fingerborgsblomma

Sedd mångenstädes, men ej konsekvent noterad.

Giftig läke- och prydnadsväxt, förvildad i Sverige sedan 1820-talet, sälls.–spridd på kalkberg, sandstensklapper, banvall, grustag m.fl. Extrema växtplatser är gallrat alsnår i Markakärret i Almby 1991, på alsockel i uttorkat strandalkärr och i betad strand med sprängört och strandskräppa vid Ekeby dreve i Almby 1989.

Fingerborgsblomma växer i små kolonier på torr till fuktig, glesbevuxen och störd mark – berghällar i betesmarker (arten lämnas ifred av betande djur), glesa barrträdsdungar, vägrenar, vägslänter, skogsvägar, hyggen, upplagsplatser för virke, vid räv- och grävlinggryt, grustag, järnvägsområden, ruiner, utkasthögar och avfallstippar. Ibland ser man den även i mera naturliga biotoper som källflöden, åstränder, lövskogar och lövbryn.

Fingerborgsblomma är en atlantisk art som i Sverige anses vara ursprunglig i Bohuslän. Även i nordligaste Halland, på Risö och Lyngholmen i Släp, finns ett par stora bestånd som verkar vara spontana. Förr odlades den som medicinalväxt, numera endast som prydnadsväxt. Den förvildas mycket lätt och har ökat markant i Halland under 1900-talet, bl a som en följd av att den blivit vanligare i odling. Ökade transporter och ökad markstörning har underlättat spridning och etablering. Kanske har den också gynnats av en lång period med milda vintrar.

Odlad som prydnadsväxt (tidigare även som medicinalväxt) och förvildad t.ex. vid gårdar, vägkanter, ruderatmarker, eller i utkast, samt ofta även i skogsmarker långt från bebyggelse. Fingerborgsblomma är bofast bl.a. vid Lilla Holje i Jämshög (Holmgren 1942).

1638 Digitalis purpurea L.

Within this polymorphic species some lower taxa are distinguished (cf. Fl. Eur. 3/1972, p. 239f.). In the SW. part of the Mediterranean region the taxonomic situation is especially complicated (cf. Meusel et al. 1978, map p. 392). Recorded on this map are subsp. purpurea in most of the range, subsp. mariana (Boiss.) Rivas Goday in S. Spain, subsp. dubia (Rodr.) on the Balearic Islands and subsp. mauretanica Maire & Emb. in the Atlas Mts. The closely related D. thapsi L. occurs in E. Portugal and C. and W. Spain. As a medicinal and ornamental plant D. purpurea has spread also outside the original range in W. Europe and is naturalized in parts of C. and N. Europe, N. and S. America, S. Australia and New Zealand.

Mälarområdet: arton lokaler. Mälarslätten i övrigt: två. Skogslåglandet: tretton. Nedre Bergslagen: tre. Övre Bergslagen: en. På de flesta mer eller mindre tillfällig men tycks ibland bofast, åtminstone inom Mälarområdet, kanske t.o.m. högre upp: lokal 25, 35 m.fl. Utbredningstyp osäker. Något osäker epökofyt.

Status: särskilt förr ofta odlad prydnads- och medicinalväxt; ofta självsådd och nu fullständigt naturaliserad. Först uppgiven förvildad 1832 från Genarp (HHRi i LD). Odlad sedan 1400-talet (KLun 2007), men först efter 1955 mer allmänt naturaliserad.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: vitblommiga former är åtminstone lokalt allmänna medan peloria-former med onormalt förstorad och mångflikig toppblomma är sällsynta.

Fingerborgsblomma anses i Sverige vara inhemsk endast i mellersta Bohuslän. Där växer den i frisk, bergig barrskog långt från bebyggelse och dyker upp efter skogsavverkningar (Blomgren m.fl. 2011). Den odlas ofta och sprider sig lätt från trädgårdar. Fingerborgsblomma växer på torr–frisk, något näringsrik mark och klarar även att växa i skuggiga lägen. På Öland är den noterad som utkast i diverse ruderatmarker, vägkanter och sällsynt även i barrskogar. Den påträffas främst i områden som förefaller mindre kalkpåverkade. I området runt Blocklinjen, Böda sn, växer fingerborgsblomma på flera ställen i en frisk barrskog långt från bebyggelse. Möjligen kan dessa förekomster visa sig bli mer långlivade? Den bedöms vara på väg att bli bofast i landskapet.

Kulturflykting, tillfällig–bofast.

Förvildad, bofast.
Odlad växt som har kommit ut till skräp- och soptippar samt vägkanter och skogsbryn i närheten av trädgårdar och stugor. Åtminstone på Gotska Sandön har den funnits förvildad sedan 1970-talet och räknas därmed som bofast (jfr Johansson & Larsson 1997).

Fingerborgsblomma anses förekomma naturligt på liknande sätt som i Norge i ett litet område i socknarna Bottna, Kville och Bärfendal. Där växer den med sterila bladrosetter i frisk barrskog i bergig terräng långt från bebyggelse och blommar upp, när skogen avverkas och ljus kommer till. Förmodligen finns även en fröreserv som aktiveras av slitage i marken. De äldre bland befolkningen kan berätta om hur deras föräldrar var väl medvetna om blommorna som följde i spåren på avverkningen. På några år gamla hyggen kan man se fingerborgsblommor höja sig över den rödaktiga kruståteln och först ta dem för kraftiga mjölkörtar innan man kommer närmare. I övriga områden varifrån vild fingerborgsblomma är angiven har vi inte funnit den under inventeringen.

Fingerborgsblomman odlas också allmänt och förekommer ofta kvarstående, förvildad eller naturaliserad på ödetomter, i skogsbryn, på hyggen, i grustag, längs stigar och vägkanter liksom på schaktmassor. Den har blivit mycket vanligare sedan mitten av 1900-talet men säkert också noterats flitigare.