flockfibbla

Noterades av Samzelius (1760, ms 1758) ”flerstans” och ”här och där” men det är osäkert vilken art som avsågs. Växten kunde användas för att färga gult enl. samme författare. Den är allm. i hela området och samlades av Broddeson från många lokaler (S/GSa).

Gammal bofast art.

Flockfibbla är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den växer på torr mark i dyner och klippterrang, på strandhedar, längs vattendrag, i gles skogsmark och igenväxande naturbetesmarker, på väg- och åkerrenar, järnvägsområden och vildvuxna gräsmarker.

Trivialart, på eftersommaren ofta praktfullt massblommande utefter järnvägar och landsvägar.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt.
Kommentar: ytterligt variabel till växtsätt, bladtandning, blomställningstyp och behåring och välkänd för sin förmåga att utveckla återkommande morfologiskt och genetiskt distinkta former som är anpassade efter de lokala miljöförhållandena (ekotyper).

Flockfibbla växer ljusöppet på torr, gärna sandig–grusig och något kalkfattig mark. Enligt Sterner (1938) är den ursprunglig i ljusare skogar och buskmarker, torrängar, ljunghedar, på grusiga och sandiga havsstränder. Flockfibbla är kulturgynnad och växer i vägkanter, åkerrenar, betesmarker, gräsmattor och ruderatmiljöer (tippade jordhögar).

Flockfibbla är ganska jämnt spridd över ön. Enligt Sterner (1938) är den något sällsynt på Stora Alvaret men där förekommer den idag på de mäktiga, betade torrängsryggar som finns nära den mittmur som utgör gräns mellan de västliga och östliga socknarna. Västra kuststräckan söder om Borgholm, Bödabuktens långa sandstrand och sandiga avlagringar vid Köping tall är ställen där den växer frekvent.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Åkerrenar och vägrenar, skogsmark (särskilt bryn), ängen, torr till fuktig ängsmark, sandhed och sandstränder. Flockfibbla är synnerligen variabel: i näringsrik, fuktig miljö förekommer grova, högresta, mångkorgiga ekotyper, i ängen möter man medelstora plantor och på kustnära sandhed finns extremt småvuxna former, ibland bara några centimeter höga och med en enda blomkorg.

Flockfibbla är spridd över hela Gotland. Med sitt breda biotopval är den troligen relativt okänslig för miljöförändringar. Som framgår av andelen provrutor med arten är den allmän, vilket den också var i slutet av 1800-talet (Johansson 1897).

Flockfibbla förekommer främst i soliga lägen i torr till frisk kulturmark som vägkanter och banvallar, men man finner den också ofta i gräsmark och hällmarker samt i klippstup och inte sällan på havsstränder.

Flockfibblan är en könlig art inom sektionen Hieracioides (Umbellata). Den är vanligast på torr mark, särskilt i vägslänter på ren mineraljord, på banvallar, i skogsbryn och på torrängar, ibland mycket riklig på åssluttningar och i sandgropar. Den förekommer också rikligt på klippor vid Östersjöns stränder och på liknande lokaler vid sötvatten. Flockfibblan har små krav på jordmån och kan växa mycket torrt och magert. I sådan extrem miljö utbildas ofta svältformer, blott decimeterhöga exemplar med ofta bara en korg.

Spridd på norra halvklotet. I Sverige hela landet. 

Flockfibblan är en ursprunglig art och den enda representanten för sektionen Hieracioides, flockfibblor. Den angavs som allmän i Gävletrakten 1848. Wiger bedömde den också som allmän i nordvästra Gästriklands lågland 1965.
Vanliga följearter är röllika (28%), rödven, kråkvicker, gulmåra, stormåra, rödklöver, renfana, bockrot och åkervädd.

Flockfibbla koloniserar tämligen snabbt naken jord på en strand. Vid Gröntjärn i Ljusdal var den tillsammans med bergsyra och knutnarv talrik cirka 10 år efter blottläggning av ett strandavsnitt. På högre belägna delar av stranden har den där en stadig förekomst. Arten är perenn, med kraftiga jordstammar. Den blommar i mjölkens tid. Flockfibblan är lika motståndskraftig mot uttorkning som till exempel röllika och renfana. I höstfärgernas tid blir bladen ofta lysande gula, ibland övergående till rött. Inget grönt övervintrar.