flikhagtorn

Se varieteterna korallhagtorn Crataegus rhipidophylla var. lindmanii och spetshagtorn Crataegus rhipidophylla var. rhipidophylla

Se spetshagtorn Crataegus rhipidophylla var. rhipidophylla.

Många av de insamlade rhipidophylla-beläggen är omöjliga att bestämma till varietet. De flesta tycks vara spetshagtorn som möjligen är spridd eller mindre allm. i Närke.

Se även: korallhagtorn Crataegus rhipidophylla var. lindmanii och spetshagtorn Crataegus rhipidophylla var. rhipidophylla

Spridd i Mälarområdet Markerat sydlig, i Sverige också kustgynnad; här vid sin NV-gräns. Utbredningstyp: S12.

Se korallhagtorn Crataegus rhipidophylla var. lindmanii och spetshagtorn Crataegus rhipidophylla var. rhipidophylla.

1175 Crataegus calycina Peterm.

This species is restricted to Europe, Asia Minor and Caucasus. It is divided into two subspecies in Fl. Eur. 2/1968, p. 75, viz. subsp. calycina and subsp. curvisepala (Lindm.) Franco. Their distribution areas do not seem to be quite clear.

Gammal bofast art.

Lindman 1918.

Korallhagtorn och spetshagtorn förekommer i samma miljöer som rundhagtorn – betesmarker, gamla slåtterängar, bryn och renar, ljusöppen lövskog, åkerholmar och vägkanter. I igenväxande hagmarker och andra skuggiga miljöer uteblir ofta blomningen.

Det historiska materialet måste också delvis redovisas på artnivå. Även efter 1918 har arten ofta behandlats kollektivt i litteraturen. Äldre belägg har ofta samlats i blom (eftersom man inte visste att fruktkaraktären var väsentlig) och kan då inte bestämmas till varietet.

Tidigare inventeringar har skilt på två arter: spetshagtorn Crataegus curvisepala och korallhagtorn C. calycina. Numera anses de som varieteter av flikhagtorn C. rhipidophylla: spetshagtorn var. rhipidophylla och korallhagtorn var. lindmanii. För att skilja varieteterna åt krävs frukter medan blommande exemplar endast kan bestämmas till art. Majoriteten av fynden (85 %) är bestämda till varietet men det är troligen en alltför hög siffra och beror på svårigheter i början av inventeringen när det gäller rapportering på Artportalen. Av korallhagtorn finns drygt en handfull fynd.

Flikhagtorn växer på torr–frisk, ofta kalk- och näringsrik mark. Växten hittas i liknande miljöer som rundhagtorn C. laevigata d.v.s. ädellövskog, lundar, hässlen och någon gång tallskog. Flikhagtorn kan även växa i vägrenar, åkerkanter och skogsbryn. Ibland är det funnet i kalkrika rasbranter, på gamla strandvallar utmed havet och i karstmiljöer.

Flikhagtorn växer spritt över större delen av Öland. Vanligast är växten inom Mittlandet, västra kustskogen och den följer östra landborgen. På Stora Alvaret är den ovanlig men funnen i igenväxande fuktängar med tok Dasiphora fruticosa samt i karster. Bödas barrskogar saknar helt fynd. Flikhagtorn har gynnats av ett minskat skogsbete och de avverkningar som skett under de senaste decennierna vilket gjort att buskskiktet i skogen fått fritt spelrum. Flikhagtorn bedöms ha ökat något sedan Sterner (1938).

Flikhagtorn har blommor med ett stift och blad där de nedre sidonerverna böjer bakåt. Bladen är rent gröna på båda sidorna, de nedre bladflikarna är spetsiga och vasst sågade ända till basen. Stiplerna på blomskotten är sågtandade. Hos varieteten korallhagtorn har frukterna upprätta foderblad medan varieteten spetshagtorn har foderflikar som är utåtriktade eller bakåtböjda.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Efter rundhagtorn C. laevigata är flikhagtorn den vanligaste Crataegus-arten på Gotland, vilket framgår ur antalet provrutor med hagtornar: 100 provrutor med rundhagtorn, 28 med flikhagtorn (inräknat båda varieteterna) och 1 provruta med trubbhagtorn C. monogyna.

Korallhagtorn Crataegus rhipidophylla var. lindmanii och spetshagtorn var. rhipidophylla betraktas som varieteter och det behövs frukter för att skilja dem säkert åt. De flesta av våra fynd är inte urskilda på varietetsnivå och arten behandlas därför kollektivt. Växer liksom övriga hagtornsarter i lövbryn, igenväxande betesmarker och annan halvöppen mark samt i lövkratt och täta busksnår.

Europa. I Sverige i Götaland och Svealand. I Sörmland förekommer två former av C. rhipidophylla som ibland betraktats som olika arter eller underarter: korallhagtorn – var. lindmanii (C. calycina) och spetshagtorn – var. rhipidophylla (C. curvisepala). De är ofta väl skilda men ibland svåra att säkert identifiera. Under inventeringen har vissa inventerare regelbundet försökt hålla dem åtskilda medan andra endast rapporterat kollektivarten. Detta gör att vår uppfattning om utbredningen är ojämn. Båda typerna förekommer främst i lundbryn och hagmarker. Deras förekomst markerar vanligen läget av tidigare slåttermarker, där hagtorn av olika slag gynnades. De båda formerna växer ofta tillsammans och ofta även med rundhagtorn.

Sydlig utbredning i Sverige med nordgräns för spontana förekomster i Uppland. I Gästrikland växer den antagligen bara som förvildad. Tämligen allmän i Mälarområdet och i södra och mellersta kustområdet, för övrigt betydligt ovanligare. 312 kartblad, 567 kvadranter.
Korallhagtorn och spetshagtorn förekommer oftast som enstaka buskar i lövvegetation och busksnår, i torra lundar, hagar, naturbetesmarker och skogsbryn samt i gårdsmiljöer.

De båda varieteterna har ofta kunnat identifieras, men i många fall, då frukter saknats, har bestämningarna varit osäkra eller omöjliga. Det står dock helt klart att spetshagtorn är den vanligaste varieteten: 265 kartblad, 473 kvadranter mot 91 kartblad, 117 kvadranter.

Troligen bara förvildad eller kvarstående från odling. Den tidigaste uppgiften är från 1833 då den noterades från Brynäs i Gävle under namnet trubbhagtorn (Thedenius ms 1835). Lokalen på Brynäs återkommer i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Den växte här i skogskanten vid Brynäs herrgård. Förmodligen var den förvildad från herrgårdsparken, liksom förekomsten vid Fleräng var förvildad från denna herrgård.