Taxasida

flentimotej

Phleum phleoides

(L.) H. Karst.

flentimotej är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

flentimotej är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • flentimotej
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Phleum phleoides
Vetenskapligt namn, fullständig form
Phleum phleoides (L.) H. Karst.
Svenskt namn
flentimotej
Finskt namn
helpitähkiö
finlandSwedish
flentimotej, flenkampe
Danskt namn
Glat rottehale
Foton
Patrik Engström
Hammars backar 2021-06-11
Thomas Gunnarsson
Gårdby sandhed,Gårdby,Mörbylånga 2016-06-22
Thomas Gunnarsson
Gårdby sandhed,Gårdby,Mörbylånga 2016-06-22
Thomas Gunnarsson
Gårdby sandhed,Gårdby,Mörbylånga 2016-06-22
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Patrik Engström
Vickleby alvar 2024-06-08
Peter Ståhl
Järvsta, Gävle 2012-06-18
Patrik Engström
Stenhamra, Sånga socken 2012-06-18
Patrik Engström
Stenhamra, Sånga socken 2008-06-29
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2012-07-08
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-26
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Tillfälligt införd med barlast. - 1 (1).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

357 Phleum phleoides (L.) Karst.

Syn.: P. boehmeri Wibel

This species is mainly restricted to Eurasia. Its dispersal has been favoured by clearings in the primarily forested landscape. The occurrences in, for instance, N. Fennoscandia are casual. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 55.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Uppgiven av Osbeck 1788 som sällsynt. Även Fries (1817) uppger arten som sällsynt på sandiga kullar. Ahlfvengren (1924) har följande kommentar: ”Ingen lokal är av dem uppgiven, och senare uppgifter om växtens förekomst i provinsen föreligger icke. Ej sedd av förf. Tvivelaktig för Halland.” I S finns dock ett ark från Ö. Karup 1866 insamlat av F. Elmqvist. Bland Elmqvists kollekter från Halland, alla daterade juli 1866, finns flera som man av olika skäl kan ifrågasatta, om de verkligen är insamlade i landskapet. Flentimotejkollekten bör nog föras till dessa. Denna misstro mot Elmqvists trovärdighet har bl a kommenterats av Carl Blom på ett ark i LD av sandmålla Atriplex laciniata från Östergötland: ”På grund av tidigare erfarenhet av Elmqvists lokaluppgifter är det högst osannolikt att denna insamling är från Ög., kanske från utlandet.” Jämför också Laserpitium latifolium och Orobanche.

Några aktuella fynd av flentimotej har inte gjorts. Arten är kalkgynnad och växer närmast i nordvästra Skåne och i Västergötland.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Torrängsväxt med starkt begränsad förekomst på åsar, örtbackar och kalkberg.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän-tämligen allmän på Ö. Mälarslätten; V-ut spridd där. Några få förekomster i nedre Skogslåglandet. på åsmaterial och kalkhällmark. (Högre upp en mycket gammal, tillfälligt kulturspridd förekomst.) Sydlig-sydligt kontinental, i Sverige utpräglat SÖ-lig art. Edafiskt mer fordrande N 35-m-nivån i vårt område. Utbredningstyp: S7.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Flerårigt tätt tuvat gräs med styvt upprätt strå som är rödaktigt upptill. Bladen är korta (< 1 dm), 3–5 mm breda, aningen blågröna, något sträva utan åsar på ovansidan. Snärpet är mycket kort (< 1 mm). Bladslidorna är öppna och den övre kan vara något uppblåst. Småaxen är helt omslutna av skärmfjällen som är fint strävhåriga och har en kort spets. Vippan är mycket tät (liknar först ett ax) och avsmalnande i båda ändar.

Flentimotej växer på torr kalkrik gräsmark som torrbackar, betesmarker och hällar. Den är ganska vanlig i kalkrika trakter och finns upp till norra Uppland.

Förväxlingsrisk:
Påminner något om vanlig timotej (P. pratensis) men denna har ett ax och inte en tät vippa. Dessa blad har plattade åsar på ovansidan och är rent gröna. Dessutom är skottbasen löklikt uppsvälld.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %. Ofta mycket långlivad på lokalerna men påfallande sällan etablerad på nya.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Flentimotej har i Norden en sydöstlig utbredning och växer på bas- och näringsrik jord. Den ingår i örtrika torrängar, gärna tillsammans med ängshavre Helictotrichon pratense, backsippa Pulsatilla vulgaris och småfingerört Potentilla tabernaemontani. Oftast ses den på öppna grusåsar och kullar men även på plana sandfält och på berghyllor. Den kan gå ut i sekundär, störd vegetation (grustag, banvallar), men det är sällsynt, och arten blir därmed en av torrängens finaste indikatorarter – en verklig ädling bland gräsen.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Flentimotej har i Norden en sydöstlig och i övriga Europa en kontinental utbredning. Den växer i södra och mellersta Sverige på torr och helst kalkrik mark. Som andra växter med kontinental utbredning gynnas den av höga temperaturer, speciellt under sensommaren, samt små nederbördsmängder.

På Öland är flentimotej en karaktärsart på betade och artrika alvartorrängar där den växer tillsammans med bland annat fältsippa Pulsatilla pratensis, fältvedel Oxytropis campestris och backklöver Trifolium montanum. Växtplatserna är solöppna, varma, gärna sandiga och växttäcket inte alltför slutet. Flentimotej ses även på sandgräshedar vid havet, klapperstensvallar, sandstäpp, i vägkanter och glesa tallskogar. Sällsynt är den funnen i karster, sandiga trädesåkrar och gamla sandtag. I betade friskängar växer den högt uppe på tuvorna. Flentimotej klarar en viss ohävd men försvinner snabbt om marken tillförs näringsämnen.

Flentimotej är utbredd över hela Öland med preferens för Stora Alvaret, småalvaren, östra sjömarken och västra stenkusten. Söder om Borgholm går den ogärna väster om väg 136 där få lämpliga lokaler erbjuds, dvs. sandiga, kalkpåverkade och torra betesmarker. Flentimotej är en vanlig art på dagens Öland men kan missgynnas på sikt om naturbetesmarker tillåts att växa igen eller påförs näringsämnen.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Typisk art på öppna, torra kalkmarker: torrängar, klintkrön, kalkkullar, hällmarker, sand- och gräsmarker. Flentimotej är ovanlig inom jordbruksbygderna, där dess växtmiljöer saknas. Johansson (1897) förde flentimotej till de ”petrofila” växterna med förekomster på hällar samt på sandmark. Hans bedömning av arten som ”Allest. på kalkområdena; allm. på sand” ter sig något i överkant i dag. Att artens frekvens nu är måttligt hög framgår även av det låga antalet provrutor (6 st.) med fynd. Ett minskat bete på öns hällmarker och torrängar kan ha missgynnat arten.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Tillfälligt inkommen.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr naturlig gräsmark på backar, åsar och knölar med lerig morän i betesmarker samt på ogödslade åkerholmar, på åkerrenar, i sydvända leriga åraviner och på alvar. Kalkgynnad, missgynnas av hårt bete men är hävdberoende. Tål måttlig igenväxning men inte beskuggning eller gödsling. Vanlig på Falbygden och Kinnekulle, sällsynt i Ätradalen och på lerslätterna. 348 lokaler i 108 rutor (13 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Flentimotej växer på torrängar, särskilt på kalkrika, örtrika moränbackar med backklöver. I Mälarområdet förekommer den på varma, betade åsslänter, ofta tillsammans med backsippa. Arten är starkt slåtter- och betesgynnad. Den minskar för närvarande genom upphörande bete men tuvorna är långlivade och på många håll är arten ännu kvarstående i hög gräsvegetation långt efter det att betet upphört.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Flentimotej förekommer i södra Sverige norrut till Gästrikland och södra Dalarna med utbredningens tyngdpunkt på Öland och Gotland, i Södermanland och Uppland. Den är tämligen allmän i Uppland som helhet, men ovanlig i skogsbygderna. 301 kartblad, 613 kvadranter.
Flentimotej hör till stäppfloran, vilket innebär att den är kalkgynnad och växer på torra, örtrika gräsmarker. Den förekommer på torrängar, torrbackar, åsar, gravfält och åkerholmar och har ganska god förmåga att överleva i en begynnande igenväxning vid utebliven hävd.
Förändring - 18 %. – Upphörd hävd har lett till att flentimotej minskat.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Flentimotej är en gräsmarksväxt som kommit in med tidigt jordbruk, troligen redan under järnåldern. Den tidigaste fynduppgiften är daterad 1833 och meddelas i K.F. Thedenius dagboksanteckningar – »backar vid Sockerbruket« i Gävle. Den anges som sällsynt i Gävletraktens växter 1848 och 1863. Arten har minskat och försvunnit från många lokaler. De flesta har förstörts genom exploatering för bebyggelse men även igenväxning har bidragit till tillbakagången.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Två gamla fynd finns av flentimotej.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Collinder (1909): på barlast.