fjällummer

Uppgiven av Hallenborg 1961 från Slättåkra Havsered, bokskogssluttning mot Havsjön 1960. Belägg saknas. Arten eftersöktes förgäves under 1970-talet. Sannolikt byggde uppgiften på en felbestamning.

Sydligaste svenska fyndlokaler i Malingsbo (Dalarna) strax N om området.

Endast en kustlokal (Skuleskogen). – 7 (6)

Först uppgiven av Sjöstrand (1833). Han samlade arten vid Svegs kyrka. Exemplaret är bevarat i UPS.

6 Lycopodium alpinum L.

Syn.: Diphasium alpinum (L.) Rothm., Diphasiastrum alpinum (L.) Holub

Within the disjunct range of this mainly arcticmontane species some lower taxa are distinguished, especially in Japan, int. al. var. planiramulosum (Franch. & Sav.) Baker. This main type (subsp. alpinum) is given the name subsp. cupressifolium (Opiz) Dostal. This species belongs to the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 234 and map 215). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 8.

En ganska liten lummer med plattade skott och fjällika blad. Stammen växer tätt krypande mot marken och kan bli nästan meterlång. De uppstående grenarna blir upp till en dryg decimeter långa och förgrenar sig solfjäderslikt. Sporaxen är oskaftade och sitter i toppen av grenarna. En viktig karaktär för sterila skott är den matt blåaktiga färgen som särskiljer den från alla andra lumrar.

Fjällummer finns mest i fjällen där den är vida spridd och förekommer allmänt i flera olika vegetationstyper. Endast mycket sällsynt påträffas den på hedartad mark nedom fjällkedjan.

Förväxlingsrisk:
Plattlummer (Diphasiastrum complanatum) är en nära släkting med likartat utseende som dessutom ofta påträffas i fjällen. Skillnaden mot denna är tydligast på fertila skott då den till skillnad från fjällummer har sporax på tydligt kala skaft. Den har dessutom en rent grön färg och ofta en upprättstående stam. I fjällmiljö är den dock för det mesta krypande precis som fjällummer.
Nordlummer (Lycopodium annotinum subsp. alpestre) som också den ofta påträffas i fjällen, kan likna fjällummer i fertilt tillstånd då den har ett krypande växtsätt och skott med enstaka oskaftade sporax. Dock har den snett utåtriktade barrliknande blad och de rent gröna skotten är ej plattade.

Fjällummer växte på ett timmeravlägg vid Framsängsån i Hassela, som skildras under rubriken Timmeravlägg i kapitlet om kulturmarker. Där var växttäcket bortskavt eller eliminerat genom övertäckning, så att en naken yta uppkom, där flera lummer- och låsbräkenarter kunde gro och etablera sig. Sporerna måste ha transporterats med vinden många tiotals mil för att komma till platsen. Efter timmerflottningens avslutning växte lokalen småningom igen med vanliga skogsarter och fjällummern försvann. På Degerkölsvallen i Färila är arten möjligen mer varaktig. Både i sydöstra Härjedalen och i Medelpad är fjällummern lika sällsynt som hos oss.