. Arten angavs också från Gävle hamn av Fredrik Dahlstedt 1917. Resterande uppgifter är från 1970-talet och senare. Växten har använts som foderväxt och saluförts som vallfrö och som komponent i vallfröblandningar sedan 1800-talets slut (Lyhagen 1991).
Foderlostan förekommer tillsammans med andra kulturmarksarter som röllika, renfana, gråbo, mask-rosor och kvickrot.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Namnet foderlosta pekar på att arten har använts i odling. Det användes först i Krok & Almquist (1893). Hellström (1917) beskrev erfarenheter av odling av ett stort antal gräs i Norrland. Där skildras de viktigaste norrländska vallväxter som såddes in. Foderlosta uppges vara konkurrenskraftig. Vi har dock inte sett några uppgifter om att den skulle ha odlats i Hälsingland.

Foderlostan beskrevs av Almquist (1957) som ”vårt mest järnvägsbetonade gräs”, insått på järnvägsbankar och bangårdar. På det viset uppträder den också i Hälsingland, men har setts ändå mer i närheten av bilvägar. Det vanligaste ordet i biotopbeskrivningen är ”vägkant”.

Foderlostan blommar efter ängsgröe och hässlebrodd, ungefär samtidigt med hundäxing och fårsvingel, det vill säga ungefär i linneans tid. Ståndarknapparna är intensivt gula. Arten bevarar inget grönt över vintern. Trots sin höjd och stora bladmassa verkar den inte vara invasiv hos oss, men i Uppland har den ökat kraftigt under 1900-talet (Maad m.fl. 2009). Arten tycks ha ungefär samma historia i Gästrikland som i Hälsingland, med bara ett par ruderatfynd före 1970-talet, och därefter måttlig spridning längs vägkanter (Ståhl 2016).

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Foderlostan är den enda av lostorna som idag regelbundet ses, och den blir alltmer vanlig i landskapet. Den bildar högvuxna ensartade ruggar, vanligen i soliga lägen, i diken och vägslänter, i kväverika slänter mellan åkrar och ibland vid kulturpåverkade bäckar och stränder. Den är ett ståtligt gräs som liknar en förstorad ängssvingel. Man ser den oftast i starkt trafikerade, helst nygjorda miljöer, exempelvis i strängen mellan körbanorna längs motorvägen norr om Sundsvall. Tidigast inkom arten dock troligen med järnvägen, vilket framgår av våra äldsta uppgifter från förra sekelskiftet. Den lär vid denna tid dels ha såtts in på banvallar, dels tillhandahållits som vallväxt. Även idag ses den ofta vid järnvägen. Ökande och även spridd till skogsområden, t.ex. sedd på fäbodvallar.